En stund

Tiden når längre än mitt öga,
ett kvalmigt dis som närmar sig,
belägrar den vidsträckta horisonten
mellan nuet, dået och senet,
den breder ut sig runtom mig,
över, under, framför, bakom.

Den tränger in genom huden,
löses upp i mitt smaklösa blod,
smeker mitt förkrympta hjärta,
som jag lät vissa göra förr,
innan det fanns något innan,
men nu har jag ett substitut.

Den tystlåtna tiden går på
stadsbor, lantbor, nomader,
föder, göder och dödar,
vakar över vår vardag
som en välmenande landsfader
men våldsgästar då och då.

Släpp ditt obarmhärtiga grepp
en stund, i alla fall.

Text: Isabel Dahlgren, @isabeldahlgren