Det vackraste hände igår

Det vackraste hände igår, det går nästan inte att tala om
Ansiktena
som två bitar av ett mycket litet pussel 
Vartenda drag så fullt av mening 
Vartenda veck utslätat som av ett varmt finger 
under en himmel vit som porslin 

Var de ditkallade av en föraning om någonting 
om beständighet, om kärlek?
Ögonen fyllda av godhet
av ängslan att göra fel 

Kanske hann någon av dem tänka 
att situationen var denna: 
Två människor som kommer varandra alldeles nära 
i kraft av sina ord 
Och ljuset, det var intakt när det föll över dem 
som vore det en båge av något hållbart, något tänjbart 

Hur länge var de fångade i denna halvcirkel av övermodigt ljus?
Hur länge fortskred tiden innan något hände 
innan scenen skrevs om
och det som tycktes iordningställt bara för dem
trycktes bort som av en fjärrkontroll 

Plötsligt och oförmodat var alltsammans över 
Ögonblicket smälte som stearin mellan fingrarna 
och försvann bakom dem 
bortkastat som en trasig leksak 

De föll som små dockor till marken
som fiskar genom ett trasigt nät
liksom iturivna av sin uselhet: 

Trodde du verkligen att du skulle få 
vad du ville ha 
Som om man levde i nåt slags gratulationskort 

Det är så lätt att förstöra början av en historia, det räcker med nästan ingenting 
Det är så lätt att låta sig föras bakom ljuset 
det klara, rena 

Så återgår allting till det vanliga 
Huden åter blek och porös som salt 
Man rör sig med anspråkslösa, platta rörelser  
Solen är vit och förgänglig som ett ark bakplåtspapper 
så värdelös att man vill gråta 

Man vaknar åter vid sidan av dagen och inte i den
som ett litet, batteridrivet bihang  
Och ur ögonen strålar en trötthet utifrån vilken det går att sluta sig till att man givit upp tanken på att få återse den man söker