Brytpunkter

01.

Det är hans fel att det sker två gånger
öppnar upp
mot nattdaggens kittlande spikar
svart päls flyktigt längs vaderna

jaktleran stelnar plötsligt
precist överallt
mönster av den sorten tvättas inte ur
kuddens tassavtryck att vila huvudet på

lavendeldrömmar
han sover inte en blund

02.

Lager av tyg agerar
frånvarande händer
klapprande tänder ihopknutna
med skimrande silvertråd
Inget kommer förrän det kommer
håller tummarna tills de knäcks

03.

Bredvid min enkelsäng står en skål
skålen ser ut som att det borde
finnas fiskar i den
svalt skvalpande vatten

skålen är skär och genomskinlig
hudlika mönster av blågröna kärl
de löper parallellt
stundar möten i brytpunkter

jag lyfter upp fragment
och lägger dem däri
månatlig mässa månen hänger
över mig som en spindel
kittlar mig i håret med benen

i sömnen står mina efterlysta
som en klase nyss sköljda vindruvor
runt min enkelsäng

jag ser deras böjda nackar
armarna runt varandras axlar
himlakropparnas gränslösa ljus

04.

Allt som vidrörs blir
till gammalt glas Grumligt
slipas stumt av salt

Kronbladens kallsup
ödets sjunkande blom

Din varma handflata med
oändliga vägar Finns inte
något annat

05.

Himlen är strimmig som en kam med diffusa
linjer, den rör på sig den vill röra dig. Den vill
kamma din lugg, kleta i lite av molnen
ge dig textur ge dig volym. Himlen är
strimmig och otålig men hinner ändå inte med

Träden suckar så att kronorna dallrar men
himlen har ingen tid att ge; lyssnar inte, döljer sig
bakom gradienten av rosa citrongult blått så
att den kan slippa synen av löven som skrumpnar
ihop och faller

                         ner
                               mot
                                  frosten

06.

I dig är jag glömd
gömd, sitter djupt inne
eller kanske precis på ytan
jag lyfter som en fjäder
lämnar axelns boning vid
första antydan till vind
om du inte redan hunnit
borsta av mig

I mig finns du som:
tomt gammalt tuggumipaket
rosa prassel, avdunstad smak
en nyckel utan tillhörande dörr
några droppar av din parfym
den du bar då

Allt är i botten av mig
mitt läder är sprucket och
ger vika

07.

Våra ansikten kommer alltid
vara fuktiga, märkta av en
läckande kista tårar

någonstans bredvid molnen
Rinner rinner droppar ner
på våra kinder och ögonlock

08.

Hon hade broderat ut sig på en tygremsa
säkrat varje hörn och klippt av varje frans
nålat fast identiteten som ett löfte

känt sig så märkt av omständigheter
känt sig som ett bärformat blåmärke

upplockad i skogen
bland snår av navelsträngar
nersläppt någon annanstans

en plats utan namn men
så besudlad med ord att
det inget syre fanns kvar

09.

Hammaren är gjord av glas
ändå så förfärligt tung
Jag häver upp den från asfalten
händerna förenade i ett ramaskri

Men när jag ska svinga den
när vågen precis ska brytas
blir jag Svag

Skärvorna bildar vassa pölar
Några, flera meter djupa

10.

Inget du gör är på riktigt
Du sover med öppna ögon
Du lever med stängd blick
Innesluten i dig själv
En mussla så alldeles blå
Med de sjösjukaste mönster

Text: Rakel Mansten Bruchfeld