Det är: om att leva med ångest

Det är så det har varit så länge hon kan minnas. Som småsten i skorna eller molande tandvärk. Stundvis som rädslan för sepsis eller ett obesvarat sms. Kanske är det en del av henne. En obotlig, oemotståndlig naturkraft redo att svälja henne hel.

Det är telefonsamtalet utan förvarning. Det är skämtet som inte följs av skratt. Det är rättvisa, rättfärdigade argument utan bakomliggande ilska som ändå lyckas krossa. Det är relationerna som går fel. Det är också relationerna som går rätt. Det är att andra har kul när hon har tråkigt. Det är främst att ha roligt när andra har tråkigt. Det är att behöva säga förlåt. Det är att inte behöva säga förlåt men att göra det ändå. Det är skolidrott. Det är födelsedag. Det är psykologbesök. Det är att glömma psykologbesök. Det är att komma för sent. Det är att vara för tidig. Det är att vara ensam. Det är att inte hinna vara ensam. Det är att vara trängd. Det är att vara tom. Det är att vara lycklig. Det är att vara ledsen, igen. Det är att ha rätt. Det är att ha fel.

Det är varje vaken sekund och sipprar in i sömnen som sandkorn i ett timglas. Det är att vakna med hjärtat i halsgropen och rummet tömt på luft. Det är att inte kunna ta kritik, att inte kunna ge kritik. Det är viljan att vara annorlunda. Önskan att vara precis samma som alla andra. Det är att glömma, misslyckas, stava fel, ta fel på datum. Att vara otillräcklig. Att vara för mycket. Att prata för lite, att vara för högljudd. Att inte hålla tyst eller att inte veta vad hon ska säga. Det är att försöka förstå. Det är spelregler som blir fel. Det är att känna sig så oerhört självupptagen för att man på något sätt tror att världen kretsar runt den egna känslan. Att känna sig så dum och fel. Att hata sig själv för att när man har det så bra så kommer det alltid och förstör. Det är att veta att det alltid kommer tillbaka. Det är att få andningsövningar av psykologen men glömma bort dem. Att tappa bort viktiga skolpapper. Att dricka alkohol och glömma saker. Att titta på bilder från igår. Det är fulla dansgolv och hög musik. Det är tomma gator. Det är att behöva säga sin vikt på skiduthyrningen. Att äta mat själv. Det är att dubbelkolla låset. Det är alla frågor hon ställer igen och igen tills de inte låter som ord längre:

Oj, kollade jag verkligen låset? Plattången är väl inte på? Inget hemskt kan väl hända? Är du sur på mig? Lova? Är du sur för att jag frågade om du är sur på mig? Tycker du att jag är jobbig? Tror du hon är arg på mig? Kan jag verkligen gå om inte hon kan? Gillar de verkligen mig? Oj blev han ledsen för det där skämtet? Är jag taskig? Är jag ens en bra person? Är jag den minst omtyckta av oss? Varför blev den sidan fångad på bild? Varför ser jag så blek ut? Tror du att hon ringde för att hon inte vill vara min vän längre? Gjorde jag något dumt igår? Hallå, jag gjorde väl inget dumt igår? Sa jag något dumt nu?

Det är dåligt samvete. Det är klump i magen. Det är oändligt. Det är oförklarligt. Det är det. Det är precis vad det är.

Text: Irma von Mentzer