Bolerobröderna: ”Vi dör på Sigge-kullen”
I Bolero spelar Max Ulveson och Isac Calmroth två bröder fast i ett familjedrama om konst, alkohol och arv. Inför andra halvan av spelperioden pratar de om att spela full, demonregissörer och om varför svensk teater behöver sluta ängslas.
Golvet på Intimans scen är slitet. De båda bröderna i Bolero har precis satt sig i varsin stol, stämningen är lite lätt gäspig. I bakgrunden: ett bord med spritflaskor, och en skivspelare som väntar på att någon ska lägga nålen till Ravels ”Bolero”. Det är den renrakade spelplatsen som scenografen Sven Haraldsson dukat fram åt Sigge Eklunds debutpjäs.
Isac Calmroth, som i Eklunds pjäs spelar den yngre brodern Tim, börjar med att fråga om jag har sett dokumentären om Martin Scorsese på Apple TV; “den är helt sjukt bra”. Vi enas om Taxi Drivers storhet. Max Ulveson, den äldre brodern i dramat, är något mer sömndrucken och har gått på jakt efter kaffe.
De har nått mitten av spelperioden. Med det sagt: 20 föreställningar kvar, och en klassisk halvtidsintervju.
Isac: Det har varit skitkul. Sen är det första gången jag gör teater. Jag har fått enorm respekt för teaterskådisar. Det är uttömmande att spela i tre timmar.
Max: Och fortsätta göra det. Det är till och med en replik i pjäsen.
Isac: ”Vad är en konstnär? En som fortsätter. Någon som gör det igen och igen och igen.”
När Isac säger ”fortsätta” är det svårt att inte tänka på att det är det Bolero handlar om. En upprepning som aldrig tar slut. I pjäsen spelar han och Max två söner i en familj som går i arv genom alkoholen, konsten och den ständiga jakten på att bli något, eller kanske någon.
Allt utspelar sig i hemmet hos det åldrande teaterparet Bengt Eklund (Johan Ulveson) och Fylgia (Lena Endre). På Bengts födelsedag grälar paret och diskuterar hur pressen kommer att beskriva hans karriär. I pjäsen är Johan Ulvesons patriark en blandning av vitsig självhävdelse och gränslös självömkan. På scenen står bröderna Jens och Tim i skuggan av föräldrar som själva tillhör teaterns värld. En spegelbild för Max, som står där bredvid sin egen pappa.
Det går inte att undgå att fråga hur det är att spela mot sin egen pappa?
Max: Det är som att jobba med vilken annan skådespelare som helst faktiskt. Så som han har varit mot mig, har han ju varit mot dig. Vi säger ”god morgon”, gör det vi ska göra, och så säger man ”hej då”. Och så hörs man inte.
Isac: (skrattar) Det är sant. Jag blev väldigt glad när han ville ta en öl häromdagen och umgås efteråt.
Att Bolero har blivit dunderakuell i teater-Stockholm beror inte bara på rollistan, eller på att Sigge Eklund skrivit nära sin egen familjehistoria. Pjäsen är också en pastisch på O’Neills Lång dags färd mot natt, där Mary Tyrone börjar ta morfin igen och familjens förflutna väller fram. Ett klassiskt kammarspel.
Isac: Det har varit lättare än jag trodde att spela teaaaater (Isac säger teater överdrivet teatraliskt), jag skriker alltid i mitt privatliv. När jag började med film fick jag ta ner mig själv mycket. På teater kan jag släppa ut det.
Max: Är du så högljudd?
Isac: Jag kanske har lugnat ner mig lite. Men jag menar, även om man håller på såhär (viftar frenetiskt med armarna) på film så läcker man energi. I en närbild blir det ingenting. Men i teater funkar det. Man kan prata högt, man kan skrika.
Samtalet rör sig snabbt från familjedramat till teater i stort. Pjäsen kommenterar själv den svenska teatertraditionen; hur mycket man ska bevara, kontra hur mycket man ska våga förändra.
Hur ser ni på svensk teater i dag?
Max: Jag är väldigt glad att jag inte är teaterchef. Det måste vara bland det svåraste man kan vara. Att vara nyskapande samtidigt som man är klassisk. Folk vill ju också gå och se ”teater”. (Max säger “teater” på exakt lika teatraliska sätt som Isac gjorde för en stund sen)
Isac: Jag kan lite känna att man måste sluta vara ängslig. Om man gör något klassiskt – gör det fullt ut. Försök inte modernisera med Instagram på scen, ungdomar känner direkt: ”ni är dinosaurier”. Om man ska vara modern, var det. Jag tycker ibland att teatern försöker vara aktuell, och det blir halvdant.
Max: Ja, men Dramaten får ju pengar av staten. Där blir det en känslig fråga: vad ska visas, vem ska jobba där, vilka historier ska berättas? Det blir krångligt. Här på Intiman, som är privat, kan man göra vad fan man vill.
Isac: Jag tänker ändå att om man hade samma förhållningssätt även med statliga pengar, så skulle man få fram fetare resultat.
Max: Jo, men då får du dojjan.
Isac: Du har nog rätt. (skratt)
Vem hade blivit bäst teaterchef av er?
Max: Hundra procent du.
Isac: Jag hade fått kicken.
Max: Jo, men du hade ändå hunnit göra något av den tiden. Hade jag varit teaterchef hade det blivit myteri direkt.
De garvar. Den gamla devisen “Det går fort i hockey” verkar även gå att applicera på skådespelare – det går nämligen väldigt snabbt mellan kulturpolitik och fars.
Jag tänker att några i publiken kanske kommer hit på grund av rollistan, men också för att Sigge Eklund står bakom pjäsen. Gör det något med publiken?
Max: Jag tycker att alla anledningar till att människor tar sig till teatern är bra anledningar. Så länge vi inte håller på att stena folk på scenen, liksom. Och är det Sigge Eklund som får folk till teatern, då är det rätt.
Isac: Vi är bara glada att vi har massa publik hela tiden. Jag tror man skulle få ångest om man började tänka på varför folk är här. Om man fick ett diagram innan: ”70 procent är Sigges fans, 2 procent är era”, det hade inte gått.
Max: Det är dina fans, haha. Men jag vill säga något mer om Sigge. Av någon outgrundlig anledning finns det ju några dårar som älskar att hata på honom, men så är det väl när man är en framgångsrik och vacker man.
Isac: We love Sigge.
Max: Vi dör på Sigge-kullen alltså.
Bengt Eklund är i pjäsen en självupptagen och alkoholiserad patriark som klamrar sig fast vid Ravels stycke Bolero, för honom en symbol för “verklig konst”, men för modern Fylgia en smärtsam påminnelse. I den andra akten går det inte många scener utan att bröderna och fadern håller ett glas med whisky i handen.
Alkoholen är central i pjäsen, både som katalysator och självbedrägeri. Vad händer med sanningen när alkoholen gör entré?
Isac: Jag tror att den kommer fram. Men det kan bli både sanning och lögn. Jag säger någon gång i pjäsen: ”När man håller på att komma in i fyllan, då kan man hitta något. Sen blir allt lögn igen när man blir för full.” Och lite så är det.
Max: Jag tycker det pratas för lite om alkohol. Det är vår femte medspelare. Mycket i berättelsen hade lösts om de inte drack – men då hade det inte blivit någon historia.
Vad är det ni dricker egentligen?
Isac: Det ska föreställa whisky. Vi hade te ett tag, men det var koffein i och vi drack säkert en och en halv liter per kväll.
Max: Nu är det vatten och karamellfärg. Men jag kan sakna beskan från teet.
Isac: Vi super ju rätt mycket i pjäsen. Vi har pratat mycket om hur man får till realismen utan att det blir fars. Men alkade personer super ju också en hel del.
Max: Jag tänkte på det också, vad jag själv hade druckit. Det är nog däromkring, en flaska på två timmar. (båda skrattar)
Isac: Men det är väldigt kul att spela full. Då får man en frihet, en full människa kan göra lite hur som helst. Man kan sluddra, börja garva, bli för ledsen.
Max: Det är det första man lär sig på teaterskolan: att spela full är att spela nykter.
Isac: Nej, fuck det där! (skratt)
Ett annat framträdande tema är regissören Ingmar Bergman. Hans namn nämns så ofta i Bolero att man till slut tappar räkningen. För Bengt Eklund var han den stora fienden – mannen som, enligt honom själv, förstörde hans karriär.
Isac: Jag är ett Bergman-fan. Tittar man på hans filmer så ser man storheten. Jag tycker det är kul att vi pratar om Bergman så mycket i pjäsen. Och att han snackas ner, men av någon som uppenbarligen också är avundsjuk.
Folk gillar ju att ha åsikter om honom.
Isac: Det är ett tecken på hans storhet. Om folk säger en massa grejer, då bekräftar det ju bara hur stor han är.
Det finns ju en gammal historia om att Bergman lurade en skådespelare att hon hade cancer, bara för att få fram en starkare reaktion och rolltolkning. Hur långt kan man gå som regissör?
Max: Den tiden med sådana tyranner är ju förbi. Och jag kan sörja det ibland. Jag hade tyckt att det hade haft någonting att jobba med någon som går över alla gränser för att berätta en historia som bara ska vara det absolut bästa.
Isac: Jag tycker det är bra att vi är snälla mot varandra. Jag vill inte ha ångest på jobbet. Men jag har en teori: alla genier drivs av kärlek. Att Bergman var som bäst var för att han älskade skådisar och älskade film. Sen fanns det en elak sida. Men på den tiden fick man leva ut den.
Max: Jag vill inte heller må dåligt. Men jag tycker ändå att det finns något romantiskt med demonregissörer. Jag skulle vilja uppleva det en gång, inte mer än så.
Om vi nu pratar regissörer – finns det någon tyranni i Stefan Larsson?
Max: Haha, nej, det gör det inte. Men han var ju igång mycket på 90-talet med Persbrandt och Thorsten Flinck, och ibland kan den där jargongen bubbla upp lite.
Isac: Han är ändå rak, liksom. Han har den där energin.
Max: Det finns en gammal manlighet där, som jag inte möter särskilt ofta.
Isac: Han är nog ett bra exempel på någon som blivit mjuk med åren. Man känner att han har ett mörker, som han gjort till något fint.
Max: Han är medveten om det. Det gör honom sympatisk.
Isac: Det är kul när en regissör säger: ”HÖRRU! SKRIIIK! KOM IGEN nu för fan!” Det är bra ibland, för som skådis fattar man direkt.
De fiktiva bröderna är synkade. Svaren blir också till någon slags dialog, en meta-intervju. “Två bröder om en pjäs”. De njuter av varandras sällskap. Men spelperioden är intensiv, och när kalendern visar att det återstår ett tjugotal föreställningar är känslorna blandade. Vissa kvällar känns det fortfarande lika roligt att gå ut och prova något nytt, berättar Max, men andra dagar, särskilt med dubbla föreställningar, är det tuffare.
Isac: Jag känner att det är som att gå och träna – fast extremt. Man vill inte, men sen blir det jävligt nice, efteråt är man hög. Men ofta när man kommer hit tänker man: nu ska det bli tungt, jag ska gråta och skrika. Sen kommer man igång.
Max: Och tiden går väldigt fort.
Isac: Det härliga med teater är att man flyr sig själv totalt. När man står där hinner man inte tänka på något annat. Det är som meditation.
Max: Eller som att scrolla.
Isac: Eller som att käka McDonald’s.
Ridå ned.
