Den stora och den lilla
Genom nattliga tekoppar, mardrömmar och arbete i trädgården växer en lågmäld relation fram mellan den stora och den lilla. Selma Löfman skriver poetiskt och omsorgsfullt om förlust, kroppsspråk och jorden mellan fingrarna.
När mamma lämnar henne hos morfar är hon sex år. Hon minns den röda ryggsäcken, Nalle Puh som satt fastkilad i armhålan, skorna som var mörka av fukt vid tårna. Vintern hade drivit sina strama vindar över fruktodlingen, vitt och fruset gräs spretade mellan de kuvade äppelträden och fälten sträckte sig bakom dem, svarta och skalade inpå bara kroppen.
Hon minns mammas bil, hur den försvann bland träden som en liten leksak i plast, hur motorljudet svaldes av skogens gap. Och hon minns polisbilen som kröp upp över grusgången, var det på kvällen den kom, och morfars skrik, alldeles trasigt, och gråten, hon minns gråten, det var första gången hon såg en vuxen människa gråta.
✶
Hon drömmer mardrömmar som spräcker sömnen i skärvor, som stänger henne ute. Hon ligger och tittar upp i det vita taket. Det är en evighet som rinner längs tapeterna och de avlånga fönstren, längs flygplansspåren i himlen där bakom. Det är en evighet tills solen tänds och lyser över allt som lever, över grässtråna, blåmesarna, de små larverna i träden.
Morfar, viskar hon rakt ut i det mörka, morfar jag kan inte sova. Hon hör hur ribbotten i morfars säng knarrar i rummet bredvid, raspet av hans tofflor mot det slipade golvet. Sedan surret av lampan som tänds i köket, strilen av vatten från kranen som träffar diskhon. Snart skär han sig fram genom mörkret med den stora ficklampan. I ena handen håller han en kopp. Ångan stiger i mjuka spiraler mot hans ansikte.
Hon sätter sig upp och lutar ryggen mot väggen. Vinden vilar tung mot fasaden, det kittlas kallt i ryggraden. Hon tar emot koppen, den är så varm att den nästan inte går att hålla i, men hon vill känna flädern under näsborrarna, havtornen, citronen, hon vill känna något inuti natten, en doft, en hand, het vattenånga mot huden.
Morfar sätter sig på sängkanten och nyper henne i tårna. Vill du berätta vad du drömde. Hon dricker små klunkar av det varma. Nej, säger hon. Morfars ögon är så stora att de hade kunnat trilla ur sina hålor, allting ryms i dem.
✶
Hon den lilla, säger kvinnan i den svarta blusen och nickar mot flickan som ritar vid köksbordet. Hon bor alltså här. Det stämmer, säger morfar. Han står med händerna i jeansfickorna och lutar sig mot diskbänken. Hans ögon har smalnat, det ser ut som att han vill att hon ska gå. Men kvinnan går inte. Hon står kvar i dörröppningen och klickar med sin bläckpenna. Och det finns någon som tar hand om henne. Morfar nickar. Det är jag som gör det, säger han. Bluskvinnan nyper sig över näsroten. Och vem är du, säger hon. Den stora, säger morfar. Som tar hand om den lilla.
✶
På somrarna odlar de. Morfar har en flätad korg med fröpåsar i köket som han tar fram och låter henne rota i. Spenat, dill, morot, mangold, rädisor. Vad säger du om morötter idag, säger han och håller upp ett litet kuvert. Hon nickar. Han sticker ner händerna i sina trädgårdshandskar och räcker sedan henne ett par. De är för stora, hennes händer fyller inte ut dem, fingrarna är alldeles lösa längst fram.
Ute väller solljuset fram ur gliporna mellan molnen. Morfar sjunker ner på knä i grönsakslandet. Ryggraden expanderar som en räls under tröjryggen. Sätt dig ner, säger han. Hon pillar i fickan på klänningen. Men det är så smutsigt, säger hon. Sjåpa dig inte, säger morfar. Han räcker henne fröpåsen och visar hur hon ska trycka ner fingret i jorden. Hon sätter sig på knä. Det blir alldeles svalt mot huden, som om hennes ben tar upp näringen ur jorden.
De sitter en stund och petar ner de små fröna i den bördiga myllan. Hon tänker på sin mamma, på hennes fingrar som alltid bar på en doft, av basilika, äpple, tvål. Hon vill fråga om henne, men hon kämpar med orden, har svårt att sortera bland dem, förstå vilka hon kan använda. Läpparna svider i solen. Hon pressar ihop dem.
Kanske tänker morfar på sin dotter, som liksom flickan satt och petade ner fröer i jorden om somrarna, som hade samma ljusa hår, fast kortare, rakare. Kanske vill han prata om henne, kanske har han bara ännu inte språk för det som är för stort, för det som inte går att tala om.
✶
Ibland ligger hon på rygg i gräset och låtsas att hon äger hela himlen, att hon är kung över molnen, flygplanen, regndropparna. Hon vet hur man tar sig in, det är enkelt, men hon vet också hur man tar sig ut och det är däri själva kungligheten består.
Vad gör du, säger morfar när han går förbi med bigarråkorgen över armen. Ingenting. Säger du det, säger han, det låter skönt. Han ställer korgen på trädgårdsbordet och lägger sig bredvid henne i gräset. Det där molnet ser ut som en sköldpadda, säger han och pekar, och ser du där, en liten snäcka. Och där. Ett sjörövarskepp med bruten mast.
✶
Hon ligger på golvet i köket och spelar schack med Nalle Puh, han sitter med hakan mot bröstet och förlorar. Morfar står på altanen och lutar sig mot räcket, han tittar ut över sjön, på det blåa som krusar sig över djupet, på en båt som snittar ytan med sina motorvingar. Hon vet vad morfar tänker när han står där, hon kan se när han befinner sig bortom uppmärksamheten, hans hållning är så mjuk då och andningen så stor, hela magen expanderar. Hon får inte plats i de stunderna och det ska vara så, det är i sin ordning.
Hon fortsätter flytta pjäserna över brädet, rynkar på ögonbrynen för att vässa huvudet, skärpa tankarna som guppar därinne.
Så rör sig morfar i ytterkanten av synfältet. Ligger du här helt ensam, säger han. Han luktar kaffe, skog, mörk jord. Nej, säger hon och pekar på Nalle Puh. Jag förstår, säger morfar. Solstrålarna lägger sig i ränder över hans ansikte, som om han befann sig bakom galler, avskild från dagen, från ljuset, vid sidan av närvaron.
✶
Det kommer en natt då flickan frågar om sin mamma. Stjärnorna blänker svagt bakom dimslöjorna, trädkronorna böljar sakta nedanför. Hon sitter i sängen med knäna under hakan och simmar med en liten plastfisk över täcket, låter den guppa över blommorna på tyget. Hon får lite värk i handleden, den tappar långsamt kraft, som en stjälk vars rot dragits upp ur jorden.
Fem bokstäver klättrar över fiskmagen. Hon har inte sett dem förut. Hon tänder lampan bredvid sängen och tittar på dem, placerar dem i ordning. Det är ett namn. Hon läser det några gånger för att få det klart för sig, viskar det sedan rakt ut i rummet. Hon är fortfarande utestängd från nätterna, men det finns kanske en liten öppning nu, det finns kanske någon som kan låta henne träda in.
Hon ropar på morfar och allt fortskrider i samma ordning som alltid: trappstegen, ljusrundeln från ficklampan, hur han sätter sig på sängkanten och nyper henne i tårna. Men det är annorlunda nu, morfar förstår det också. Vill du berätta vad du tänker på, säger han. Ja, säger hon. Jag vill fråga en sak om mamma.
