Diktsöndag: vecka 11

minns du

jag frågade dig: kommer du ihåg när vi satt där på bänken och
det var oktober, mina kinder blommade av blyghet och tillbedjan
kanske även kylan spelade in för det var ju nästan frostigt ute
minns du det, jag minns det, du var alltid för kallt klädd så jag
snörde in dig i min kappa för att värma dig och diskret lägga min
handflata på ditt bröst i ett försök att se om hjärtat slog lite extra
sedan kysste du mig bara några få gånger innan du sa att du blev
ännu kallare av mina läppar, för kyssar är blöta, vattnet flyger
sin kos och tar värmen med sig, mina ögonlock var noggrant
pyntade med isblått skimmer den dagen vilket var profetiskt
för hur mycket du skulle frysa och mitt misslyckade försök att
värma upp dig, sänkte jag dig under ytan med mina blöta läppar
mina krävande händer och snärjande ytterkläder, hade du redan
underkänt mig på alla sätt, på inget sätt, din undflyende passivitet

du svarade mig: oj vad det var kallt för att vara en dag i oktober

ryggtavla och bröstvärme

jag biter ned på din läpp med mina hörntänder utan att blodet börjar droppa
för så varsam är jag med dig. dina kalluskalla fingertoppar krålar över min
hud med en sådan iver. nervtrådarna krullar och kråmar sig tills det plötsligt
är över. du är stilla havet-långt borta men kan ändå studeras i realtid av mina
törstande ögon förbluffade av varandets frostiga dikotomi och trollerikonst:
jag omfamnar din hudtextur och doften från dina apokrina körtlar, var är du

Texter: Rakel Mansten Bruchfeld

Utan titel

Jag har länge spruckit
I orange imiterad iver
Varit högljudd nog i min kris

Jag säger
Jag kan ta på mig kläderna
Om du vill
Jag säger
Jag kan ta på mig kläderna
Om du vill
Tills du kollapsar av osäkerhet

Jag menar
Illa
Kunde varit hjärtlig
Om jag kunde
Jag vacklar i ditt kök
Vet inte hur man knyter
Skor
Skam valsar in under
Ljus
Vår mumlande färg
Äts

(Verkar jag nu för dig blå)

Jag önskar
På botemedel
För ditt seende
Av mig

Text: S. Gedi

---

Skärvor av glas

Jag erkänner, jag erkänner. Jag bekänner mig besegrad.
Ditt namn i mitt huvud. Blod och tänder.
Järnsmak blandat med
glitter. Vodkan sätter snurr på huvudet.
När jag föll så föll jag med ditt hem
lutat mot min arm,
dina nyckelben, din käke, dina axlar;
min famn.
Jag erkänner. Jag kommer inte över någonting någonsin, och alla mina minnen
de står fortfarande i bränder. Långt, långt borta bär du fortfarande spår av mitt hjärta
i dina händer.
Jag skriver fortfarande om dig, även fast jag inte menar att göra det. Du har alltid varit lätt att skriva om. Minnena lurar sig in, tar sig upp som
glasflaskor på havsstränder.
Fastän jag inte vill,
måste jag göra det: jag erkänner att du är inristad under revbenen. Att du
har en plats där och att du
glöder tyst
genom mina vener.

Text: Ellen Alfredson

Vuxen

hon tänker på
vem vinden jagar
och vart den far när det inte blåser

varför mjölken är vit
och vuxna dricker den i smyg
hur telefonförsäljarna mår

och hur man egentligen tvättar läderskor
hon tänker på
låg byxlinning som hasar ner för varje steg
hög svansföring på medelålders män
skarp utväxt, kluvna toppar och skavsår från snygg sko

baka bröd
stoppa stopp
löpa lopp
att säga någon ett sanningens ord

hon tänker på
listor, yogaklass och prisjakt
tvångstankar under andakt
cykelsadel som väser ut regnvatten på ny byxa
konsten att bära en 180 säng
och hur mycket man ska dricksa

hon tänker på
doften av barndom
varma mockasiner
fläderblomssaft idomin och trolltider
klubbor på restaurang
nyp i kinden
och en slapp liten tyg-kreation som hette Tiger

Morgonfamn

Solen viskade stillsamt
att vi tillhör evigheten
i horisontens rand

I samma stund som hon vände blicken sin
mot månens svala kind
bytte dagen skepnad och försvann

Nu mumlar natten gåtor
om glömda tider
Tankevågor dånar men bryts
när vinden strider

Plötsligt hörs ett eko av igår
Det är morgonsolen
som spelar toner i mitt hår

Smaken av stora ord
från sömndrucken bägare
sköljer oss i trans

Inget då, inget sedan
bara evigheten
i en morgonfamn

Texter: Alma Rosendahl