Diktsöndag: vecka 46
Några dikter kommer lastade som ditt lilla ljus i mörkret, eller hur Andrev Walden nu hade uttryck det. Enjoy!
Har du skrivit en dikt du vill se hos oss? Mejla den då till insandare@kultmagasin.se.
Utrop Död mark
Den döda marken
askfat med sten barfota
leder till mjuk strand
–
Förevigt som död
mardrömmar om avsaknad
aldrig är tortyr
–
Vemodig kärlek
kyssar som sprids med vinden
styrs av kapital
–
Hjärtformad låda
teater eller drömmar
var är öppningen?
Familjens blodsband
Ponera en levande människa
uppbyggd av ben och muskler
varje ben är en gren
varje gren är en byggsten
min kropp brann
träd är lättantändliga
jag vägde inte mycket
min kropp,
var nedbruten.
–
Idag väger jag 80 kilo
det är ett bra år
mina grenar
mina ben
mina muskler
byggs successivt
Texter: Simon Jönsson
Skogsrået
I mig finns inget ljus
min rygg är lika ihålig som taggtråden
runt gårdens frasiga trästaket
som håller hästarna innanför gräset
inuti mitt bröst
ligger ingen värme och glöder
där finns ingen kärlek, inget mörker
inga rester kvar att ta vara på
inom mig bor inga drömmar,
sådana som ska väckas till liv
för att tömmas
i ett enda drastigt andetag
för mig finns ingen tro
inte mycket att hoppas på
och än mindre att vilja uppnå
inte ett endaste trappsteg
Hur man håller en stad ren
Det allra viktigaste är att aldrig sluta le
håll leendet levande med alla medel som finns
låt mungipan förbi förvriden
om inte annat utav smärta
om det så behövs
du får aldrig låta din ödmjukhet
stå i vägen för din framgång
det är så man får vänner
och blir älskvärd här omkring
de ringer dig om nätterna
men du låter det gå till röstmeddelande
din röst ekar tomt i lägenheten
“jag kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu”
och de ropar i luren att du måste komma hem
du borde komma hem nu
men du vet hemligheten
bakom den rena staden
om ingen någonsin går längs gatorna
blir det aldrig smutsiga fotavtryck
eller borttappade barnvantar
bara mosaik och asfalt
släpp aldrig in någon
inte ens för en sekund
de får inte röra eller känna
det minsta bris av vind
om du vill hålla staden ren
Norrsken över Skåne
Det var norrsken över Skåne inatt
men jag satt innanför väggarna
och såg ingenting
jag missade det gröna skenet
det stilla och vänliga fyrverkeriet
det lyste ett sken från norr över oss inatt
men jag stod bakom baren och staplade glas
när restaurangen äntligen var kall
och mörk och låst och tom
hade norrskenet hunnit blåsa bort
men en skiva av månen väntade kvar
likt en apelsinklyfta
hängandes över hustaken
lika delar nyfiken som gäckande
ett tandlöst leende utan läppar
det var natt och nästan minusgrader
vattenpölarna förvandlades till smutsigt glas
jag gled över isen på barnaben
och i den kalla nattluften
fanns den svagaste bris av vår
Texter: Ella Soutkari
Marulken
Under vattnet ser jag
virvlande ringar, konkreta cirklar roterande oändligt som
en omöjlig bild av universum.
Kroppar som rört kroppar som rör varandra;
när släpps jag in i era vågridåer?
När blir inget kvar mellan oss, när släpps jag nära nog?
Ni är en grekisk stjärnhimmel. Elipser på elipser utan cirklar,
och jag är fast i mitten, inte en sol utan en blek, blå punkt.
Vetenskap har visat det fel; du är inte astrologi– och du har missat poängen.
Ni är fisk, jag en fiskare. Jag har inte ätit
på veckor
av veckor. Ni rör er i varandras kärl, ni
marulkar bundna i blod.
De sylvassa tänderna har greppat, och ni blir ett;
en
spindelväv av lemmar, av slitande grepp, av en kropp vänd in på sig själv.
Öppna era kyrkdörrar, låt mig bli ert
kors;
häng mig över altaret och låt mitt liv rinna över er i
trögflytande floder,
låt mig bli en sjö i gropen av era skuldror, flöda över era rännor och sprickor.
Ni ser mig genom det böjda ljuset, grotesk och förvriden; men i djupet kan ni inget se.
I djupet finns era enstaka facklor som
glittrar mot tänder som nålar.
Släpp in mig, bit. Det är allt jag vill.
Öppna ridån.
Har jag inte gjort nog?
Text: Spriggan Rambaud
