Därför älskar högern kent

Sedan 2016 råder varje årsslut en kort masshysteri kring musiksmak – Spotify Wrapped släpps. Den snygga lyssningsstatistiken i färgglada listor screenshotas och delas vilt av lyssnare med anledning av typ humble brags, rena brags eller försök att hitta likasinnade. En plattform som myllrar av dessa är twitter (eller X som det nu heter), och varje år ser man en trend: ett flertal moderata och liberala ungdomspolitiker hade kent på sin lista över mest streamade artister. 

En annan välkänd borgare som är ett uttalat kentfan, både enligt sig själv och allmänheten, är vår moderata statsminister Ulf Kristersson. I en artikel från 2017 i Café  talar journalisten Emil Persson om detta som kentfanatism till och med, eftersom Kristersson har: berättat i Morgonstudion själv om hur mycket han tycker om bandet, gjort entré som nyvald partiledare på en stämma till klassikern 999 i bakgrunden och beskrivit Kents sista konsert som hans bästa musikupplevelse någonsin.

Med tanke på att bandet tydligt verkar vara mer vänsterpolitiskt, är kents borgerliga följe kanske underligt. För den som inte delar min algoritm på twitter (suck, X) eller är bekant med bilden av Kristersson som fangirl, vill jag hänvisa till en artikel i Arbetet från 2022 som också tar upp detta udda fenomen. Varför är Uffe och mängder luf:are och muf:are in their feels till ett band vars känslor och texter förknippas starkt med en ideologi som de ofta står på motsatt sida från? 

Med andra ord: Varför älskar högern kent?

Kent är ett (synt)pop-/alternativt rockband som var aktivt mellan 1990-2016, ofta kallat “Sveriges största rockband”. De har aldrig varit särskilt mediagalna, pratiga, av sig. Låtarnas texter och budskap står för sig själva medan Jocke Berg och Co., allvarliga och kostymklädda, lutar sig tillbaka. Trots att det inte erkänts högt och formellt av bandet självt, inte är det väl oklarheter kring att kent har en tydlig dragning åt de röda idéströmningarna? 

Att kents sista album från 2017, Då som nu för alltid, är deras mest politiska album visar en studie som Göteborgs Universitet har gjort. Låt oss dra några exempel. Nedan följer en vers i albumets första spår, Andromeda:

“Hjärtat blir aldrig fullt / En livstid ska få plats där / Allt det här och mer / Det vi förlorade det vi vann / Och om hjärtat aldrig blir fullt / Om allt det där dom sa är sant / Så måste samma sak / Kunna gälla för ett helt land”

Raderna skriker inte minskad invandring, riktigt. Vidare på samma spår, en vers ur Falska profeter:

“Vi värnar om vår tryckfrihet vi älskar / Våran valfrihet / Vi tar oss friheten / Att hylla toleransen men vi pekar / Våra anklagande fingrar / Mot allt som inte passar in här”

Sarkasmen! Satiren!

Återigen – varför älskar högern kent? 

Kan det vara så enkelt att förklaringen är att de saknar rörande, samhällskritiska låtar med en innebörd som går i linje med deras egna ideologiska övertygelser och människosyner? Det vill säga, har borgarna ingen egen musik?

Fredrik Virtanen skriver i Aftonbladet om just detta. Det finns ett underskott av högerpolitisk musik, vilket kan bero på att syftet med politisk musik och konst är att skildra upplevelser av orättvisor och maktlöshet. Virtanen skriver: 

“Politisk musik är vanligtvis mot makten, mot eliten, mot männen, mot samhället, mot systemet, mot läraren, mot farsan, mot orättvisor, mot rasism…”. 

Alltså större ting och system, något som har makten över dig och det du har kärt. Politisk musik som är klagande och känslofylld slår igenom, den blir laddad och äkta och därmed bra, medan politisk musik som lutar sig tillbaka och typ är rätt nöjd kanske inte har så mycket. 

Denna brist på gripande låtar verkar tvinga politiker att bläddra bland plattor som inte är tänkt att tala för deras partipolitik. Detta kan möjligen ha lett till alla gånger som artister och band rasat mot högerpolitiska partier. 

2022 lade Kristersson upp ett videoklipp på sin instagram där han åker runt i Sverige i sin kampanjbuss till First Aid Kits cover av On the road again. Bandet kommenterade instagramklippet: “Hej Ulf Kristersson, fråga gärna innan ni använder vår musik i era kanaler. Vi hade självklart sagt nej. Vi tar kraftigt avstånd från den politik ni driver och era värderingar.” Ajdå.

Även Donald Trump har i flera omgångar hamnat i samma slags konflikt. Han har använt musik av bland annat Queen, Adele, Rolling Stones, R.E.M, Leonard Cohen och Neil Young för att sedan bli konfronterad av respektive artist, då de inte vill bli förknippade med honom eller hans politik.

Kan detta, i sin tur, ha sin förklaring i att högerpolitikens kärna naturligt motarbetar kulturintressen? Kulturen kommer sällan högt upp på agendan för svenska moderata politiker, vilket visas bland annat i ekonomiskt hotade kulturverksamheter som inte får de bidrag de behöver, införda inträdesavgifter till statliga muséer, och nyligen publicerades en artikel i den liberala tankesmedjan Timbro som propagerade för att “planlösa studier av humaniora” var dåligt för både individ och samhälle ur ett ekonomiskt perspektiv. 

Hmm. 

Kan kentlyssnandet annars vara ett sätt att äntligen söka sig till något identitetsskapande, något oordnat, poetiskt, lite dionysiskt? Partipolitiskt aktiva som hänger sig åt en ideologi som ser världen som ekonomisk och mätbar, kanske tillslut måste hitta ett sätt att få in lite svärta i det aritmetiska och logiska? Lisa Magnusson, ledarskribent i DN, sade i artikeln i Arbetet: “En ren JVVF (jag vill vara farlig)-grej! Folkkära Kent är det farligaste moderater vågar sig på. De vippar försiktigt med foten i takt och känner sig som rockiga rebeller”.

Jag är nyfiken på om muf:arna tolkar kents musik som typ politiskt neutral. Eller är det så tråkigt att det bara rör sig om ett simpelt nonchalerande av kents sista album, samt … hela bandets ande?

Jag menar inte att man måste kunna stå bakom och hålla med varje låttext man lyssnar på. Men, Kristerssons “kentfanatism” och mängden tweets med kentstatistik från muf:are och luf:are med ett hjärta som caption  – det är väl ändå något? 

“Dom rear ut mitt hemland / Konkurrensen ska vara fri / Så ta ditt liv i egna händer / Ingen lägger sig i”

Simmaren av kent, ur albumet Tigerdrottningen, 2014.

Text: Linn Frykholm