Det lilla helgonet

I 

kanske är detta lyckans dag: 

kanske häller någon 

några droppar

rakt ner i mina kupade händer 

skvätter små pärlor 

på min kind 

kanske går jag sedan

i alla gudars frid 

höljd i någon sorts glans 

med min lycka

skvalpande i fickan 

jag kan givetvis ha fel 

detta kan lika gärna vara 

dödens dag 

ingen vet som vanligt 

någonting 

det är bedrövligt 

II

jag letar 

efter vad vet jag inte 

det är naturligtvis problematiskt 

men det är inte alldeles lätt 

i själva verket 

vet jag heller inte 

om jag verkligen 

till varje pris 

måste hitta 

det jag letar efter 

III 

jag är mycket enkel 

att skrämma 

det är en opraktisk defekt 

jag skriker när brödet hoppar upp 

ur rosten 

bränner mig 

på de små gallerkuverten

låt vara att det inte är 

så allvarligt 

stående med benen ihopflätade 

på köksgolvet

betraktar jag sedan

mina fingrar 

hur de bubblar av 

rosiga blåsor

som vore de generade 

över sin egen tafatthet

jag välter en vas 

när jag försöker hålla lite ordning 

det är bekymmersamt 

men jag är lite 

i en annan värld 

mitt ansikte har vänts 

så många gånger i 

hallspegeln 

vad är det som fattas 

där bakom 

glaset

ögonen vilsna 

alldeles trasiga 

i sin spruckna trötthet 

jag förfäras över 

oljigt hår 

små prickar av mögel

i en crème fraiche

hjälmar av 

migrän 

det är genant   

rentav världsfrånvänt

att tro sig vara skonad från 

sådana besvär

IV

så bekvämt att putta 

gråten   

långt  

ifrån 

sig 

är man tillräckligt begåvad 

hinner den aldrig ikapp en 

det krävs 

lite benstyrka bara 

och ett par snabba skor  

V

detta att 

mötas på mitten 

det är helt enkelt oförnuftigt 

om man vill nån vart 

och det vill man 

som bekant 

i allra högsta grad   

jag börjar tröttna 

tänk om jag i själva verket är  

ett litet helgon

det anstår mig inte längre att

mötas på mitten 

jag kan förstås hålla allt 

inom mig 

sluta mig 

som en liten ärtmussla i sitt sjöslipade skal 

och på så vis 

aldrig bli bestulen 

VI

vissa människor sätter sig på stolar 

med en sorts auktoritet 

som kommer fram 

utan att de behöver yttra någonting 

som om Jesus själv 

just slagit sig ner

de går väl i nån sorts terapi 

kastar åtskilliga kronor 

rakt ner i lyckobrunnen 

VII

man grinar inte 

man gör inte bort sig 

man klär sig anständigt 

annat saknar rim och reson 

man tar sig an saker 

man slutför dem 

man så att säga bröstar allt det stålgrå: 

röken leran rimfrosten

den strama sorgen 

i gatuhörnen  

alla kuvade lågstadiebarn och 

ängsliga tanter 

med sina jobbiga små munnar 

med lite munterhet 

överger man sig åt 

dimmorna diset 

de skalade träden 

som huttrar i sin bark 

stackars satar 

man virar halsduken så hårt 

att man nästan mister livet 

mitt på hallgolvet 

man dricker 

sina tårar 

i mycket små klunkar

man gör allt man ska  

inget krux 

VIII


jag vill bära solen 

i mina händer 

jag vill att mina fingrar 

ska drypa av guld 

jag vill att månen ska rinna 

genom mitt hår

och lämna efter sig 

en svag doft av vanilj   

IX

vi är på tivoli 

döden äter 

oss 

som vitt 

spunnet socker 

kanske några små 

karamelliserade popcorn 

vedervärdig karusellmusik  

stegrar kring

pariserhjulet 

stora vågor välter 

över alla små personer 

med åkband och 

kexchokladkartonger 

i skala 10:1 

döden spottar inte  

det är ovärdigt 

X

om det skulle hända en olycka 

om jag skulle korsa himlen 

med min röda skeppshult   

utan att bli utsläppt 

får jag viska en hemlighet 

under bordet 

då

jag vill hålla dig i handen 

bara en liten stund 

jag ska inte ens lämna nåt avtryck 

kanske en enda 

mjuk virvel 

från min fingertopp 

den går ju förstås att tvätta bort