Diktsöndag: vecka 12

Vinjetter av en sommar som aldrig var

Och när jag kom hem
såg jag soluppgången bränna väggarna
och i spegeln
dansade bara löv.

∞

När jag rör dig känner jag gryning
ditt andetag under mig
fuktig som honung
du tar mig
bröst mot skulderblad
tills vi blommar
till en kropp av poesi
levandes i våra öron.

∞

Jag ska berätta för dig om allt som binder mig till livet.
Mitt förflutnas framtid. Vad du gör av mig
så som jag gjorde dig. Hur kärlek inte är förlåtelse. Hur ånger
inte är frälsning. Hur att säga snart snart
snart

någon gång
var vårt sätt att fortsätta
någonstans.

∞

Vi, fram och tillbaka
som om vi hade någonstans att vara.
Vi, i cirklar runt kanten
bara för att finna oss
bedövande vilse.

∞

Vad skulle du dö för?
       För saker som inte är verkliga.
Och vad lever du för?
       Precis detta ögonblick.

∞

Säg att du klarade dig
och inget annat.

Säg att du skulle göra det igen. Säg att ditt namn
är mitt. Säg att det är så

ändå.

∞

Vid busshållplatser. Under gatlampor. Genom telefoner.
Väntade vi, på något.

∞

Två kroppar, sida vid sida på verandan,
hade smält ihop.
Tänder hade lärt sig ord
men kunde aldrig få dem att sjunga.
De var nästan mänskliga
i lutningen på sina skallar,
ögon gömda och vända mot himlen.
Deras armar var korsade, tassar grep
som händer, som människor.
De såg ut, på sättet de omfamnade varandra,
som om de nästan skulle klara det.

Eller kanske var det bara vi, som lutade oss in.
Eller kanske vet avståndet, även i döden, sin väg.

∞

Månen har grytt i min hals. Solen,
i din.
Låt varje frusen flod
avundas våra tungor. Låt varje beröring
falla på vår hud
som hösten. Låt varje minut
vara enbart vår
när månen
släcker solen.

∞

Destruktiva tankar är en form av
självterapi. Du tänker: Jag vill
flyta ner under ytan
av den frusna älven. Knack-knack-knacka
på isen utan något svar.
Och sen—allt är bra—det var bara
en tanke som aldrig blev handling. Nu,
minutvisare, fortsätt med din dag.

Fortsätt med din dag.

Text: Ossian Houltzén

En köttätande

Sover över en natt
– en till hemmafest
Smäller upp dörren, mår bäst
lägger mig bredvid en aning tafatt

Nu: morgon och
ella och duke
och en mjuk duk
och en hårlock

och ett tjärblomster
och lilja och ros
+ en köttätande
mitt eget monster

Min älskares hud
ser ut som nåt grönt
Triangeltänder, min brud
påminner ej om nåt skönt

Och jag är en fluga oviss
som flyger sällan
(fick aldrig lära mig)
       och flyger därför rakt in i fällan

Utan titel

Varje gång på gång på gång
jag observeras
av [kaffefläck]
serveras: sång

och trumpeter
från paradis
(oscar peter-
son, “Just in time”
A jazz portrait of Frank sinatra), precis

så låter din stämma
gör mig halvt lugnad,
halvt förskrämd, 100% hemma
gjuten till en bebis gungad,

när jag tilltalas – Varje gång på gång på gång…

Texter: Oskar Neij

Avokadorättvisa

Du tänker förlåt mig, ursäkta mig, men varför har Ica en maskin för att skanna avokado. Inte priset på den utan ifall den är mogen eller inte. Du tänker på kön som ringlade sig utanför Korskyrkan på Birger Jarlsgatan samma morgon. Du tänker på de tiotals metrarna av människor väntandes på utdelning av mat. Människor ståendes utanför kyrkan under grå himmel för att de i affären inte har råd att köpa. Du tänker varför har Ica, några hundra meter bort, köpt teknik som berättar för oss blint blåögda om avokadon kommer vara sten eller trådar. Du tänker att på varför finns inget svar. Inget svar lika enkelt som sanningen.

Rättvisan finns inte. Där finns inget tvivel. Du tänker att du vet att du inte är en del av den och inte heller inte arbetet för den. Du tänker att du vet att du befinner dig på toppen av en kulle andra ser som ett berg, du vet att allt handlar om placering för världens ramar bygger på rangordning. Du tänker att du vet. Du tänker att rättvisan verkligen inte finns, att den nog aldrig har funnits. Du tänker på den undertecknade idén om rättvisa som något naivt, något som blödiga hjärtan predikar för ett eget plåster. Du tänker kanske. Du tänker, fast ändå. Du tänker att skulden inte ligger på rättvisan. Du tänker att skulden måste ligga på de ramar under vilka världen rättvisan förväntas verka i befinner sig inom.

Du tänker att problemet är det att rättvisan inte finns men snart tänker du att bakom ett mörker finns ett hål, ett stup, en avgrund. Bakom frånvaron av rättvisan finns förlorandet av rättvisan ens som ideal. Du tänker att är tanken det enda som finns kvar. Om verkligheten smular sönder vid beröring måste väl tanken stå kvar. Så tänker du. Du ställer frågor i vilka din önskan söker svar. Måste inte tanken vara materialet som aldrig bryts? Måste inte tanken vara diamant. Du tänker att när diamanten inte längre glänser då finns det verkligen inget ljus. Du inser att världen som sådan, som nu, på många sätt är över och förbi. Du tänker att den inte förtjänar något annat. Du skrattar åt att l’avocat betyder både avokado och advokat. Du tänker att du skrattar men du gråter.

Du tänker på avokadon och du tänker på ledet av syntetdun i stickande duggregn. Du tänker att varför finns så mycket av onödighet när somliga, de allra flesta, inte ens snuddar vid tillräckligheten. Du tänker att det första felet bor i att det är så. Du tänker att det största felet är att vägen till motsatsen, till rättvisan, tycks avstängd. Färden avbruten. Tåget inställt, dött och begravet. Du tänker varför och du tänker att du inte förstår. Du tänker på sanningen och vet att den är smutsig.

Text: Greta Carnbring