Sigge Eklunds dramatiska debut blir mest ett iscensatt sommarprat
När man i över 700 podcastavsnitt gjort sitt liv till innehåll för en hel samtid är det med en minst sagt unik relation till publiken som Sigge Eklund har premiär för pjäsen Bolero på Intiman i Stockholm. Tvåa på bollen efter vapendragaren Alex Schulman, som 2023 hade premiär för sin monolog Tröstrapporter på Dramatens Stora Scen, har även Eklund utgått från en högst personlig berättelse. Huvudpersonen är hans morfar, skådespelaren Bengt Eklund vars trassliga relation till Ingmar Bergman både blir till komiskt stoff och salt till de variga sår som snart ska komma att slitas upp.
Det är födelsedag hemma hos den övervintrade teaterlegenden Bengt Eklund (Johan Ulveson) som dividerar och smågnabbas med sin fru Fylgia (Lena Endre) över vilka formuleringar som dagstidningarna kommer att ha i sina efterlängtade jubileumsartiklar. Med små medel läggs en tunn is på vilken hela föreställningen spelas. Mycket tack vare Ulveson och Endres dynamik som etablerar en skör relation som närsomhelst kan brista. Greppet att låta bröderna Tim (Isac Calmroth) och Jens (Max Ulveson) iaktta sina föräldrar innan de på riktigt gör entré är effektivt då det understryker att detta är en pjäs som till mycket handlar om att söka svar i sin egen vilsenhet genom att spegla sig i sina föräldrar.
Brödraparet som förutom att vara bredbent Oasis-grabbiga tycks på olika sätt förkroppsliga de sökande barn som ett självupptaget faderskap resulterar i. Den ene inställsam och hungrande efter bekräftelse för sitt eget skrivande – den andre ett genialt vrak som kämpar för att hålla sig borta från spriten.
Titeln Bolero får sin förklaring i det musikstycke som Bengt återkommande kramar sig fast vid för att påminnas om det som han kallar “verklig konst”. Fylgia vill å andra sidan att skivan ska slängas och vi blir snart varse att musiken representerar mycket mer än bara en konstnärlig verkshöjd. Skivan är en påminnelse om kärlek och det är just växelverkan mellan uppoffringar för de man älskar i relation till den konst man vill skapa som blir den verkligt intressanta fråga som pjäsen lyfter.

Scenrummet är avskalat vilket känns synd. Den småborgerliga hematmosfär som föreställningsaffischen lockat med är som utblåst och kvar är ett för teatersverige 2025 typiskt stilistiskt scenrum där några skandinaviska bord och stolar utgör den enda scenografin. Där det avskalade rummet i Tröstrapporter fungerade som ett lyckat verktyg att framhäva texten, blir Bolero onödigt opersonlig i sin rumsliga gestaltning.
Ekona från Eklunds husgud Lars Norén hörs inte minst genom familjekonstellationen som skulle kunnat varit plockad direkt från Noréns hotelltrilogi (Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud, Tystnaden). Den alkoholiserade patriarken som använder lögnen som en rustning, mamman som gömmer sig på övervåningen och delar hemligheter med sina söner snarare än sin man och så brödraparet, den ene självsäker och rakryggad, den andre överkänslig och kuvad på gränsen till ett sammanbrott. Likheterna till Eugene O’Neills familjeuppgörelse Lång dags färd mot natt blir därtill tydlig och kommenteras ett flertal gånger direkt på scen.
Det hade varit spännande att se vilken föreställning det kunnat bli om även texten och spelstilen tillåtit sig ligga närmare Norénångesten än podcastens puttrighet, för Bolero är en komedi och en renodlad sådan. Ofta när verkligt intressanta resonemang inleds väjer texten stället undan och hamnar åter i berättandet av familjens förflutna som källa för argumentation. Vad som exempelvis gör Noréns Natten är dagens mor så odödlig är inte vad karaktärerna upptäcker om varandra utan vad vi upptäcker om dem. En replik som “jag hatar dig” kan läsas med undertexten “jag älskar dig”, men i Bolero ligger man farligt nära repliker som uttrycker exakt det de är skrivna att säga. Något som det äldre skådespelarparet lyckas navigera runt men Calmroth och Ulveson (den yngre) får kämpa med.
Bolero är på många sätt en ambitiös föreställning som lyckas med den festliga inramning som den strävat efter. Skådespelarna står tacksamt i fokus och stundtals, som i Lena Endres slutmonolog räcker nästan bara det för att biljettpriset ska vara värt det. Det skrattas när det ska vara roligt och suckas när det ska vara sorgligt så i det avseendet kan man varken klandra Eklunds text eller Stefan Larssons regi.
Varför känner jag mig då så oförlöst av resultatet? Kanske är det att jag som åskådare vet för mycket om mannen bakom texten att hela pjäsen blir som ett referat till sådant som man redan hört, eller nästan hört. Kanske blir familjeuppgörelsen för präglad av bakgrundshistoria vars anekdotiska syfte vinner komiska poäng på bekostnad av tragiken. I slutändan lämnas jag med känslan av att vad som kunnat bli en verklig familjetragedi istället blev mer av ett iscensatt sommarprat, men kanske är det precis det som poddpubliken vill ha?
Bolero hade premiär på Intiman den 3 oktober och spelas fram till 6 december