Diktsöndag: vecka 6
Söndagsångest? Botad!
Varsågod.
Har du skrivit en dikt du vill se hos oss? Mejla den då till insandare@kultmagasin.se.
Kampvisa
Jag kommer se till att du har allt du behöver
Jag kommer se till att du har allt du behöver
Jag kommer laga frukost, lunch, middag
gå med och bädda in, fösa i säng
få upp dig på fötterna
i tid
Allt du behöver
Jag kommer fixa skor utan hål
månadskort; lokaltrafik, länstrafik,
taxi när det är för tidigt,
liggvagn på nattåget,
så du kan ta dig
Allt du behöver
Kommer handla
yogurt, limpa, pålägg, frukt
sockerflingor, honungsnötter
fryst paj, gorbys, billys pan pizza
nudlar
ägg
mjölk
så du har
budgetera: årsvis, måndasvis, veckovis
hyra, pension
tänder, veterinär, flytt å
underkläder som passar
Allt du behöver
Jag kommer att komma på dina redovisningar
uppvisningar
uppläsningar
och ge blommor när du gör klart.
Skriva, fota, måla.
Diska, städa, fixa.
Koda, lira, spela:
Om du vill gå i scouterna så gör vi en egen kår med egna jävla märken. Om du vill simma så drar vi till havet, älven, sjön; bryter upp isen och bara hoppar i. Om du vill rida campar vi utanför ett stall i sovsäck och gringråter tills nån låter oss mocka hästskit i utbyte mot två timmar i paddocken.
vi fejkar det, vi lär oss på youtube, skitsamma, vi löser det
Jag kommer säga: Det går, allt går, ge inte upp, det är okej att ge upp, du gjorde verkligen ditt bästa, oj vad du har ansträngt dig, oj vad du har kämpat, oj vad svårt det låter,
lägg ner, skit i det, jag är stolt och
ge blommor när du inte gör klart.
Jag kommer trösta dig
inte låta någon skrika på dig
hota dig
va taskig med dig
skamma dig
vara ett jävla svin mot dig
vara ett sockersött svin mot dig
Beskydda dig, jag kommer skydda dig, värna dig, bli riktigt helvetes förbannad för dig, för de ska inte tro, de ska inte komma här och
komma, jag ska fan ge dig
allt du behöver.
Boka in en ångesttimma om dan
En gråtattack om dan
En sak som inte går om dan.
Och jag kommer att lära mig:
“hjälp”
“nej”
“går det att få
en tid på måndag?”
Jag kommer ha:
Varm vetekudde, tv, filt, pasta
En halvmeter av halvlästa biblioteksböcker
Ett naturreservat tidigt om hösten
Ett museum och en konsthall där kaffet kostar 10 spänn och
världen blir svinstor.
Jag kommer se till
att jag har allt jag behöver
Sms, telefonsamtal, discordnotis och vykort: god jul, grattis, hur är det med dig, säg till om du vill prata, jag vet att det är lame att skriva men jag är här och dörren är öppen och jag kan komma och jag kan laga nåt åt dig och vill du ha
lite te?
Allt vi behöver
Skriktjutandes på en asfalterad gata hand i hand, arm i arm:
“döden suger”
“ska vi lira på söndag?”
“såg ni nyheterna”
“ska vi swisha till strejkkassan?” “fan vad sämst hur det är”
“fan vad svårt hur det är” “kolla
vilken måne”
Vi har
allt vi behöver
Text: Erika Hoff Holmgren
mach I, velle
tanken bryter ljudvallen med en smäll
som skallrar liv i mjölktänder igen
vet någon om kan man leva i en dröm
i en dröm
i en dröm?
det som krävs är monteringen av ett halvklot
en bortre gräns
eller att urtidens luftvärn vaknar till
obemannat mirakel
alltså démanteler au force
för att funka
défendre les morceaux
för att älska
söndra och härska, kapten
bitarna krävs för att implikationen → “det hela”
ska hålla trots att tanken driver
och horisonten görs strimmig av stjärnfall
(eldklot, eldklot, eldklot) – (applåd)
utsikten från Bergshamra bro (en nedräkning)
jag är så jävla trött på det här, men allt är redan sagt
idéernas hyperinflation har tryckt ned oss alla i hålet
ett hål i vägen som borde k-märkas snart
ett hål i vilket allting verkar hällas till slut
i går nyheterna
i dag världens ände
i morgon musiken, eller själen
men vad vet jag om sakerna och deras natur
annat än att de alltid rör sig dit de pekar
alltså, har du nånsin försökt klamra dig fast i en rutschkana?
inte ens det köttsliga får vara köttsligt längre
det själsliga inte själsligt
allting bara den nya tidens kapital, undergångsvaluta
som ingen nånsin har tillräckligt av
‘låt oss äta och dricka och vara glada
för i morgon kanske vi dör’
distat genom knäckta högtalare sedan den första festen
genom den sjätte natten och långt inpå den sjunde morgonen
låt mig göra än mer betydelselösa orden världens ände:
mänskligheten som en cancersvulst är träffsäkert
(alla kroppar av samma ämne, gränslöst expanderande
bördade av drivmutationen de gett egennamnet Medvetande)
men det lät överspelat redan första gången
sannolikt är vi bara process
ytterligare ett steg i förmultnandet
planetmikrober
ganska vackra på vårt egna sätt
kanske är det bara drift
drift inristad i tio bortgömda stentavlor (nej, inte de)
som säger att ekosystemens demontering är vår uppgift
hur samvetet ska köras över
att framåt är den kejserliga riktningen
det är svårt att låta bli att undra hur länge vi hållit på
för att tjäna ihop till en himmel som är så säreget mörk och kall
bakom raderna av megafoner
de som tjuter // se på dig själv
vad har du gjort //
vill jag svara inget, inget alls
så det gör jag – svarar inget alls
och står kvar så efter det att skyltarna knäckts, folkmassorna skingrats
vad kan jag göra åt att förstörelse är vackert?
rivningar drar publik byggarbetsplatser inte kan drömma om
ond bråd död säljer bäst
och vem fan orkar släpa sig upp för soluppgången
i dagens samhälle?
vi bär alla på så många petites morts som ändå bara resulterar
i en enda grande
någon låter oss komma lindrigt undan
vem kan säga att de har förtjänat det?
man ska skriva om världen så som man ser den
men den är alltså redan döende, eller död sen början
och jag är inte särskilt mycket för eulogier…
äh: till slut snubblar man ändå ensam full genom sina sinnens bruk
för att det helt enkelt inte finns någon annanstans att snubbla
annat än tillbaka ut i världen som har tillåtit detta.
Text: Isak Laestander
kaniner
Mina vänner har många förmågor
jag ser på dem och ser hur de är personer
de lever liv
med tillit
och inre åar
mina vänner är
åtsnörade.
tajta och ihopsydda i köttet, det som inte syns
strama i huden av det som inte sägs
vackra i de mönster jag kan förakta dem för
halshuggna med sina år
men bara i deras tankar
jag däremot saknar själ
den är
bortrövad till mina inre brinnande landskap
inte till vännerna
de vinkar ömt från stranden
sveper med sina huvuden under armen
inte dem
med sprickor i kinderna som blir röda
vid små små smällar inifrån
mina vänner är kaniner
GIGANTISKA SMÅ DJUR
med hjärtan som slår hårt och i otakt
de håller livet kärt
ingen som hotar med att sluka dem hela
de har gjort sig till
en kanin kan inte uppröra
den jagas eller följer efter
det är en stil
flamberade efterrätter i sina små händer
tassar som lämnar spår
mina vänner går och går
mina vänner driver runt och törstar efter
mening
och när de får den
kniper de till
deras ögon sluts och rinner bort
då tar de min hand
en stund av lätthet
i hålet som är vår säkra plats
mina vänner börjar bubbla när det kokar under den hårda ytan
när deras inre djur
hittar ut
Text: Linn Eriksson
