Den mänskliga naturen – om Björn Berglunds författarskap
På en tågresa mellan Stockholm och Göteborg i juli hamnade jag bredvid grafikern Christina Ringsberg. Jag var ivrig att komma hem, men med hennes sällskap passerade tiden fort. Christina var en pigg person och det visade sig att hon var den nyligen bortgångna författaren Björn Berglunds sambo. Hon berättade varmt om Björn som gick bort i maj efter en tids sjukdom. Jag ska erkänna att detta var första gången jag hörde talas om Berglund, men väl hemma beställde jag några av hans böcker från bibliotekets arkiv.
Det är alltid kul att snubbla över ett författarskap och inse att det inte bara är angenäm läsning utan också högaktuellt. Berglund var inte bara författare, utan även Dagens Nyheters första miljöreporter. Hans författarskap består framförallt av naturskildringar och han översatte även Rachel Carsons Tyst vår till svenska. Hans engagemang för miljön och naturen går inte att ta miste på.
Berglund skrev naturlyrik utan att vara banal. Den verkar faktiskt vara genuin, inte bara påklistrade liknelser om blommors skönhet och nattens sköra mörker. Han verkar ha stått för sitt ord och älskade den vilda naturen, och gjorde det med fina formuleringar. Som att styvmorsviolen ”för ner oändligheten till marknivå” då den växer så lågt men använder energi från solen.
Nu när klimatet hänger som Damokles svärd över mänskligheten kanske samtiden har hunnit ikapp Berglunds författarskap. Det känns nu mer angeläget än någonsin att läsa honom. Det ofantliga hos klimatförändringarna är svår att greppa, och då är det skönt att med Berglunds hjälp förstå sambandet mellan naturens komplexitet och människan. I boken Hallonmänniskan skildrar han naturen kring hans sommarstuga i Småland och beskriver hur människa, natur och kultur hör ihop. Det stora blir kanske inte enkelt, men åtminstone enklare.
Berglund dramatiserar det som händer i björkdungarna och bland haven av harsyra, allt enbart ett stenkast från hans stugans veranda. Det är förvisso ett dystert porträtt av människan han målar upp, men Berglund är också tydlig med att människan faktiskt är en del av naturen och hon själv är lika vild. En våldsam och inkräktande del av naturen, men det finns andra arter som också agerar våldsamt och inkräktande. Så människan må vara grym, men enligt Berglund också naturlig.
Jag lärde mig själv mycket om naturen i närheten av Berglunds småländska skogsdungar. Nämligen i mina morföräldrars sommarstuga i södra Östergötland. I skogen utanför min mormors hemby Korpklev lärde min morfar mig om närmiljön och skogen.
Min morfar hade en kärlek till naturen, men hela hans yrkesliv hade han jobbat med att stävja den och göra den till det människan önskade. Han jobbade med att sälja besprutningsmedel till jordbruk runtom i landet, och var alltså en del av den brist på ekologisk mångfald som vi nu får sota för. Nu är det inte Gunnar Magnells fel att vi tämligen snabbt rör oss mot mänsklighetens undergång, det är makter långt över honom som är att beskylla. Men det finns en viss ironi och något ytterst mänskligt i att han älskade naturen men också var en fena på att bekämpa den. Men det var också ett av hans sätt att förhålla sig till naturen, han visste hur man skulle tygla den för att gynna jordbruket. Det var en av hans infallsvinklar till det vilda.
”Berglund är också tydlig med att människan faktiskt är en del av naturen och hon själv är lika vild.”
Porträttbild: Foto: Tommy Svensson/Atlantis förlag
För vi upplever sällan naturen i sig, vi upplever naturen i relation till människan och människans bygd. Vi använder den för att förklara oss själva, genom fabler, dikter och sånger där våra drag och beteende jämförs med naturfenomen. Och vi använder oss själva för att förstå och förklara naturen, genom att förmänskliga drag hos djur och natur. Vi står alltid i relation till varandra, och tolkar naturen genom våra mänskliga upplevelser av den.
Eller som Berglund uttrycker det i boken Ögat i blomman, tankar om penséer, där han frågar sig ”hur verkar naturen i tanken?” Alltså hur vi betraktar och tolkar naturen runt omkring oss. Vi är alltid i ett samspel med naturen. Oavsett om det är ett negativt samspel genom förstörelse eller om vi bara betraktar dess skönhet, vi måste alltid förhålla oss till den. Nu var det nog ändå så att Berglund medvetet förhöll sig till naturen mer än många andra, då han trots allt blev så upprymd av den att han skrev en hög böcker om sina upplevelser.
Klimatkrisen går inte att lösa på egen hand, men förståelsen för naturen och människans relation till naturen kan utgå från oss själva och vår kultur. Patrik Svensson exemplifierar det fint i sin Augustpris-vinnande bok Ålevangeliet, där han också skriver om kulturen kring ålfisket. Han påpekar att ålen är utrotningshotad på grund av fisket av den, men om vi inte bevarar kulturen kring ålabodarna och ålagillena så finns inget mänskligt intresse kvar för ålen. Och om intresset för ålen försvinner, finns inget intresse att rädda den från förintelse. Vi människor är duktiga på att förstöra, men vi vill också bevara det vi har vant oss vid och håller kärt.
Alltså ärver vi en bild av vad naturen ska vara, och Berglund har gjort sitt för att arkivera den till framtida generationer genom sina naturskildringar. Han var verksam innan vi klev in i antropocenen. Så hans ord om den dåtida miljöförstörelsen har en viss bitter eftersmak, då vi kunde bevarat mer om vi förändrat oss tidigare. Det är lätt att vara efterklok, nu är det väl bara att förändra vårt beteende?
Det är bevisligen inte så lätt, men vår oro för klimatet kanske också har en bakåtblickande aspekt? Det gör klimatförändringarna mer greppbart om våra barndomsskogar inte kommer finnas kvar, eller om vi vill att våra barn ska förstå Astrid Lindgrens kulturmiljöer. Tills ganska nyligen hade jag en bild av naturen som evig, men det är den uppenbarligen inte. Den förändras och vi skyndar på processen. Medan jag läser Berglunds böcker inser jag också vikten av att bevara klimatet för den kulturella aspekten, och för samspelet mellan natur och kultur.
Lars Lerins och Sara-Vide Ericsons tavlor skulle kanske vara ogreppbara för oss om vi inte kan förstå de miljöer de är sprungna från. På samma sätt som att Simon Stålenhags fiktiva framtidsskildringar inte skulle vara lika drabbande om vi inte kan sätta oss in i de nutida, urbana kulturbygder han skildrar.
Oavsett bakgrund så hade Berglund förmågan att få läsaren meddragen i hans intresse för de skogar han höll av, och vi har nog alla någon relation till naturen. En innerstadspark förändras också av klimatförändringarna. Vem vill se göteborgska Slottsskogen förvandlas till den torra Slottsstäppen, med kaktusar istället för lönnar? Vi förhåller oss till naturen genom kultur, och vi utvecklar vår kultur i samklang med naturen vare sig vi tänker på det eller inte.
Jag längtar i alla fall tillbaka till mina barndomsskogar, men rapporterna hemifrån tyder på att de är knastertorra eller översvämmade. Det är ingen ordning på skogen längre. Men nostalgin kanske faktiskt kan rädda oss, att vilja återställa ordningen till det vi vill att naturen ska vara kanske är den bästa lösningen. Att återskapa naturen till att vara vacker och gynnsam för vår kultur, det kanske är enklare för oss att förstå än att ta till oss den diffusa bild av överflödiga koldioxidpartiklar som är vår förintelse.
Jag kanske borde vara ute och protestera mot oljeindustrin eller köttindustrin nu när världen brinner i stället för att sitta hemma på min storstadskammare och läsa Björn Berglunds gamla böcker. Men jag är inte så aktivistiskt lagd även fast jag blir upprörd och skrämd över allt som sker. Jag kommer fortsätta läsa gamla böcker och njuta av den natur jag minns från barndomen så länge det går. Att göra något åt oljeindustrins framfart det lämnar jag apatiskt och naivt till det internationella samfundet och regeringen. Dom borde ju snart förstå allvaret, om inte så är jag åtminstone glad att det blev en bra svamphöst och en trevlig stund med Christina Ringsberg innan vi brinner upp.
Text: Henrik Schedin
