Cleo håller ett järngrepp om Lisebergspubliken från första till sista ton
Strax innan Cleo ska gå på är det fortfarande ganska glest i publiken. Vädret är varmt och vackert — men inte utan spänningar, gårdagens åskregn gör sig påmint någonstans i bakhuvudet när vi står i den stora öppna ytan framför scenen. Alla i publiken tänker ungefär exakt samma sak: det hade sugit jättemycket om det började regna nu.
Ironiskt nog så var det just regnet som krönte ett av mina bästa konsertminnen senaste gången jag såg Cleo på Liseberg – för nästan exakt nio år sedan. Hon hade inte riktigt övertygat högre makter (bokare) om sin plats på den stora scenen ännu, utan spelade på den nu nedlagda Taubescenen ungefär ett stenkast till höger om där vi står idag. Vi var ett tjugotal trogna fans, iklädda Random Bastards-merch från topp till tå. Det fanns inte så många olika varianter då, så vi såg alla ungefär likadana ut.
När Cleo kliver på scenen idag är det en väldigt annorlunda syn. De uniformerade entusiasterna går inte längre att finna i publikhavet, sittplatser har blivit till ståplatser, scenen är väldigt mycket större och likaså publiken. Det ikoniska live-introt Våg har bytts ut mot ett saxofonsolo som går rakt in i mega-bangern 7 lr 8, Men om det är något som inte har förändrats så är det Cleo. I samma stund som hon smyger in och smeker den extremt vältränade saxofonisten över axeln tar hon fullkomligt ägandeskap över scenen.
”Oavsett om det är tjugo fans eller tvåtusen i publiken framför henne så är Cleo ett totalt bombnedslag på scenen”
Outfiten är flawless, med assless chaps och en bikinitopp i stål ser Cleo ut precis som den krigsgudinna hon för sig som. Det finns inte så mycket mer att säga – om ni har hört Missaoui så har ni hört hur det låter live, varje melodi, varje betoning är spot on på ett sätt som bara år av erfarenhet och månader av rep kan leda till. Oavsett om det är tjugo fans eller tvåtusen i publiken framför henne så är Cleo ett totalt bombnedslag på scenen, och håller ett järngrepp om oss från första till sista ton.
Bandet som håller rytmen bakom henne är experter — och jag tycker mig känna igen ett ansikte från Broke n Tipsy, som komponerade musiken på den där spelningen för 9 år sedan, i Bessem Bedziri. Det bästa sättet att beskriva scenuppsättningen i sin helhet är en samling galna vetenskapsmän utspridda med alla sina små mackapärer i fem högar på varsin scenkant. Det tar ungefär fem minuter innan jag ger upp på att försöka se hur fan de lyckas spela allt på en och samma gång och istället bara njuter av mästerverket.
Farten släpper inte medan spelningen dundrar vidare in i Darbuka, varpå vi får ett ögonblicks återhämtning i Kraftverket i Grundfors när Cleo drar igång med spelningens första mellansnack. Med över ett decennium av liveshower bakom sig så har hon numera finslipat konsten att prata mellan låtar till perfektion. Det är en variant av det vi hörde på Way Out West förra året, men med tillräckligt mycket ändringar för att det ska kännas som något hon säger i ögonblicket. Det hela kokar ner till “gör er fucking grej” och spelningen gasar vidare rakt in i Genom Elden.
Både Fridlyst och Josef Slunge kommer upp och gästar vad jag tror är en alternativ version av Häxan Karaba. Det är ungefär någonstans här, när det är fullt av mickar på scenen, som jag märker att även om bandet på scenen är tight så är det en väldigt viktig spelare framför scenen – ljudteknikern – som inte helt hinner med alla instrumentbyten. Vi står mitt framför scenen, bakom andra barriären, där en rimligen skulle kunna förutspå att ljudet borde vara som bäst – men när man stänger ögonen för den fantastiska scenshowen så märker man att det inte riktigt låter lika bra som det ser ut.
Men trots det stundvis skröpliga ljudet så är Cleo fanimej alltid Cleo. Hon tågar vidare genom plattan och sätter varenda ton, ord och spontan dansmove. Ayla, som tar Academics plats på många av spåren, är fenomenal. Låtar varvas med mellansnack, spontana infall som när Cleo glömmer snusen varpå hela publiken sträcker upp sina dosor, eller när Ayla visar sin häftiga effektpedal för vokalerna och sedan framför ett osläppt samarbete med krigsgudinnan själv.
Det är större, häftigare och showigare när Cleo kör på stora scenen. Trots avsaknaden av storspovar på varje hoodie, crewneck och tisha så kan publiken varenda låt, och även om inget kan slå det där första, intima ögonblicket i spöregnet för nio år sedan så är det en sak som är säker – detta är Liseberg-scenen som Cleo alltid förtjänat.
Text: Albert Frykman
