Diktsöndag: vecka 23

Vita väggar – fyra stycken

vita väggar, fyra stycken
som det brukar vara
hade jag mått annorlunda i en pentagon

på en av väggarna
en vit vägg
den med minst hål och avskavt
hänger det något som ser ut som
blommor:
lotus
tolv stycken
men det är papper

det ser inte ut som blommor:
lotus
tolv stycken
det ser ut som papper

smaken av virus
källan okänd
vrid på nacken
för att se grönskan
genom glas och karmar

jag orkar inte tänka på
hur långt den har kvar
innan den faller ner som snö

Text: Rakel Mansten Bruchfeld

I en skåra finns hon, i helgen finns du

I en skåra finns hon
I helgen finns du
Jag bär en förkylning
om den dröjer sig in
i helgen
är det dig jag skadar
(det är dig jag skadar)

Jag klyver det som varit
I en skåra av det jag klyvt
kan jag andas
I den skåran finns hon
I helgen finns du
Du utlovar en verklig film
verkliga känslor
verkligt viktiga undertexter
Jag är rädd att hon ser mig
genom skåran
jag vill inte se
verkliga filmer så

Jag doppar min näsduk
i blekningsmedel
snyter mig
ser ett till avsnitt
av det bildspel
jag borde glömma
men inte radera

Jag urholkar mina lakan
huttrar
i takt till tredje låten
i den sista spellistan
jag borde lämna
men inte radera

Jag röker tre cigaretter
i motvind
hostar glasskärvor
på balkongen hon
värmde sina tår
under mina lår
på sommarens sista kväll

Jag äter en halv morotsstav
lägger mig ner
på golvet
lapar tårar
från golvet

Jag har slutat dricka vatten
för att stoppa flödet
näsdukar är så dyra
mina ögon är så svullna

Jag borde dricka en pint apelsinjuice
jag borde spy upp den
Ljuset från skåran blottar
hur blek jag har blivit

Jag samlar hennes tankar
i en puppa
slänger upp den i luften
hoppas att vinden ska ta den med sig
men det är lä i min lägenhet

Jag vill att mina revben
ska bryta sig loss från min bröstkorg
bli till svärd
punktera varenda organ i min överkropp
och i hennes

Hennes hår utgör en
dallrande skugga
från skåran och ljuset
hennes andetag hörs nästan
Jag vet att ni också hör henne
(hör ni henne?)
Jag vill inte
att du ska höra henne
Så jag lägger mig raklång
med fötterna nakna på balkongens trall
och nynnar
världens vackraste låt

Text: Vilgot Andersson

Gråmässosöndag

Namnlösa livsformer släpar sig längs gatorna
och jag sluter mig likt snäckan runt sin pärlemor.

Och himlen trycker ned ett askgrått töcken.

Tankestillestånd. Känslor väller fram.
Och snart knackar Insikten tyst på min dörr,
viskandes i mitt inre:

du har alltid krävt mer av solnedgången.

På resande fot

Höstkvällarna.

När skymningen
sveper en frisk mantel
om min pulserande existens.

Tåget
är inte längre mitt när
det glider ut från perrongen.

Och med en bronsskimrande
supermåne i fonden
börjar jag traska
med obemärkta steg
mot nästa erotiska möte.

Texter: Tobias Hermansson

Uppbrottet

Brödsmulorna på bordet
viskar om
den ofrivilliga ensamheten.
Smutstvätten berättar oanständiga historier
om hur du håller om någon annan
medan våren dansar
i takt till mina tårar.
Kaffet har demoniserats,
smakar som en evig operation,
det är en utdragen avrättning
att behöva äta frukost
till minnet av den vackra tiden.
Jag försökte samla mitt förflutna,
men tyngdlagen bryr sig inte
om hur trasiga själar krossas mot golvet.
Du tog någon annans namn,
spottade ut mig med galla.

Jag har inte lyckats
tvätta bort dig
från madrassen,
att minnas är ett osedvanligt
dumt sätt att plåga sig på.
De frågade vem som fick
behålla lägenheten,
aldrig vem som fick behålla lyckan,
självförtroendet, framtidstron
eller vem som bäst klarade
av att påminnas om tvåsamhetsnormen.
Senast du hörde av dig var
för att fråga om Ampelliljan
har fått vatten
och om jag fortfarande går i terapi.
Du sa att mina tårar var
bortkastad livslust
och att jag åt dina drömmar
när dagarna blev till djupa sår.
Tomrummet i skåpet
där dina koppar av keramik
brukade stå,
ska nu rymma min avskedsansökan
från verkligheten.

Text: Rasmus Ström