Clara Christiansson Drake: ”Jag gillar verkligen komplexa roller – sådana där det är högt i tak”
Regnet står som spön i backen och hala spår har, i vanlig ordning, satt SL i kaos, men jag tar mig in mot stan, stressad, i vanlig ordning. Jag har som ovana att komma sent, men idag vill jag verkligen vara i tid. Det är nämligen så att jag ska träffa en av Sveriges mest lovande skådespelare, Clara Christiansson Drake.
Sedan hon spelade in sin första långfilm som elvaåring har hon hunnit arbeta med regissörer som Lukas Moodysson i Vi är bäst! (2013), Gösta (2019) och Tillsammans 99 (2023). Hon syns också i rutan som Nina Ek, dotter till Sonja Ek (spelad av Alexandra Rapaport) i Richard Holms thrillerserie Gåsmamman (2015–2025). Nu är hon aktuell i Holms nya film Vi dör i natt, där hennes insats uppmärksammades med en nominering till TV4:s Rising Star-pris på Stockholms filmfestival.
Ett lugn infinner sig när jag kliver in i värmen, och jag hinner knappt beställa en kopp kaffe innan Clara dyker upp. Vi slår oss ner vid ett runt bord med gröna sammetssoffor, och redan innan vi börjar prata noterar jag hennes ödmjukhet och genuina nyfikenhet – inlyssnande och närvarande. Jag frågar hur den senaste tiden varit, mellan provspelningar och roller, samt hur det kändes när nomineringen kom.
– Jag blev faktiskt väldigt överraskad. Känslan den senaste tiden har varit att det blivit väldigt många “nej”. I den här branschen gör man provspelningar som inte leder någonstans, och ibland känns det nästan som att karriären är körd – som om jag aldrig mer kommer att få ett jobb. Den här nomineringen kom i perfekt tajming. Det gav mig en liten push!
Om du tänker tillbaka på allt du har gjort hittills, hur känns det att vara där du är nu?
– Jag vill verkligen fortsätta skådespela. Helst skulle jag bara vilja göra det, för jag har inte gått gymnasiet eller så – jag har ingen backup. Om jag blickar tillbaka på det känns det som ett tecken, en bekräftelse. Nu tror jag inte på Gud, men om jag hade gjort det hade jag sett det som ett ”sign from God”.
Hon ler stort, fortsätter reflektera en stund och ser sig omkring mot speglarna som omfamnar vårt bås. Efter nomineringen och den uppmärksamhet som följt hennes senaste roller väcks mitt intresse att komma under ytan, bortom det till synes glittriga rampljuset.
Hur påverkar det dig som person att bli mer sedd nu?
– Jag har precis flyttat hem efter fem år i Köpenhamn. När jag bodde där gick jag inte på galor och sånt, så nu när jag kom hem kändes det som att allt hände väldigt plötsligt. Som person är jag ganska blyg, och kan tycka att just den delen av skådespeleriet är svår – att stå i rampljuset, gå på röda mattan och svara på frågor. Det är roligt och jobbigt på samma gång.
Du har tidigare nämnt att du har jobbat inom hemtjänsten vid sidan av skådespeleriet. Hur har de erfarenheterna förändrat hur du närmar dig roller och ditt förhållningssätt till filmbranschen?
– Det är första gången jag jobbar med något som inte är skådespeleri, och det har verkligen fått mig att komma ner på jorden – en ”reality check”. Jag har fått en helt annan syn på hur lyxigt det är att jobba som skådespelare, samtidigt har jag stor respekt för jobbet inom hemtjänsten. Det är ett väldigt givande yrke där jag möter många olika personer. Jag känner mig lite som en svamp som suger åt mig olika drag hos folk, vilket ger mig idéer till karaktärer. Det är så häftigt att träffa människor som har levt ett helt liv och få ta del av deras historier.
Det märks att Claras erfarenheter från vården har gett henne nya perspektiv, och att hennes intresse för den mänskliga erfarenheten kommer fram – en genomsyrande empati. Jag blir nyfiken på hennes process: vad som driver henne, samt hur hon närmar sig nya projekt och roller.
När du får ett manus i handen, vad är det som fångar dig?
– Det kan vara olika saker som fångar mitt intresse. Ibland är det en roll som känns superintressant, ibland är det manuset som sticker ut även om rollen i sig är mindre intressant. Jag gillar verkligen komplexa roller – sådana som är mångsidiga, där det är högt i tak. Jag tycker också det är intressant med ”slice of life”-berättelser, när man bara får se någons vardag. Men framför allt är det berättelsen, och hur den berättas, som får mig att fastna.
Hur brukar du förbereda dig för en roll?
– Det beror verkligen på rollen. När jag gjorde Mörkt hjärta (2022) spelade jag en tjej som jobbar som skogsbrukare, då åkte jag ut i skogen, träffade folk som jobbade med skogsbruk och lärde mig om maskinerna. Rollen var väldigt långt ifrån mig själv, eftersom att jag verkligen är en stadstjej. Det var mycket praktiska förberedelser. För andra roller handlar det mer om att förstå karaktärens bakgrund. Till exempel när jag spelade i Tillsammans 99 pratade jag mycket med Lukas om karaktären och gjorde research om technoscenen på 90-talet, då började jag lyssna på bland annat den brittiska big beat-gruppen The Prodigy.
Hon spinner vidare på sättet musiken är central i hennes förberedelser, där hon lyfter sättet hon anpassar lyssnandet efter karaktären för att bättre förstå personen hon gestaltar. Hon berättar om hur hon i början av inspelningarna av Gåsmamman skapade en spellista med låtar som hon föreställde sig att hennes karaktär Nina skulle lyssna på, och hur hon gick tillbaka till den listan under inspelningen av seriens sista säsong för att kliva in i Ninas skor. När Clara återvänder till musiken för att bli Nina blir det tydligt hur nära hon lever med sina karaktärer, vilket får mig att undra om det någonsin finns delar av henne själv som alltid smyger sig ut.
– Ja, det gör det absolut. Många av de roller jag har gjort är ganska lika varandra, i alla fall några. Jag skulle säga att jag ofta spelar karaktärer som är lite avvaktande, lite tillbakalutade. Och jag har alltid gjort ganska mörka roller.
Det är intressant hur du pratar om de roller du ofta återkommer till. Brukar du någonsin se tillbaka på det du gjort?
– Nej, det brukar jag faktiskt inte. Men häromveckan såg jag och min kille den första filmen jag gjorde, Faro (2013), som jag spelade in när jag var elva. Det var jättekul att se den, då kände jag ingen cringe, vilket jag annars kan göra med nyare filmer jag har gjort. Jag har en annan distans till mitt yngre jag.
Finns det någonting du längtar efter att utforska i en roll?
– Det vore definitivt kul att utforska att spela en person som är helt, alltså superlångt, ifrån mig själv. Jag har gjort roller som skiljer sig från mig, men jag menar rent personlighetsmässigt, exempelvis en taskig mobbare, eller en sprallig och energisk person. Just nu håller jag faktiskt på med något som jag inte får prata om än, men jag hoppas att det kommer – där jag verkligen får utmana mig själv.
”Då sa min mamma, som också skådespelar: ’Din kropp är ju med om det här. Din hjärna fattar att du låtsas, men din kropp vet inte’”.
Omgivna av ljudet från lätt sorl från andra gäster som kommer in i rummet lutar sig Clara lätt framåt och funderar en stund innan hon svarar på nästa fråga. När vårt samtal glider över till de mer krävande aspekterna av yrket blir hennes röst mer allvarlig. Hon berättar om hur det inte bara kräver mental förberedelse, utan också en fysisk närvaro, där gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut.
När inspelningen är klar och kamerorna slocknar, vad tar du med?
– Det beror på vilka scener jag har gjort. Jag minns särskilt en gång när jag hade filmat sexuellt våldsamma scener i Gåsmamman – vi hade en intimitetskoordinator och allt gick rätt till – men jag hade ändå en jättejobbig känsla i kroppen när jag kom hem. Då sa min mamma, som också skådespelar: ”Din kropp är ju med om det här. Din hjärna fattar att du låtsas, men din kropp vet inte”.
Det låter väldigt tungt.
– Ja, jag har flera skådespelarkollegor som upplevt att vissa mörka scener verkligen stannar kvar i kroppen. Jag tycker att det borde finnas ett sätt att fånga upp det efteråt, att man bara kan få prata om det eller bara få bort känslan. Samtidigt, när jag filmar, mår jag verkligen psykiskt bra. Jag älskar att filma, det är då mitt psyke är på topp. Man stänger verkligen av världen runt omkring sig, vilket är väldigt häftigt. Det kan kännas lite konstigt när man är färdig, typ ”Vad var det som hände?”
Lite som en feberdröm?
– Ja, exakt!
Trots en imponerande meritlista inkluderande tung socialrealism, familjedrama och dunkla mordhistorier finns det en annan sida av Clara, något som kommer fram när hon själv får lyfta de roller som betytt mest för henne.
När du ser tillbaka på allt du gjort, är det någon roll du är extra stolt över?
– Jag tycker det är svårt att vara stolt över sig själv, men Gösta är jag verkligen stolt över, för där fick jag visa många olika sidor av mitt skådespeleri. Den går tyvärr inte att se någonstans längre, vilket är synd.
HBOs komediserie Gösta var bland de första verken jag såg Clara i – där spelade hon en ung och skör BUP-patient som söker trygghet hos huvudkaraktären, barn- och ungdomspsykologen Gösta (Vilhelm Blomgren), i hans välmenande kaos. Innan vi går vidare till hennes senaste projekt berättar hon om en roll som varit särskilt betydelsefull för henne i ett av de många kortfilmsprojekt hon medverkat i.
– Jag har bland annat gjort en dansk kortfilm som heter Soft Armour (2025), den är jag stolt över. I den spelade jag en säkerhetsvakt i ett köpcentrum, vilket var otroligt långt bort från mig själv. När jag fick på mig vaktkläderna kändes det som att jag förändrades direkt, det var verkligen häftigt.
Hur skiljer sig din senaste film Vi dör i natt från andra projekt du varit med i?
– Den skiljer sig mycket från mina tidigare projekt, främst för att inspelningen var så annorlunda. Vi filmade nätter tio dagar i sträck, vilket gjorde att man blev helt snurrig i huvudet. Det var också en helt annan typ av roll. Jag och Richard, regissören, pratade mycket om att Leo inte skulle bli en ny Nina. Vi ville verkligen göra två helt olika karaktärer, och det tycker jag att vi lyckades med. Det var också väldigt mycket fysiskt och psykiskt påfrestande scener, som skrik och gråt, så det var en mycket speciell upplevelse. Jag tror det gav något i skådespeleriet också, att man inte sov.
”Alla bara gick in i kaoset. Det är magiskt att se hur allt bara faller på plats, och det är ju tack vare en bra regissör.”
Du har ju som sagt jobbat med Richard Holm förut, hur är han att jobba med?
– Jag älskade att jobba med Richard. Han är verkligen ”one of a kind”. Alla som var med i det här projektet gjorde det för att vi ville jobba med honom. Jag har känt honom så länge nu också, han känns som familj för mig. Han ser direkt om någonting inte är rätt. Första gången vi repade Vi dör i natt tänkte jag: ”Holy shit, det här kommer inte att gå”, men sen fungerar allt bara plötsligt. Alla bara gick in i kaoset. Det är magiskt att se hur allt bara faller på plats, och det är ju tack vare en bra regissör.
Hur påverkar ert långa samarbete sättet du angriper mer krävande scener?
– Med Richard känner jag verkligen att vi gör det tills det blir bra. Eftersom vi är så nära varandra släpper vissa spärrar. Till exempel, en gång så skulle jag vara arg och gråtig i en scen och sparka på en person – då hade jag 39 graders feber också – men jag tänkte, ”nu kör vi bara”. Mitt i inspelningen ropade han: ”Och, skratta nu!”, och jag började skratta. Det var väldigt kul. Man gör det bara, även om det är helt galet, för att man vet att det blir bra.
Att våga gå in så djupt i sina roller kräver både mod och trygghet, inte minst i relation till regissören, något Clara själv beskriver. Denna närvaro och tillit speglar hennes ambitioner som skådespelare: att förmedla komplexitet och mänsklighet, där ingen är helt ond eller god. Genom roller, som exempelvis Sanna i Mörkt hjärta, berättar hon att hon vill fortsätta gestalta nyanserade kvinnoroller som publiken kan känna igen sig i. Hennes fokus på komplexa kvinnoroller och berättelser som berör speglar ett starkt engagemang och en kreativ energi som driver henne framåt.
”Det känns som att det finns mer utrymme för unika, smalare filmer i andra länder, medan det är svårare i Sverige just nu.”
Om du fick drömma, hur skulle du vilja att ditt liv såg ut i termer av tempo och balans?
– Bra fråga, det är svårt. Jag vill jobba, jobba, jobba, men jag tycker också det är viktigt med balans. Såklart vill jag filma så mycket jag kan, och jag har även egna manusprojekt på gång – det skulle vara jättekul att fortsätta med dem. Jag gillar verkligen att vara med tidigt i en manusprocess, särskilt om jag ska spela en roll, för då får jag möjlighet att påverka och förstå karaktären bättre. Att få jobba utomlands hade varit skitkul också.
Något särskilt land du skulle vilja jobba i?
– Jag pratar ju danska, så jag skulle verkligen vilja jobba i Danmark. Det görs jävligt bra film där. Men jag skulle också vilja jobba i Norge, Finland och Tyskland, och har faktiskt mailat castare där, även om jag bara kan pytteliiiite tyska. Jag blev inspirerad efter att ha sett Sound of Falling på filmfestivalen – en tysk film med ett långsamt tempo och otraditionell berättarstruktur. Det känns som att det finns mer utrymme för unika, smalare filmer i andra länder, medan det är svårare i Sverige just nu.
Har du någon drömroll eller ett drömsamarbete?
– Min drömroll skulle vara att spela en älva i typ en Sagan om ringen-film, eller en skogsdrottning i en dark fantasy. Jag har aldrig gjort fantasy alls, så det vore kul. När det kommer till regissörer vågar jag knappt nämna någon, för då känns det som att jag kommer att tänka: ”Jag skulle sagt så”. Och nu får jag blackout och kommer inte på en enda!
Då håller du alla dörrar öppna, understryker jag. Clara nickar instämmande. Det är tydligt att hon är full av idéer som alltid letar efter uttryck, och att hennes kreativa lust driver henne lika mycket som skådespeleriet. Hon berättar att hon gör konsttidningen BESATT tillsammans med sin kompis Miriam Leandoer Håstad, där de arbetar med absurditet, galenskap och kaos – någonting som verkligen ger henne inspiration. Det är just när det är rörelse och kaos runt omkring henne som skaparkraften växer. “När allt står stilla, då står jag också stilla”, konstaterar hon.
Utanför skådespeleriet, vad ger dig energi och mening i vardagen? Du har ju redan berättat om tidningen.
– Ja, den är jätteviktig för mig. När jag var yngre målade jag, och jag gjorde även skulpturer, men nu har jag tappat det lite. BESATT har blivit ett sätt för mig att få utlopp för min kreativitet. Jag har också tusen olika idéer som jag skriver ner, som filmidéer, men också bokidéer. Nu är jag dålig på att skriva, men jag skulle ändå vilja skriva en bok. Det är viktigt för mig att inte känna mig låst, som att jag bara kan skådespela, jag vill prova att både skriva manus och regissera. Film generellt är väldigt betydelsefullt. Vad mer? Min familj, mina vänner och min partner Sindri ger mig mening, och såklart min katt.
Åh, jag älskar katter!
– Eller hur. Min lilla Kerstin, hon är så söt. Nu har jag också börjat lägga pussel, ett Dracula-pussel, vilket är väldigt roligt. Jag försöker distansera mig från min telefon, och vill hellre läsa mer eller lägga pussel – vara mer i stunden. Jag är väldigt beroende av min telefon och det dödar min kreativitet, istället för att måla eller skriva slösar jag flera timmar på Tiktok och det är liksom totalt meningslöst. Telefonen är vad som inte ger mig mening i livet.
Regnet fortsätter falla utanför fönstret medan vi avrundar vårt samtal om vardagslivet och skapandet, och jag frågar avslutningsvis vad nomineringen på Stockholms filmfestival har betytt för henne.
– Jag blir otroligt glad. Det är en bekräftelse på att man har gjort något bra. Jag som jobbar så himla mycket med självtvivel känner att det är väldigt skönt med den bekräftelsen. Det är ett erkännande. Och en fantastisk känsla.
