Den svarta vintern

I litteraturredaktionens tredje del av vinterserien Polarnatt diktar Selma Löfman om en trafikolycka som spräcker tiden och lämnar döden som ett tyst glapp i medvetandet.

---

I 

Du minns att du var ett barn 
och att staden låg 
alldeles dämpad 
i det dova ljuset 

Du minns kylan 
som ett bett 
genom kinden 
kanske lite blod eller spott 
därinne i gommen 

Och hängde det inte 
en måne 
på granen 
man rest över stortorget 
vars ljus skar rakt genom 
vinterns vita grus  

Var det inte 
två par timberlands  
som trummade 
över kullerstenarna 
var ni inte 
två små personer 
med vantar och fjällräven 

II

I skolan hade ni lärt er 
om solsystemet 
i vilken ordning planeterna 
placerar sig 
från solen  
det var en viss ramsa

Merkurius venus jorden mars 
vad kom sen 
vad kom sen 

Ett underligt ljus 
blixtrade till över gatan 
små korn av snö 
rasade ur himlen 

Merkurius 
venus 
jorden 
mars 
och det som kom sen 

Man skulle ju säga 
jupiter  
och du sa jupiter 
i samma ögonblick 
som toyotan kom 
från höger 
och inte vänster 

Och du visste 
trots att du 
bara var ett barn 
att bilar inte 
ska komma sådär 
från höger 
utan vänster 

I efterhand minns du 
inte själva glappet 
bara vad som svällde 
däri 
nämligen döden 

Staden stelnade 
som i ett fotografi 
ögonfransarna 
skälvde lite
i den svarta vinden  

En ambulans 
studsade mellan husen 
medan du stod
och sa ingenting 
som en liten 
dumskalle 

Men du var bara
ett barn och
ur vad 
ska barnet 
hämta sina ord

Genomkorsad av tiden 
lyfte du istället 
dina händer mot 
himlen 
och bad någon att 
bära dig upp 
ur vintergatan 

III 

Ytterligare en vinter 
störtar ner 
över hustaken 
medan du smörjer
dina läppar
med försvarets hudsalva 

Numera bär du
skinnstövletter och balaklava
som vapen 
mot kölden
din pappa kallar det 
en meningslös mundering 
och det är naturligtvis 
helt korrekt 

Revbenen spänner 
under bomullen 
snön klipper 
fingrarna 
i långa remsor 

När du stannar i 
den där korsningen 
måste du töja lite
i kragen 
så att luften verkligen 
kommer åt 

Lite sol rinner
längs stuprännan 
på huset mittemot 
och kanske är det ljuset 
som får dig 
att vinkla nacken 
uppåt

Någon har spänt upp 
en sån där babymobil 
i fönstret 
med åtta små 
planeter dinglande 
fram och tillbaka 

Du står 
som en punktering 
i tiden 
mitt på övergångsstället
medan jupiter 
svajar bakom rutan 
i sitt vita 
snöre 

Kanske är det 
gud som petar 
på planeterna 
där inne 
bara för att göra dig 
lite glad 

Kanske är det
i själva verket 
en liten lögnaktig 
föreställning 
du kokat ihop 
alldeles själv 

Det är mycket möjligt 
men det har 
ingen betydelse 

Du är nämligen 
av åsikten 
att en även en inbillning 
kan få vara 
lite verklig

Månen är 
så nära nu 
polarljuset 
domnar stilla 
över domkyrkan 

Du knäcker dina fingrar 
för att vakna lite 
till liv och 
snubblar sen vidare
genom den svarta vintern
i dina meningslösa 
stövletter