Diktsöndag: vecka 41
Veckans helgläsning är inget mindre än en diktsöndag. Varsågoda!
Har du skrivit en dikt du vill se hos oss? Mejla den då till red@34.88.146.232.
Tidiga mornars bakgata
Som en hemlighetsfull bakgata
ringlar jag framåt i staden bakom
ögonlocken
Och som ett barn i trasiga kläder,
öppnar jag dörren till ett nytt hem
Här är alla en främling
Här går ingen på tå
Här är allting så vackert
så som bara tidiga mornar kan rå
Jag kysste ofta någons bara händer,
men här är de bara händerna för få
Och om dagen aldrig gjort sig påmind,
då hade det nog ännu smugits fram
Och om det ännu hade smugits fram
genom staden bakom ögonlocken
då hade jag nog ännu legat tätt intill en främling
och drömt om en av det förflutnas vänner
och om dennes nakna hand
Text: Wilma Rüdén, @wilmaalicelinnea
Vandrande pinnar
Jag låter mina ögon vandra över taket
som två bortkomna vandrande pinnar
De har ännu inte lärt sig att gå eller funnit sin essens
Med vingliga steg tar De sig fram
över taket mot Hörnet där allting Möts
och vidare ner mot Fönsterkarmen
Utan riktning eller destination
gapar De som två Mörka grottor
De vandrar över skuggorna stearinljusen skapar
Med vingliga steg Rör De sig som lågan i nattens Mörker
Hör Gör De också
De vandrar över ljudvågorna i rummet
ljudvågorna som får dem att vibrera och vingla till
De Hör För att De ser
De ser och därFör Hör De
De ser allt
innanFör Fönstret
Men utanFör Det De anar Höra
kan De Det verkligen Se
Jag låter mina ögon vandra över taket
som två vassa vandrare i naturens vilsenhet
De vandrar försiktigt och tystlåtet
De har ännu inte lärt sig bli Ett med naturen och Dess Essens
Med säkra steg synar de varje ting och avvikelse
över taket mot Hörnet där allting Möts
och vidare ner mot Fönsterkarmen
Respektabla som De är vandrar de endast med observant nyfikenhet
Utan att Röra bara Höra
För Hör Gör de
De vandrar över ljudvågorna
ljudvågorna som får dem att stanna och spetsa
De Hör För att De ser och inte Rör
De ser och därFör Hör de
De ser allt
innanFör Fönstret
begränsar varken deras fantasi eller nyfikenhet
För utanFör Det De anar Höra
Kan De ännu FörutsPå Se
Och måntro en dag Få Röra
Text: Vilma Tofte Abelin
pojken brinner
vilken väg är till för dem som ler. som inte sätter ord på vågor. tio (typ) tusen faror och mina fötter, eller tår, är kanske redan blodiga. det är tommare här än igår och jag hoppas att jag inte är tommare än imorgon. minnen väcker handling- handling väcker vingar och jag flyger i kylan. jag är betjänt till mina ögon som följer mina rörelser som om dom vore nånting. ett enkelt skådespel med saliv i svart vatten mellan bruna klippor och sneväxta träd. vattnet kan man nog inte gå in i nu. vattnet är för svart. det kan man nog inte gå in i nu.
nån sa
att allt verkligt
är vackert
och jag ba
va
nej
nej
nej, en flashmob är inte nödvändig. en dans på den döda samhällskroppen ska utövas i tystnad och ensamhet. nej, en filmatisering av Titanic är inte nödvändig. det hade räckt med Michael Wiehe. på en en begränsad yta, på en evig plats där jag äger jättemånga röda armar. jättemånga prickiga ryggar. där inget lever och inget dör men där lyckan kräver sig bli betrodd. som om det vore något. det är en rutin att borra ner händerna i marken under mig för att hitta en sten med innebörd. jag är som barnen och det är dom andra också. förblindade av den snart avslöjade magin. pojken brinner. dom andra gråter på stranden och skriker i havet. pojken brinner och över honom syns lögnaktiga katedraler och stridsberedda husfassader.
mina lungor är
tjocka eller smala
och
tystnaden
är lätt att känna igen
dom springer från alla som springer från alla som springer från alla dom
som om det inte längre räcker med att
känna att luften i rummet är kvavt
och vi istället måste dra
våra svettiga händer mot den kladdiga väggen
så har vi svarta snöflingor på våra kinder
jag har somnat till samma stjärna i fyra dagar
Text: Olle Ahlström
