Det är dags att ta soft girls på allvar
Vad döljer sig bakom soft girl-trenden? Signe Rönnegård granskar fenomenet och frågar sig om detta egentligen kan vara nyckeln till att orka förändra samhället. Är det dags att börja ta soft girls på allvar?
Vad är egentligen den omtalade arketypen ”soft girl”? Trenden som följs av djupa suckar från åhörarna. I bästa fall är fenomenet förståeligt, men knappast bra för kvinnorna i fråga – de verkar vilja byta bort jobb och karriär för en hemmafrutillvaro, de värderar yoga över att förändra samhället, och likt tjuren Ferdinand vill de helst sitta under en korkek och lukta på doftljusen. Förlåt, blommorna.
Sommaren snackis, ”brat girl”, är till synes motsatsen till soft girl. Brat girls festar och bryr sig inte om att tvätta av sig gårdagens smink. Tillvaron är röjig och slarvig, medan vår soft girl tar djupa andetag i lotusställning. Till synes två olika estetiker, men av samma grund. Båda väljer att strunta i omgivningens krav på perfektion. Båda är provocerande obrydda.
Unga kvinnor väcker reaktioner. Vissa blir upprörda och tar det som kritik mot tidigare feministiska segrar, se exempelvis Katrine Kielos-Marçal. Andra, exempelvis i Sverige Radios inslag om soft girls i Kropp och själ, menar med stor medkänsla att ja, vi har ett tufft klimat i vårt samhälle och kanske är det inte så konstigt att unga vill fjärma av sig. Infoga klapp på huvudet.
För varje text om soft girl-fenomenet önskar jag en debatt om hur vi får en jämlik vård och ett jämlikt förebyggande arbete mot psykisk ohälsa
Det vore klädsamt om vuxengenerationen då och då rannsakade sig själv. För vad händer om analysen av soft girls tillåts gå några steg längre än vaga referenser till ”krav i samhället”? Om den började inkludera statistik om allt fler utbrända unga och den ökande användningen av antidepressiva mediciner? Socialstyrelsens rapport, publicerad i maj tidigare i år, visar att både kön och klass spelar in. Skillnaden mellan kvinnor och män (andra könstillhörigheter redovisas inte i statistiken) är tydlig. Mer än dubbelt så många unga kvinnor äter antidepressiva läkemedel, jämfört med unga män (13 % respektive 5 %). Och 21 % av kvinnor mellan 18 och 24 år har en psykiatrisk diagnos (att jämföra med 12 % bland männen i samma åldersspann).
En avgörande aspekt som lätt försvinner i diskussionen om ungas hälsa är den ekonomiska ojämlikheten. Socialstyrelsen pekar särskilt på att unga med psykisk ohälsa i socioekonomiskt utsatta områden har sämre tillgång till vård jämfört med unga i mer välbärgade områden. För varje text om soft girl-fenomenet (ja, nu kastar jag sten i glashus) önskar jag en debatt om hur vi får en jämlik vård och ett jämlikt förebyggande arbete mot psykisk ohälsa.
Och tänk om ”self care” och byxor med resår är en förutsättning för att nästa dag stå på barrikaderna, eller vara en skitbra ledare på arbetsplatsen? Soft girls beskrivs ofta som en motsättning till att bry sig om sitt jobb och att engagera sig i samhällsfrågor. Tänk om det är tvärtom. Soft girl (eller för all del brat girl) i ena stunden, action girl i nästa. För hur ska unga annars orka förändra ett samhälle som inte alltid finns där för oss?
Jag tror nämligen att de flesta längtar efter att få vara människor, inte tiktokfenomen. Att kunna bry sig om sitt jobb och sin omvärld, men också ta hand om sina relationer och sig själv. Att få vara mänsklig och göra fel. Att inte pådyvlas idén att alla har samma möjligheter bara man jobbar tillräckligt hårt. Att känna hopp och tro på att göra skillnad, fast det ibland är svårt. Eller för att använda Wolf Biermanns ord (i översättning av P.O. Enquist): att inte förhårdna i denna hårda tid. Att hitta sin inre mjukhet är ingen motsättning till att vara stark. Kanske till och med en förutsättning.
Text: Signe Rönnegård
