Cecilias unge säger faktiskt något om vår relation till mammor
Efter att ha sett SVT-satsningen Cecilias unge, där mamman och journalisten Cecilia Hagen reser genom Europa med sonen och komikern Jonatan Unge, börjar Vilgot Andersson fundera över sin egen relation till sin mamma, och kanske mammor överlag.
Det är den 25:e, CSN-dag och bokrea. Jag får ögonkontakt med min mamma vid ett övergångsställe. Hon har en ryggsäck avigt hängande från ena axeln och en tunn sjal som blåser i hennes ansikte.
Vi går till fyra olika bokaffärer. I varje affär visar min mamma en bok och säger “åh, den här har jag hört så mycket bra om”. Jag nickar instämmande innan jag tackar nej. När jag inte vågar fråga om butiken har boken jag söker, gör min mamma det åt mig utan att jag märker det.
Efteråt ser vi Bob Dylan-biopicen A Complete Unknown, som både jag och min mamma kom att tycka om. Kanske inte en femma – men njutbar. Vi kramar varandra hejdå innan jag åker till min lägenhet. Jag gör en macka, öppnar SVT-play och sätter på sista avsnittet av Cecilias unge som jag skjutit upp. När avsnittet och därtill serien ringer ut till tonerna av Kjell Höglunds Tidens hjul gråter jag en skvätt.
”Det är ett underbart program som skildrar en mänsklig, dysfunktionell och kärleksfull relation.”
I Cecilias unge får vi lära känna två neurotiska personers åldrande mamma-son relation: mamman och journalisten Cecilia Hagen och sonen och komikern Jonatan Unge, under en resa genom Europa. Cecilia Hagen hatar trånga utrymmen men lyckas alltid hamna i trånga utrymmen och Jonatan Unge hatar att ståuppa men lyckas alltid (inte i alla dess bemärkelser) att ståuppa. Det är ett underbart program som skildrar en mänsklig, dysfunktionell och kärleksfull relation. De säger att det är sista gången de reser tillsammans flera gånger under seriens gång.
Mot slutet av sista avsnittet säger Jonatan: “hennes [Cecilias] bortgång kommer att vara supersorglig och jag kommer sakna henne jättemycket men det kommer inte alls vara den katastrof jag har byggt upp i mitt huvud”. Det bränner till i mina ögon. Men om man följt hela resan förstår man samtidigt Jonatan. De har gått varandra på nerverna hela resan, vilket är förståeligt; alla har vi rest med en annan.
Jonatan Unge är 45 år gammal i programmet. Han säger att han beter sig som en tonåring – han blir väldigt arg på att han blir väldigt irriterad på sin mamma. Åldrandet får i sista avsnittet mamma-son-duon att komma till varsin insikt. För Jonatan en idé om en mognad och att leva med sin mammas åldrande nerver och för Cecilia en insikt om hur hon kan vara påfrestande att resa med och att hon behöver ha mer tillit till sina medresenärer.
”Den världsomvälvande katastrofen Jonatan tidigare hade byggt upp om sin mammas död, den finns fortfarande för mig.”
Jag ser allt det här och känner genom mina ljumma tårar en viss lättnad över mitt liv. Att Jonatans mognad kom vid 45 års ålder är otroligt betryggande – jag har så mycket tid!
Jag hade en toppendag med min mamma trots att jag kanske var lite snäsig mot hennes lyriska reaktion till A Complete Unknown, trots min likgiltighet till hennes boktips eller trots min svans mellan benen medan min mamma frågade Söderbokhandelns coola personal var Autisterna gömde sig. Samtidigt gör sig något klart efter programmet: så är det nu. Jag är 21 år gammal.
Att leva med sin mammas påfrestande delar kanske inte är så farligt ändå, var en tonåring! Låt dig bli lite irriterad. Sen, när man är 45 år och på en bättre plats, får man väl ta tag i det hela. Men där är jag inte än. Den världsomvälvande katastrofen Jonatan tidigare hade byggt upp om sin mammas död, den finns fortfarande för mig.
Text: Vilgot Andersson
