Diktsöndag: vecka 34
Vi på KULT önskar er en fin söndag, med sex dikter från våra insändare!
Har du skrivit en dikt du vill se hos oss? Mejla den då till insandare@kultmagasin.se.
Solsken
Vi är alla uppsträckta händer
växtvärks-vana människor
sträcker oss dit blicken inte når
Där fingertopparna fångar solens ljus
likt vajande träd med bleka kroppar
försummas vi helt i skuggan
Ovetande försvinner sinne för sinne
allt för att växa
för att det är fint att växa
för att ingen vet annat än att växa
UPP!
Händerna domnar, som längst ifrån kroppen
Behöver hämtas hem.
Jag plockar ner dem
virar dem runt koppen
Omfamnar
Text: Saga Boström
Städdag
jag ska städa min lägenhet.
för det har samlats damm i lager på min hy. det har börjat växa mögel
i mina stängda delar av hjärtat
och min hjärna har inte fått vatten på två veckor. jag ska sluta riva skinn från läpparna
så jag kan kyssa min mamma.
jag ska vattna på söndag. jag ska ringa min kompis
och köpa vingummi på Ica. säga till tjejen jag träffar att jag tycker om henne
och hon kommer låta mig somna i hennes armar
för min lägenhet är städad. och lakanen tvättade.
jag ska städa min lägenhet.
Text: Anton Hjort
En kniv, en kniv, en kniv
Exotiska knivar
skär upp mitt bröst.
En stor smärta uppstår
när bröstbenet
trycks inåt. Det är
främmande och återkommande.
En kniv som är
inlindad i en annan kniv.
Vi skär ris
och tänder eld.
Månen, stjärnorna
och marken som brinner.
Text: Eugen, @eugen_med_resten
Pang på gatan
Det bör råda förbud för sånt där
på allmän plats.
Vänligen sluta spränga sönder
gaturummet.
Titta, tissla, tassla,
gladlynt och dödstrött.
Livs levande,
men du är rädd för att förlora.
Du är rädd för att förlora
mot ett vingslag från en fjäril.
Den tunna kristallsfären
rullar vidare över kullerstenarna.
Du och din nyvunna hemlighet,
den du är helt ensam om.
Men allt det underförstådda
förstår vi övriga väl.
Ni kan förinta tusen viljor,
tusen beslut, tusen Meningen.
Viljestyrkan som får näring
av glömskan.
Lilla naturkraft, du.
Ni kan krama sönder kosmos.
Hur många gånger till
kan man glömma att det tystnar?
Försvinna, förädlas, förfinas.
Och sedan. Andetag. Andetag.
Klarheten kommer väl någon gång,
kommer med utsträckt hand.
Ett oemotsägligt erbjudande.
Avväpnad.
Världsordningen återställd,
evangelisten omvänd.
Granaterna i luften har
detonerat i en snyftning.
Ett lätt duggregn av kristaller
är det enda som bedrar er.
Detta må vara er sista gång.
Sedan är ni invigda i vårt sällskap.
Här är en medlem på livstid.
Text: Isabel Dahlgren
Längtan (Uppenbar)
Jag känner mina Den här dikten handlar om längtan.
Inget annat.
Den handlar om två kroppar som inte rör
varandra
rummet
luften omkring. Men dras samman.
Den här dikten handlar om längtan, för
större delen av allt är tomrum, större delen av allt
har aldrig rört
någon
något
ens sig självt
sedan Begynnelsen
(Med stort B. Biblisk referens, antagligen. Men handlar bibeln om att
Längtan genomsyrar allt, allt bär dragningskraft.
Vi dras alla neråt för att jorden själv längtar,
längtar efter att bli ett, krympa, minska,
sjunka,
minska,
krympa. (Är
upprepning en längtan? Efter vad som varit? Efter mönster? Efter-
Något som fattas skapar alltid längtan. Vi längtar också
(Jag längtar också)
efter slut.
-som vi längtar efter en landning, trots skakiga fötter.)
innebar att allt splittrades isär. Två krafter, då. Längtan och splittran, är det
början och slut?
Men en spricka
kan läkas, är då en splittring ett slut?
Falsk ekvivalens.
Den här dikten handlar om längtan, för att den är väldigt trög med att ta slut. För att
alla vill ha något
de haft
aldrig rört
vill röra om så det kostar livet.
Jord och himmel är längtan; gravitation drar allt neråt,
himmelen vill ha haven
och
jorden önskar regn.
Detta är uppenbart.
Vågor är längtan. Månen är längtan, och
tvingar upp själva haven i sin desperata gest.
Är då längtan gravitation?
I så fall
kan den aldrig vinna. Vi splittrades. Fortsätter isär.
Den här dikten handlar om längtan, så som alla dikter gör.
Förståelse, katarsis, sorg. Men, förhoppningsvis, vinner glädjen.
Är glädjen splittringen? Låter fel
(kan vara rätt).
Vem vet, fråga en fysiker.
Den här dikten handlar om längtan, och har dragit på för långt, och tagit för långt, det är för
sent och jag längtar efter att sova (diktaren) och längtar att ta slut (dikten,
Om
tre
två
ett
noll
tar dikten slut) på det hela.
Redo?
(FF, Med Kraft).
Tre.
Två.
Ett.
[Denna sida har med avsikt lämnats tom.]
På återseende
Vi slutar alltid med att prata om att träffas igen,
Igen, nästa gång vi är…
Vad? Lediga? Viktlösa? Fria från
allt annat, kanske. Kanske
vi ses igen snarare än trott, bara en livstid bort
i mellanrummen mellan kakel och blåvita ljus;
mellan hyllor av mat och hushållspapper;
mellan hon gick bort och
har inte hört från honom…
Vi står och väntar på sista ordet nu.
På att den ena och den andra ska se varandra i ögonen,
se en känsla de inte vill höra/sätta ord på.
Vi slutar alltid med att pratas om att träffas igen.
Jag hoppas bara att det inte sker
i blåvita lysens mellanrum.
Texter: Rhea S. Rambaud
