De klär Kristina Lugns text i rustning: “Man låtsas som att man har koll på läget”

Det har gått 28 år sedan Lena Endre och Pernilla August delade scen på Brunnsgatan 4, som Vera och Bricken i urpremiären av Nattorienterarna. Den 18 april 2026 återvänder Kristina Lugns moderna klassiker till sin vagga, och det med Jenny M Jensen och Janna Granström i rollerna. För regi står Melody Parker. 

KULTs egen Lugn-fantast Matilda Blomquist har träffat det konstnärliga teamet för ett samtal om blomstrande marschaller, tröst-tankar och ensamhet. 

---

– När vi läste den kände vi alla att vi förstod texten. Att sen omvandla den känslan och ge den kropp har varit mycket svårare än vad vi trodde. Vi är inte säkra på exakt varför. Det har varit en riktig brottningsmatch, inleder Melody Parker.

Trion kommer just från en kämpig repetition på eftermiddagen när vi sätter oss för en konversation inför premiären. Jag frågar hur processen har fungerat. 

– Det har varit ganska svårt faktiskt. Svårare än vad vi trodde. Den är ju så otroligt rik, varje mening är som en egen pjäs och att hitta ett flöde, lekfullhet och tempo i det, utan att köra över någonting, det är en fin balans, säger Janna som spelar Bricken.

I sitt förord till bokutgåvan av Nattorienterarna skriver Kristina om depression, konsten, skrivande och humor. Hon skriver att hon inte valde en alltför realistisk spelplats, utan istället valde natten, för där känner hon en hemkänsla där det bortträngda fantasiliv som realism annars förtar kan få existera. Vera och Bricken som kanske tidigare varit lärarinnor är uppenbart på väg någonstans i mörkret, men vart får vi inget tydligt svar på. Kristina skriver att i teatern händer det något som hon absolut inte vill betrakta med ironisk distans.

– Min första tanke om pjäsen var att den åldrats väl. Mitt minne av Kristina Lugn var väldigt mycket nittiotal, men att den här kändes väldigt samtida. En replik är till exempel “så där säger du bara för att du lider av en välfärdssjukdom”. Alla vill bli förstådda hela tiden och det är ju superaktuellt, menar Jenny som spelar Vera.

Melody beskriver pjäsens handling: Två ensamma kvinnor som möts i natten. De har någon sorts historia och de pratar återkommande om exempelvis olika kärleksproblem. I pjäsen är den språkliga leken en av de starkast drivande krafterna. Pjäsen är både poetisk och drömsk där en tanke kan sväva ut i många olika riktningar.

Melody beskriver det som en dynamisk balansgång mellan det poetiska, det känslomässiga, det existentiella men också att de ska gestalta en faktisk situation på scenen.

– Man säger saker som egentligen är jättekonstiga. Det är en rolig uppgift att hitta den verkliga undertexten, fast man pratar om “blomstrande marschaller”, säger Janna. 

– Vera håller ju på mycket med ord, hon fantiserar om ord och fantiserar om vad hennes mening är i det här. Ibland brister hon ner i att ifrågasätta sig själv, “varför måste jag vara så cynisk”. Kombinationen av flykt och panik är något jag känner igen, inflikar Jenny.

Både Jenny och Janna fortsätter att berätta om hur de relaterar till sina roller. Janna tänker att de är två sidor av samma person.

– Det är Kristina som resonerar med sig själv, genom hennes två delar. Det är ju väldigt igenkännbart att hänga upp sig på något som har varit, “om det skulle komma tillbaka så skulle allt bli bra”. Själv kanske jag inte blickar bakåt så mycket, men man känner igen andra som har en sorts tröst-tanke som man går till för att inte känna tomheten, ensamheten eller ångesten, att man i stället går till ett sorts ältande.

– För mig är det hundraprocentig igenkänning! Den här existentiella ensamheten har jag personligen kämpat med hela mitt liv. Man jobbar med att försöka förstå känslan av ensamhet, sätter ord på den men flyr samtidigt hela tiden. Att hålla allvaret men inte sjunka ner i mörkret är väl det som vi kämpar med. Nu har vi precis haft ett genomdrag som kändes som en begravning och förra gången vi hade ett genomdrag så behövde vi ha mer mörker. Det är svårt att hitta exakt rätt ton, säger Jenny.

Både Jenny och Janna har sedan tidigare en relation till Kristina Lugn, via poesin, hennes offentliga persona och roll som programledare för radioprogrammet Allvarligt talat i P1. För Melody Parker blev det dock en nyfrälsning.

– Jag hade inte en jättestark relation till henne men jag känner mig nykär. Omfamnad men utmanad på samma gång. Det har varit en väldigt rolig upptäckt att ramla ned i. Några av hennes dikter har faktiskt hamnat i pjäsen nu för att jag blev så inspirerad. Som om vi inte hade tillräckligt med text att läsa! skrattar Melody. 

Sedan premiären har pjäsen spelats ett flertal gånger. Bland annat i en bejublad uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2016, med Meta Velander och Yvonne Lombard klädda i träningsoveraller. I den nya uppsättningen har Parker dock valt att tona ner orienteringsestetiken för att istället framhäva Bricken och Vera som riddare klädda i full riddarrustning på scenen.

– För mig är det personer som längtar efter äventyr och då började jag associera till när jag var liten och läste mycket fantasy och sci-fi. Jag längtade efter att vara en riddare, för jag ville känna, eftersom jag är kvinna, att man ändå kan dra ut i världen ensam på äventyr. Det blev min association, en förhöjning av den bilden, för nattorienteringen. 

– Det är också en del av gestaltningsarbetet, att nattorientera för Vera och Bricken är ett sätt att försöka. Det är väldigt skamfyllt att ha misslyckats med någonting och att försöka överleva i det och att då träffa en annan person när man är i den situationen är ganska smärtsamt. Samtidigt vill man aldrig i livet vara existentiellt ensam, det är därför man nattorienterar, säger Janna och Melody fortsätter:

– Kristina säger att pjäsen inte handlar om sport, det handlar om känslor och ett tillstånd. Den här bilden som vi jobbar med, den med riddare är ju en sorts metafor för det tillståndet de befinner sig i, men också när jag ser Jenny och Janna som kämpar med sina riddarrustningar, att det är vi som just nu kämpar oss igenom pjäsen men också livet. Som att man går runt med en rustning, när allt som händer i världen är kaos. Att man går runt och försöker se normal ut, medan man har en rustning på sig. Det känns lite som pjäsens själ, man låtsas att man har koll på läget när man egentligen har en existentiell kris.

– Det kan man känna igen, när man är öppen och skör, eller i kris, eller för den delen jättelycklig bara man är öppen. Att man då börjar prata med folk på ett helt annat sätt, och så kan det uppstå, på stan eller i en foaje, väldigt sanna och existentiella samtal. Det är väl det som det hela är, att slumpen på något vis spelar in, inflikar Janna. 

– När pjäsen är slut hoppas jag att publiken ska få någon sorts katarsis, inte i bemärkelsen att de ska sitta och hulkgråta, utan att de ska få någon sorts känsla av att de inte är ensamma om att ha den här existentiella ångesten. Och att till och med kunna skratta åt den, för det är också ganska roligt! avslutar Melody.

Nattorienterarna på Teater Brunnsgatan 4 spelas från 18 april till 11 maj 2026

---