Utan titel
min gud. mitt slakthus. mitt land. ett av de sträcker sig tillbaka.
väktaren på klubben förstod, göteborg var större än min ryggrad – jag pungade sjalen. min förlust mot sverige. mitt hasch. min frihet. min stadsminister. när dansken bränner quranen igen, är jag trevlig, på en parkbänk, magen full av rök, tegelstenar i fickan, lovande paradiset åt de förorenade.
jag tittar upp mot himlen. jag har händerna i fördärvet. jag har händerna i fickorna. det är allvarligt. det plågade haltandet. jag borde hålla solen i förakt. jag har rätt till det. det glimrande, det mjuka, äggen slagna i skålen. jag har erövrat sinnesfrid, spretat ut det på mina knän, känt igen det ett blått öga. jag dricker mot jordens omrörning. resten av dagen kvar i mina händer. min hals i mina gester. mina gester i min hals. det beklagliga och beklagliga lägger sig i. men jag dricker min förtvivlan till dräggen. skakar av mig förnuftet. jag tittar upp mot himlen. jag ser det nu, mitt rep är artikulerat, för politiskt. jag somnar bland silverfiskar igen.
böner
guds nåd
vems europa
sväljer kroppar
som svängdörrar
bakom betalväggar
bryts dörrar in
hypotermisk
ungdomen fastna
tiden drack på jobbet
misär var
anemi
vägen till pistolen
gången till madrasserna
en blick av ankomst
den blödande typen av kindben
den öppna ådran
uthärdas
en plåga
en värkande tand
kaxigt kaxigt elände
i någons europa
dekorerar kroppar
fulla av regering
det skamliga kriget
Text: Salma Gedi
