Det vackraste hände igår
Det vackraste hände igår, det går nästan inte att tala om Ansiktena som två bitar av ett mycket litet pussel Vartenda drag så fullt av mening Vartenda veck utslätat som av ett varmt finger under en himmel vit som porslin Var de ditkallade av en föraning om någonting om beständighet, om kärlek? Ögonen fyllda av godhet av ängslan att göra fel Kanske hann någon av dem tänka att situationen var denna: Två människor som kommer varandra alldeles nära i kraft av sina ord Och ljuset, det var intakt när det föll över dem som vore det en båge av något hållbart, något tänjbart Hur länge var de fångade i denna halvcirkel av övermodigt ljus? Hur länge fortskred tiden innan något hände innan scenen skrevs om och det som tycktes iordningställt bara för dem trycktes bort som av en fjärrkontroll Plötsligt och oförmodat var alltsammans över Ögonblicket smälte som stearin mellan fingrarna och försvann bakom dem bortkastat som en trasig leksak De föll som små dockor till marken som fiskar genom ett trasigt nät liksom iturivna av sin uselhet: Trodde du verkligen att du skulle få vad du ville ha Som om man levde i nåt slags gratulationskort Det är så lätt att förstöra början av en historia, det räcker med nästan ingenting Det är så lätt att låta sig föras bakom ljuset det klara, rena Så återgår allting till det vanliga Huden åter blek och porös som salt Man rör sig med anspråkslösa, platta rörelser Solen är vit och förgänglig som ett ark bakplåtspapper så värdelös att man vill gråta Man vaknar åter vid sidan av dagen och inte i den som ett litet, batteridrivet bihang Och ur ögonen strålar en trötthet utifrån vilken det går att sluta sig till att man givit upp tanken på att få återse den man söker
