Cavanagh visar hur lite som förändrats sedan Jim Crow
I Djävulens advokat skickas den okonventionelle advokaten Eddie Flynn till den amerikanska södern i det svåraste uppdraget hittills. Michael Dahnberg fängslas av Steve Cavanaghs nagelbitande deckare.
När jag reser mellan Malmö och Uppsala brukar jag alltid införskaffa mig ett stycke populärlitteratur. Det finns något hedniskt i att lömskt smyga runt i Pocket Shop, välja ut ett skrikande omslag och sedan möta kassörskans halvdömande blick. ”Men tänk om den är bra?” sa jag om Emma Hagbergs Je m’apelle Agneta (2021).
Efter en stunds tystnad insisterade expediten på att jag skulle ta kvittot och informerade mig vänligt om att de har fri retur. Huruvida jag nyttjade den eller inte får lämnas osagt. Under min senaste tågfärd fick jag nu i stället sällskap av Djävulens advokat, och trots den tydliga stämningsskillnaden mellan fransk lantidyll och amerikansk knivsöder måste jag erkänna att den sistnämnda följeslagaren var av behagligare kaliber.
I Steve Cavanaghs roman, översatt till svenska av Patrik Hammarsten, möter läsaren för sjätte gången antihjälten Eddie Flynn – fifflare, före detta smågangster och numera framgångsrik, men okonventionell, advokat. Frågan är vilken av yrkestitlarna som är den hederligaste. Med hjärtat på rätt ställe och handen i andras fickor tar han nu sig an sitt svåraste fall någonsin.
Serien brukar ha New York som fond men i Djävulens advokat lämnar Flynn metropolen för Alabama, med det ädla syftet att rädda livet på en ung man som står åtalad för ett mord han inte har begått. Den 18-årige, svarta high school-eleven Andy Dubois beskylls för att ha strypt sin kvinnliga kollega och fängslas med dödsstraffet som enhälligt mål. När Flynn ska hjälpa honom märks det att systemet är riggat mot dem båda – småstadsrasismen åskar, vittnen försvinner och den kosmiskt onde distriktsåklagaren Randal Korn gör allt i sin makt för att sätta den anklagade i Stolen. Flynn och hans team tvingas kämpa mot korruption, terroriserande vit makt-grupper och en hotfullt dånande klocka.
Det är faktiskt väldigt spännande. Jag beklagar recensentens bristande genrevokabulär men jag vill påstå att ”gastkramande”, ”högoktanig” och ”fartfylld” är ord som verkligen ligger på sin rätta plats. Man ”sitter som på nålar” redan från första sidan i denna ”bladvändare”. Dialogen är spirituell, intrigen är intensiv och boken var ”nästan omöjlig att lägga ifrån sig”. Så till den grad att min bordsgranne behövde tackla till mig när Snälltåget bara 30 minuter försenat gnisslande rullade in i Stockholm. På SL-pendeln till Uppsala utspelade sig en liknande procedur.
Cavanaghs skildring av den samhällsgenomsyrande rasismens juridiska konsekvenser visar hänsynslöst hur lite det egentligen har hänt sen Jim Crow-tiderna. Och hur mäktiga män för evigt fortsätter att förgifta andra med hat för att tjäna en handfull dollar till. USA benämns ofta som ett splittrat land, men inte minst i södern finns det uppenbarligen krafter som förenar över klassgränserna. Bredvid dessa krafter finns det dock människor som vill gott, som självuppoffrande försätter sig i livsfara för att se rättvisa skipas. Åtminstone i romanens värld. Och i den kan man väl få stanna åtminstone en tågresa i taget.
Text: Michael Dahnberg
