Anthony Bourdains liv omvandlas till charmig coming-of-age-film
En sommar i ungdomens osäkerhet, en restaurang, en hopplös förälskelse och en oduglig yngling. Det är grundpelarna för filmen Tony. En film med en enkel struktur, men med välgjort innehåll som lämnar en varm från topp till tå, och som, trots sin underton av mörker, bäst kan beskrivas som gullig.
I filmvärlden 2026 ligger det en trött suck över ordet “biopic”, då ordet blivit slitet och uttjatat på grund av mängden biografiska filmer som släppts bara de senaste åren, och bilden av Timothée Chalamet på scen med munspel, sjungandes Bob Dylan-låtar, ärrar ens minne som en mardröm man desperat försöker glömma.
När man då hör att en biopic om en ung Anthony Bourdain ska släppas höjer man ett kritiskt ögonbryn. Vi alla känner till Bourdain som en kulinarisk världsresenär med det berömda citatet “Your body is not a temple, it’s an amusement park. Enjoy the ride”. Men denna film tar oss inte med på det stereotypiska upplägget av en känd persons rise to fame, utan zoomar istället in på en bit av Bourdains ungdom – en sommar då han jobbade på en restaurang i Cape Cod – inspirerat av hans självbiografiska bok Kitchen Confidential. I den boken finns ett citat som lägger grunden för hela filmens premiss och visas på bioskärmen precis innan filmen drar igång:
“I was – to be frank – a spoiled, miserable, narcissistic, self-destructive and thoughtless young lout, badly in need of a good ass-kicking.”
Vi möter en ung Anthony Bourdain, Tony, som inför sommaren ljuger för alla om att han har fått ett författarstipendium. Han snor sin pappas pengar, rymmer från sin familj och åker till Cape Cod på jakt efter en tjej som när han väl anländer visar sig ha en pojkvän. Han super sig berusad på en restaurang, blir utkickad, får alla sina pengar stulna, och börjar jobba på restaurangen som diskare i utbyte mot en plats att sova, samtidigt som han har naiva förhoppningar om att kunna få tjejen på fall. Ett utmärkt upplägg för en coming-of-age-film.
Det spelar ingen roll om man känner till Bourdain-mytologin eller inte – denna film kan också bara betraktas som en vanlig coming-of-age-film, som i sitt koncept och sin struktur är väldig enkel och klassisk för sin genre, men i detta fall håller trumfkortet av att vara välgjord, med bra skådespeleri och manus.
Valet av skådespelare till rollen som Tony får en också att omvandla sin skepsis till positiv förvåning. Dominic Sessa, som gjorde sin imponerande debut i filmen The Holdovers, axlar här huvudrollen med ett särpräglat uttryck och en perfekt Bourdain-mimik. Han är övertygande i sin roll som oduglig, självisk yngling, samtidigt som han bär en magnetisk intensitet i blicken som gör honom karismatisk. Man sympatiserar med honom, trots alla brister.
Och vem är mentorn som ska ge honom “a good ass-kicking” om inte Antonio Banderas, som är subtil men självklar i rollen som chef på restaurangen Tony jobbar på. Leo Woodall spelar en av kockarna som agerar djävul på Tonys axel och lockar fram hans värsta sidor, vilket är en positiv överraskning, då man är van vid att se Woodall som den skinande, pojkaktiga sexsymbolen han under de senaste åren har blivit (vilket han förvisso även är i denna roll). Här fungerar han som ett intressant och bra val som ruffig, stökig odåga. Alla karaktärer upplevs också som tredimensionella, vilket talar för filmskaparnas skicklighet.
Är det ett minnesvärt och banbrytande mästerverk? Nej, men det måste en film inte heller vara. Det räcker att den, som i det här fallet, är vacker och hjärtevärmande, och lämnar en med en särpräglad, nostalgisk 70-tals-sommarkänsla à la Cape Cods flottiga och soldränkta restauranger. De flesta vet vad som hände med Bourdain sen, men i Tony försöker man inte framställa honom som cool, utan landar istället i ett drama med komiska inslag, som trots undertonen av allvar, sex, droger och sprit, ändå fokuserar mer på personutvecklingen i en ljus och hoppfull ton. I första hand handlar det om Tonys relation till sig själv, men i andra hand om hur den relationen påverkar hans övriga relationer.
Allt som allt blir det ett uttryck som nog ändå bäst beskrivs som rätt så gulligt då filmen fångar ungdomens naivitet och jakt efter kärlek och självkännedom.
Text: Klara Ingemarsson
