Han kom som ett frisyrväder
Han kom som ett frisyrväder din pappa
säger mamma
Jag minns att jag frågade
har du inte klippt dig
sen födseln
Vi går genom pappas granodling
mamma och jag
Granarna växer som fingrar
med rötterna i sviktande mark
Decembersnön brer ut sitt blanka täcke
Vi ska till andra sidan vägen
till kyrkogården
Där ligger pappa under marken
i den svarta jorden
som en kungsgransrot
Mamma
säger jag
fortsätt berätta nu
Vad sa han om frisyren
Blev han arg
Mamma sväljer snö i fel strupe
något skvalpar i hennes stora ögon
gråtläckage
Jo han sa
vill du gifta dig med mig
Hon spanar ut över odlingen
jag spanar också
efter pappaminnen på grenarna
plockar och stoppar dem i munnen
försöker känna sockret på tungan men
men
men
Mamma
varför smakar det ingenting
för mig
De borde inte ruttna
minnena
för de är väl säsongsoberoende
Ändå gör vissa det
Förmultnar
Det gör inte mammas
hon säger
Pappa sa
Pappa gjorde
Pappa var
Jag undrar hur hon gör
för att få dem att fortsätta leva
minnena
växa som granarna
knaka och vibrera av doft
Pappa älskade dem
granarna
Det ständiga fårande
bedårande
flockartade växandet
Vi älskar dem också
mamma och jag
våra tusen barn
i gröna kläder
och nakna tår som spretar i marken
Imorgon är det julafton
även de döda
ska veta det
det är vi alltid överens om
mamma och jag
Jag bär ett knippe amaryllis
näven bits av köldens tänder men
Ingen har väl dött
av lite vinter
sa pappa en gång
Så jag kniper med handen om stjälkarna
handflatan tänjer sina muskler
och jag tänker att
jag ska inte dö
av lite vinter
Det händer att jag ser pappa i odlingen
i sömnen
han guppar när han går
vänder sig inte om
trots att jag skriker strupen sträv
Jag är rädd för det
att han ska försvinna
och att det enda jag ska minnas
är jackan
möjligtvis skorna
Himlen tömmer sin puderdosa
mjölar våra huvuden
för jag glömde mössan i hallen
strösocker
smälter på kinden
Vi hamnar på stenhällen efter stund
mamma glömde nyponsoppan i köket
så vi suger utsiktssaft
med ögonen som sugrör
Sjön en svart utspädd lemonad
Vi sitter en stund och glor ut över sjön
jag gapar
mamma gapar
Orden har förrått oss
för länge sen
Vi börjar gå igen
Månen spiller sin tunna mjölk över grusvägen
fetthalt noll komma fem
Tramsmjölk
sa pappa om sånt
Odlingen tar slut efter en stund
vi stänger grinden
om våra tusen barn
Hejdå så länge
säger vi
Vi korsar den glitterblanka vägen
går under gatlyktornas darrande ljus
Något har börjat klucka i magen
jag vet att det är gråten
jag tänker på den som en segelbåt
Kyrkogården vilar i ett stumt dis
Höga stenar
skrapar vinterhimlen
Något förblöder
i horisonten
Det frostbelupna gräset
krispar under skorna
Vi går tills vi ser
den obestridligt vackraste stenen
med en ingraverad kungsgran
Jag sjunker ner på knä i den knarrande snön
sticker de röda blommorna i vasen
knäna blöder
men när jag reser mig är snön
vit som stearin
Och mamma kramar mig
där vi står framför stenen
God jul
pappa
säger vi
Mamma harklar sig
som hon gör när hon ska prata
och det är pappa som ska lyssna
Kanske seglar det en båt i hennes mage också
jag tror det
Ja nu ligger du där som ett frisyrväder
säger hon
fast tvärtom
är du väl lika blank nu
som vid födseln
