Datorer och åter datorer, industribyggnader och terrortechno, mäktiga partnerskap och lyckliga möten

Norbergsfestivalen kallas ibland den största elektroniska musikfestivalen i Sverige. Arrangörerna är mestadels ideellt arbetande. Det är en festival av passion. Hit kommer man för att möta the cutting edge inom elektronisk musik (eller om man vill dansa natten lång i dagarna tre). Man hör det pratas i köerna, även de mest bevandrade känner sig uppspelta inför varje år. Den hårdaste technon, den märkligaste noisen och de kusligaste varelserna får man ta del av i år.

Norbergfestivalen utspelar sig bland annat i en byggnad som förut användes i den utförliga gruvbrytningen som fanns i området. Oljud ligger alltså i områdets natur. I byggnaden dit järnmalmen forslades, finns två scener. Den större, mimerlaven, är en ca m³ kub och har 23 högtalare, utplacerade längs de tre våningarna och 11 basar i källaren. Den mindre kallas krossverket, den går i samma gråa färgskala och svala golv och väggar med en dov doft av tjära. I denna byggnad utforskas bland annat ambienta ljudverk och performance. För att dansa går man till utomhusscenen 303 eller in i huset kraftcentralen.

Detta år presenteras samarbeten mellan flera olika institutioner. Kungliga musikhögskolan, elektronmusikstudion och up and coming kompositörer från Visbys tonsättarskola, bland annat. KMH har på torsdagen sammanställt ett program i krossverket. Lokalen ligger under jord, de gigantiska nyskapade lamporna blinka. Man ser inte mycket framför sig, det är en förvillelse att ta sig fram över sittande, stående, liggande människor och samtidigt lyssna på experternas mörka ljudmattor. Muller och dån fyller öronen, balanssinnet omskakas. Utmärker gör sig Felicia Sjögren och David Linnros som kör en konsert med varandra i brusets tecken. Noise back to back. Men det hade varit ändå mäktigare om de hade spelat i den största salen, Mimer är den mest speciella lokalen att uppleva noise eller ambientgrejer i Sverige (kanske även annan musik, men enligt the mimer crew blir allt över 60bpm grötigt).

Roligast på scen verkar jahanam från Stockholm ha, som intar 303-scenen vid kl 22 på torsdagen, enligt utsaga är det ”så kul att vara tillbaka här efter sex år”. jahanam betyder evildoer inom islam, och hon inleder sitt set med micken i handen. Det är vad man kan kalla syndfulla låtar som hon spelar upp och sjunger. Publiken studsar lätt på jordgolvet, till hennes eklektiska dj-set, ett post-migrant ljudlandskap att hålla ögonen öppna för.

Intressantaste musiken spelar eye measure, om intressant betyder musik som ej hörts förut. Här ler knappt någon. Det är temposkiftningar, det är otroligt snabba baskickar och smattrande hihats, stundtals uppdragna så snabbt att trummorna blir drones. Man får känslan av att artisten använder högtalarna för chockera publiken, ge oss någonting nytt. Det är en skön basmassage som hen live-codar fram. Det finländska vj-kollektivet Aavistus står för projektionerna som matchar den extremt intensiva och kaotiska ljudbilden.

I största salen, mimerlaven, utspelar sig ett performance mellan klockan 00 och 06. Det är människor utklädda till demoner och troll som vandrar mellan de många trapporna. Publiken välkomnas att sova i huset. Konstnären Yen Chun Lin, vill utforska syn-sleep, alltså tillståndet mellan sömn och vakenhet. Varelserna sjunger långa toner som sträcks ut i den fantastiska reverben (12 sekunders efterklang har lokalen) och ljud spelas upp ur de 34 högtalarna, det känns som att vara placerat i ett uråldrigt kusligt tempel. Sömn är inte att föredra här, om man inte gillar knasiga sinnesstämningar (vilket i och för sig en del festivalbesökare gör).

”Den sensationella”, enligt programmet, New York dj:n Kilbourne gillar den allra hårdaste technon, även gabber som fått en revival (”god is a gabber” och ”gabbers for Palestine” klistermärken skymtas på Norberg). Repetitioner av minimala rytmer spelar hon, melodier är knappt förekommande. Baskickarna skruvas mellan halvkrossade och helförstörda. Publiken är euforisk. Men det är en tuff publik. ”100 gånger mer hippt och creddigt än ett vanligt stockholmsrave” som en besökare uttryckte det. En del bär plagg med oläsbar skrivstil och metalliska tribaler. Suddiga abstrakta linjetatueringar pryder kroppar. Men stundtals är det en ängsligt poserande stämning. Eller så kan man tänka att det är en konstnärlig upplevelse i sig, att ta del av de egenartade outfitsen.

På Norberg kallar de poesiuppläsningar för performance. Poeter, bland annat från förlaget Irrlicht läser upp sina texter på fredagen. Sådant kan vara kul, att tillåta många uttryck på festivaler. Det bästa med Irrlichts program är Lisa Stenbergs musik som spelas innan under och efter David Zimmerman läser. Drones fyller rummet. Vi renas från att behöva tänka på ords betydelser, vi lyssnar noggrant på små skiftningar. Det låter som oscillerande orglar, det är meditativt och snällt.

Bästa dansmusiken står Ling Ling för. Det är en märklig beskrivning som arrangörerna delat. Det är inte ens en bild på artisten utan en teckning av en skruvad Picachu. Men det är inte chiptune som Ling Ling bjuder på (Dock finns även det på festivalen. Den bredaste palett av elektronisk dansmusik kan man finna här). Ling Ling gillar ljudet av tb303, alltså det karaktäreristiska knorrandet funnet i acid house. Men han spelar snabbare, det är trance och psykedelisk techno i dansant förening. Det är inte så industriellt som gårdagen utan bjuder in till en varmare känsla, basen är inte sprucken, basgångarna är mycket dansvänliga.

Teratai Åkande Quartet spelar den mest akustiska musiken på festivalen och intar kraftcentralen på lördagen. Det är ett möte mellan elektronisk musik och traditionell balinesisk musik, gamelan. De fyra sitter på scen, olika former av slagverk och flöjter spelas tillsammans med downtempo techno. Det är polyrytmiskt, med inslag av dub-effekter och modulära slingor. Det är en välbehövlig vila från det hårda, snabba och volymstarka. Kvartetten ställer sig upp och tackar och bockar efter konserten, även det en ovanlig syn på Norberg.

Computer station följer efteråt i danstältet. Det är ett lyckligt möte mellan KABLAM och Your Planet Is Next. De har kommit på en ny genre som de kallar froggystyle, de spelar upp samples av grodor till sin snabba musik, men även andra roliga samples, såsom extremt korta fraser av prat. Det är goofy, men ack så svängigt. KABLAM är också involverad i diverse andra intressanta projekt såsom ddm, dumb dance music, och Your Planet Is Next kallar sig mr music. Computer station gör dansmusik med humor.

Det fina engagemanget som finns för musiken är påtaglig på Norberg. Bara att uppåt 1000 personer, varav flertalet trevliga volontärer, tar sig hit från olika delar av landet. Även internationella är här – när man pratar med folk får man ofta byta till engelska. Att fylla nedlagda, kyliga industrier med värme och kärlek för några dagar gör världen bättre. Även om utomhusscenens ständiga bas ibland letar sig in lite väl mycket överallt, tystnaden som uppstår kl 03 varje kväll är efterlängtad.

Text: Albin Holmström
Foto: Victoria Wärn