Dan Snaith är mannen bakom den hyllade monikern Caribou. I över 20 år har han utforskat ett dussin olika genrer inom ramverket av dansmusik. Sist vi hörde honom utforskade han indietronica på det glitchade och formskiftande albumet Suddenly som generellt hyllades av både kritiker och fans. Caribou är en artist med fingret på pulsen och denna gång har han vänt sig till AI för att göra musik, ett val som kanske reflekterar hans bakgrund som matematiker mer än sitt yrke som musiker. Den nya teknologin som har inkorporerats på Caribous senaste album Honey sätter dock käppar i hjulet och hindrar den mänskliga faktorn från att träda fram.
Om det är någon genre som AI borde kunna bidra till så är det väl ändå elektronisk musik? Men sanningen är att roten av all musik, och framför allt inom den elektroniska genren, är det alltid den mänskliga faktorn: misstagen och känslan som gör musiken levande och känslofylld. Caribous tillvägagångssätt verkar dock mindre intellektuellt än så, Honey är mer eller mindre 40 minuter av tråkig dans och popmusik vars enda spår av AI är den känslokalla och robotliknande sången. Effekten verkar inte användas med någon större tanke än att detta kanske låter coolt? Faktum är att själva AI-elementen på albumet är så pass icke-existerande att man knappt kan höra det, man undrar bara varför sången på albumet är så energilös?
Musiken är stundtals irriterande ironisk, andra gånger till och med catchy, men i sin helhet genomsyras Honey av en konstig kommersiell touch. Som om det man hör ska vara någon slags satirisk radiokanal som spelar urvattnad syntpop från 80-talet i hopp om att sälja en överprisad mopp med massa onödiga funktioner som att den kan suga åt sig vattnet mer effektivt än andra moppar på marknaden. Detta är ett av många kaninhål man kan ramla ned i när man lyssnar på spår som Climbing, som mest bara fyller ut tiden och får en att vandra bort i sin egen fantasi av Nordamerikas romantiserade version av förortslivet.
Det största misstaget som Honey begår är att man som lyssnare ofta tappar intresset. Självklart finns det höjdpunkter på albumet som Do Without You, en dansklubb-banger som liknar musiken som Fred again.. producerar. Även om låten är trallvänlig hade den gynnats av mer mänsklig sång.
I sin helhet är Honey ett splittrat album med ett odisciplinerat fokus som lämnar lyssnaren oengagerad. Den experimentella och lekfulla attityden tillskrivs tråkig teknologi som AI vilket Caribou framför allt använder för att efterlikna en kvinnlig sångröst. Användningen av denna typ av teknologi känns lite tråkig i sammanhanget, man undrar om det inte hade varit bättre att sampla eller anställa riktiga sångare för att sjunga på spåret än att ingjuta musiken med grötig artificiell sång som saknar någon typ av personlighet. Denna hyperrealistiska, uncanny valley-aktiga sångerska som sjunger på albumet låter så urvattnad och övertränad att man blir yr. Genom att följa denna metod har Caribou undvikit den snåriga branschen av licensrättigheter och istället valt att stödja produktutvecklare än talangfulla musiker.
Caribou är som allra roligast när han leker med en tydligare estetik som den romantiserade, VHS-doftande syntpopen på Over Now och Climbing, även om musiken påminner allt för mycket om DJ Sabrina The Teenage DJ, en estetik som hon dessutom gör bättre. I sin helhet klarar inte AI-effekterna att ro dessa sterila låtar in i hamn. Även om Caribous koncept lyckas tala till den samtid vi lever i, blir slutprodukten lika artificiell som programvaran själv.
