Det lilla helgonet
I
kanske är detta lyckans dag:
kanske häller någon
några droppar
rakt ner i mina kupade händer
skvätter små pärlor
på min kind
kanske går jag sedan
i alla gudars frid
höljd i någon sorts glans
med min lycka
skvalpande i fickan
jag kan givetvis ha fel
detta kan lika gärna vara
dödens dag
ingen vet som vanligt
någonting
det är bedrövligt
II
jag letar
efter vad vet jag inte
det är naturligtvis problematiskt
men det är inte alldeles lätt
i själva verket
vet jag heller inte
om jag verkligen
till varje pris
måste hitta
det jag letar efter
III
jag är mycket enkel
att skrämma
det är en opraktisk defekt
jag skriker när brödet hoppar upp
ur rosten
bränner mig
på de små gallerkuverten
låt vara att det inte är
så allvarligt
stående med benen ihopflätade
på köksgolvet
betraktar jag sedan
mina fingrar
hur de bubblar av
rosiga blåsor
som vore de generade
över sin egen tafatthet
jag välter en vas
när jag försöker hålla lite ordning
det är bekymmersamt
men jag är lite
i en annan värld
mitt ansikte har vänts
så många gånger i
hallspegeln
vad är det som fattas
där bakom
glaset
ögonen vilsna
alldeles trasiga
i sin spruckna trötthet
jag förfäras över
oljigt hår
små prickar av mögel
i en crème fraiche
hjälmar av
migrän
det är genant
rentav världsfrånvänt
att tro sig vara skonad från
sådana besvär
IV
så bekvämt att putta
gråten
långt
ifrån
sig
är man tillräckligt begåvad
hinner den aldrig ikapp en
det krävs
lite benstyrka bara
och ett par snabba skor
V
detta att
mötas på mitten
det är helt enkelt oförnuftigt
om man vill nån vart
och det vill man
som bekant
i allra högsta grad
jag börjar tröttna
tänk om jag i själva verket är
ett litet helgon
det anstår mig inte längre att
mötas på mitten
jag kan förstås hålla allt
inom mig
sluta mig
som en liten ärtmussla i sitt sjöslipade skal
och på så vis
aldrig bli bestulen
VI
vissa människor sätter sig på stolar
med en sorts auktoritet
som kommer fram
utan att de behöver yttra någonting
som om Jesus själv
just slagit sig ner
de går väl i nån sorts terapi
kastar åtskilliga kronor
rakt ner i lyckobrunnen
VII
man grinar inte
man gör inte bort sig
man klär sig anständigt
annat saknar rim och reson
man tar sig an saker
man slutför dem
man så att säga bröstar allt det stålgrå:
röken leran rimfrosten
den strama sorgen
i gatuhörnen
alla kuvade lågstadiebarn och
ängsliga tanter
med sina jobbiga små munnar
med lite munterhet
överger man sig åt
dimmorna diset
de skalade träden
som huttrar i sin bark
stackars satar
man virar halsduken så hårt
att man nästan mister livet
mitt på hallgolvet
man dricker
sina tårar
i mycket små klunkar
man gör allt man ska
inget krux
VIII
jag vill bära solen
i mina händer
jag vill att mina fingrar
ska drypa av guld
jag vill att månen ska rinna
genom mitt hår
och lämna efter sig
en svag doft av vanilj
IX
vi är på tivoli
döden äter
oss
som vitt
spunnet socker
kanske några små
karamelliserade popcorn
vedervärdig karusellmusik
stegrar kring
pariserhjulet
stora vågor välter
över alla små personer
med åkband och
kexchokladkartonger
i skala 10:1
döden spottar inte
det är ovärdigt
X
om det skulle hända en olycka
om jag skulle korsa himlen
med min röda skeppshult
utan att bli utsläppt
får jag viska en hemlighet
under bordet
då
jag vill hålla dig i handen
bara en liten stund
jag ska inte ens lämna nåt avtryck
kanske en enda
mjuk virvel
från min fingertopp
den går ju förstås att tvätta bort
