Diktsöndag: vecka 7
Det är inte direkt årets mest levande och erotiska månad som pågår i detta nu. Det är segt, grötigt och grusigt att leva. Tur då att det finns verklighetsflykt!
Eller, kanske har du din mest levande och erotiska månad i detta nu? Kanske är det ljust, öppet och ekande att leva? Kanske behöver du ingen verklighetsflykt, utan vill bara njuta?
Kanske stämmer inget av allt svammel ovan in på dig. Kanske vill du bara läsa några bra dikter. Say no more, isåfall, för här kommer de:
Spindelnätshår
Bilden av Venus i sitt snäckskal etsar sig in i ögonlocken. Du ska spela fiol och sitta helt still, en poet med hårda fingertoppar. Allting som springer i väg klibbar fast på dig. Det sprakar, gnistrar, när jag rör om med pekfingret. Mossgröna fötter, det hjälper alltid. En allvarlig panna, de där ljusa ögonbrynen. Du var så vacker att jag ville döda dig. Riva dig, skrubba bort din hud.
Mina läppar är torra och spruckna, smakar järn och blodiga nagelband. En dag var du osminkad och jag såg att du hade finnar. Det var bra, för hur hade jag annars stått ut? Jag tänker att jag vill krympa ihop och krypa in i din armhåla, att det är varmt och skönt där.
Visst finns glöden kvar? Den lyser orange när jag blåser hårt. Jag behöver bara virke. Bara några nävar näver. Styva nävernävar och dina hårda poetfingrar. Ska jag slita ut håret och sätta det i brand? Stå ut med den fräna doften, se hur stråna svartnar och krullar ihop sig i lågan? Du var så vacker att jag ville döda dig.
Alva Neu, @neualva
Möts vi då
Om inte idag
så kanske imorgon
kanske får jag då
kyssa dig ostört
från alla kadaver
under min säng
och kanske då
kan jag le utan
att de sträcker sig
efter mig
och mitt hjärta
Om inte idag
så kanske om
ett år får jag
äntligen röra
vid din kropp
långt bort från alla
missförstånd,
Och missdåd
och misstankar.
Men jag är van
vid att vänta
och jag är van
vid att njuta
men mod…
om inte idag
så kanske när åren
har tärt bort
din skönhet
kan du då
se på mig
för den jag är
och utan fördom
för den
jag en gång var
se på mig
o sköna!
mandel se på mig
för jag ser på dig
Ekorren i björken
Runt mitt finger
ett snöre bundet
till ekorren
som klättrade
i björken när
mamma grät
Pella-Maria Petersson
EN LITEN BIOGRAFI
Ibland känner han sig
som Digby Neth,
giktsjuk xylofonist
med notboken på vift.
Ibland heter han Lena Bolinder,
sköter grönsaksdisken på
Willys i Skene,
kan verka reserverad
men attan så lurig
på tisdagarnas
bouleturnering.
Det finns kvällar då han
gömmer sig bland uppjagade
åskådare på ett illegalt
street race
med hjärtat
till bristningsgränsen
bankande av liv.
Ibland står han naken
i hällande regn, skyddad
av skogens mörker.
Det är omöjligt att
räkna tårarna när
han dansar hänförande
med sitt vackra
ansikte bortvänt.
Ibland sitter han ner
tyst dagar i sträck
oförmögen att skriva
något snällt om
sig själv.
Han höjer ibland sina
seniga händer
i vördnad och väntan.
Fåglarna hör han
stundtals resignerat
skruva sina drillar bort
från vår berättelse.
Världen som
vi känner den, tänker han,
har helt enkelt
inte förtjänat
bättre.
Tomas Haglund
