Cellofan är ett tunt, filmliknande lager som produceras med hjälp av cellulosa. Materialet används framförallt för att paketera mat då dess låga permeabilitet förhindrar substanser som luft, bakterier, olja och vatten från att passera igenom det. Av detta material hämtar kollaboratörerna Chrystabell och David Lynch inspiration till deras senaste samarbete Cellophane Memories. Albumtiteln avslöjar att något döljer sig under ytan, något som är svårt att komma åt, något som skaparna får lyssnaren att kämpa för att förstå.
Om du som lyssnare letar efter trallvänliga texter och infektiösa melodier kan du nu konstatera att du blivit varnad – Cellophane Memories är motsatsen. Duons senaste album är en lång och oförståelig feberdröm. Texterna är kryptiska och melodierna svårbegripliga. Det är nästan som att kärnan av albumet är lika svår att penetrera som namnet avslöjar.
Chrystabell och David Lynch har samarbetat tidigare, bland annat på musiken till regissörens senaste film Inland Empire från 2006 och på ett antal album sedan dess. När tv-serienTwin Peaks återvände för en tredje säsong 2017 dök även Chrystabell upp som Special Agent Tammy Preston. Cellophane Memories hämtar inspiration från regissörens gamla projekt och rör sig i en liknande men betydligt mörkare omloppsbana än musiken han gjort tidigare. På spåren She Knew och So Much Love har den bortgångna kollaboratören Angelo Badalamenti spelat syntar, och trots att de två låtarna inte är det bästa från Badalamenti så symboliserar musiken ett tårfyllt avsked till kompositören som tonsatte tv-serien Twin Peaks tillsammans med Lynch och Julee Cruise på 90-talet.
Mycket av musiken på Cellophane Memories kretsar kring Chrystabells röst som ibland förvrängs och manipuleras för att skapa en skräckinjagande stämning. Reflections in a Blade utgör några av albumets mest mardrömsliknande minuter och flyter på enbart med hjälp av Chrystabells röst och Dean Hurleys ubåtslåtande bas som ständigt håller sig i avgrunden. Det är enkelt att föreställa sig hur väl musiken skulle kunna lämpa sig till ett potentiellt filmprojekt, och kanske hade det kunnat hjälpa musiken att nå högre höjder. Cellophane Memories ter sig nämligen abstrakt och frispråkigt snarare än att rota sig i en tydlig och lättförståelig albumstruktur. Ibland väljer Chrystabell och Lynch att bara avsluta en låt utan något utmärkande crescendo eller markör på att låten rör sig mot sitt slut. I dessa stunder är det lätt att se hur ett visuellt komplement hade kunnat skänka musiken en tydligare form och funktion. Istället flyter Cellophane Memories på som ett obehagligt soundtrack till en film som inte går att se.
För ett album som ständigt kretsar kring Chrystabells röst, är det förvånansvärt hur mycket av texten som sipprar igenom oförståelig. Som lyssnare får man verkligen kämpa för att utgöra ett enda ord på hela albumet. Denna typ av sångstil är långt ifrån ny, artister som Elizabeth Fraser från Cocteau Twins är känd för att sjunga rappakalja, men i processen av att sjunga påhittade ord upptäcker hon unika fraser som aldrig tidigare yttrats. En kan säga att hennes röst då agerar mer som ett instrument, där melodier prioriteras över ord. Chrystabell strävar efter en liknande effekt men håller sig närmare mikrofonen, stundtals är det nästan som att hon viskar till lyssnaren, som om hon försöker säga något viktigt. När man då inte kan utgöra de ord som hon försöker säga, försvinner mycket av poängen med denna typ av sångstil. I dessa ögonblick flyter tankarna till mer framgångsrika musiker som också arbetar i liknande ljudbilder, som exempelvis artisten Grouper. Även denna artist föredrar att manipulera sin egen röst. Ibland skyms den bakom effekter men aldrig så pass att texten inte går att urskilja. Även när Groupers distanta sång blir svår att utgöra använder hon den då istället som ett instrument och tillskriver den vackra melodier. Oavsett hur mycket en artist vill experimentera med sin röst är det viktigt att aldrig glömma att det finns en lyssnare på andra änden – på Cellophane Memories verkar det som att skaparna glömt bort det.
Med det sagt finns det definitivt ögonblick av genialitet på Cellophane Memories, som på spåret You Know The Rest. Låten är sparsamt inspelad och inkluderar endast en vibrerande gitarr och Chrystabells unika och förvrängda sång. Albumets riktiga höjdpunkt kommer dock på den avslutande kärleksballaden Sublime Eternal Love. Här håller sig Chrystabell till ett och samma mantra – “Sublime eternal love” – som hon återupprepar gång på gång till tunna och varma syntar som håller sig i skymningen av ljudbilden. I denna stund känns det som att skaparna kommunicerar tydligt och klart till lyssnaren och man hör och förstår tydligt vad de försöker säga. Men även under albumets bästa stunder är det tyvärr mest en påminnelse om de höga höjder som skaparna nått innan.
