Bokrecension: Trion – Johanna Hedman
Innan Trion ens hade kommit ut hade den åstadkommit mer än de flesta debutanter vågar drömma om. Rättigheterna var sålda på sju språk för svindelhöga summor, TV-producenter var inkopplade och liknelserna med Sally Rooney och Lydia Sandgren haglade över Johanna Hedmans känslostarka debut. Till historien hör också att rättigheterna köptes av brittiska ansedda Hamish Hamilton, i slaget mot två andra betydande förlag, vilket gör Hedman till den första svenska författaren på Hamish Hamilton på tre decennier. En förväntan på sig som heter duga.
Boken behandlar universella ämnen som kärlek, vänskap, ungdom och klass. Den är uppdelad i tre delar, där del två utspelar sig under huvudkaraktärernas ungdomstid och resterande delar, relativt korta, behandlar livet efteråt. Perspektivet hoppar fram och tillbaka mellan Hugo och Thora, bokens huvudpersoner. När Hugo flyttar till Stockholm för att plugga statsvetenskap blir han inackorderad hos ett par i Östermalms översta kulturkretsar. Deras dotter, Thora, ogillar honom från början, men efter flertalet träffar på föräldrarnas fina fredagsmiddagar börjar de att umgås. Tillsammans med Thoras barndomsvän och älskare August bildar de tre en trio – alltid i varandras sällskap och känslotillstånd. De pluggar, festar, reser och älskar med en dynamik som är lika lojalt stark som skälvande svag. De går tillsammans på sockervaddstunna trådar, och med varje pust och puff riskerar någon av dem tappa balansen.
Trion är en finstämd och välskriven roman om tiden då livet är en vals med osäkerheten. Allra bäst ses den som just detta: Ett dokument över ungdomens vacklande år och som en studie i intimitet och rädsla. Det är en vacker skildring av att skifta mellan att vara så smärtsamt nära andra att man själv suddas ut och viljan att vara en självständig vuxen. Bokens absolut största styrka är hur den fångar något tidlöst och brännande. Trots att dess karaktärer och händelser är rätt specifika – det är inte alla som bor i paradvåningar på Östermalm – finns det ändå en känsla av att den behandlar något allmängiltigt, något klassiskt.
Dialogerna i romanen rör sig mycket mellan raderna. Jag ska inte ljuga: Stundtals gjorde det mig frustrerad. Jag spände magen medan jag läste och ville skrika kan ni inte bara säga som det är!!!. Men det finns ju också ett mått av realitet i det. Man säger ju aldrig som det är. Man klär sina känslor i blickar, gester och ord, drar över de som ett myggnät över en barnvagn för att skydda lilla barnet (känslorna/sanningen) mot de attackerande myggorna (verkligheten/realiteten). Det betyder också att detta inte är en bok man läser lojt, halvt fokuserad, utan den kräver mer av sin läsare. Men det är uppmärksamhet man vill ge den.
Författarens språk är sprängfyllt med målande liknelser och känns moget och självsäkert. Språket lyckas fånga även de svåra stunderna i en nostalgisk polaroid, komplett med en pastellig och blekt färgpalett. Under läsningen ser man alla dessa bilder av den unga trion. Alla foton som tas på resorna, festerna och kvällarna som huvudpersonerna upplever tillsammans. Det är pricksäkert även om man själv inte har varit på resa i Paris eller gått på fest i en stor villa i Djurgården – för man har väl varit ung, och man har tagit bilder någon annanstans, bilder som ändå rymmer liknande historia och känslosfär. Språket bjuder därför in till total uppslukning, då det är väldigt lätt att fastna sida efter sida med bilderna rullandes i huvudet.
Boken handlar som nämnt om det stora dödsallvaret, alltelleringet-tiden, det vill säga UNGDOMEN med VÄNSKAPEN och KÄRLEKEN. Allting är så stort och skört och allvarligt. Men livet är också annat. Livet är också fnissigt och fjärilarimagen-fint. Det vill jag gärna ha lite mer av i Trion. Allvaret tar ofta över. Stundtals är det gripande, stundtals är det lite utmattande. Jag saknar mer humor, mer värme. För visst måste det finnas sådant i deras dynamik? Denna sprängfyllda vänskap måste väl också innehålla skratt, jargong och internskämt? Avsaknaden av detta gör att jag har lite svårt att helt greppa den djupa ömhet som karaktärerna uppenbarligen känner för varandra. Konstanten av spändhet och ansträngning gör också att karaktärerna ibland fastnar i att bara eka samma repliker till varandra. Även om detta såklart gör en poäng om att replikera sina gamla beteenden så önskar jag något annat också, något som fördjupar karaktärerna och driver dem lite mera framåt.
Likheter till Samlade verk finns och det är svårt att hålla sig själv från att upptäcka dem. Båda är böcker om tre vänner, två akademiker och en queer bohemisk konstnär, med en stor svensk stad som kuliss. Båda behandlar ungdom, uppväxt, identitet, klass, kärlek och vänskap. De innehåller båda delar där huvudpersonerna reser till Berlin, Paris och London. Alla dessa likheter – och fler därtill som jag inte listar ur spoilersynpunkt – finns i bakhuvudet under läsningen. Men Trion lyckas ändå med att vara sitt eget verk. Likheterna känns mest som ännu ett bevis på homogeniteten i unga vita storstadsakademikers liv.
Trion skapar en glupsk känsla hos läsaren. Den där känslan av att konstant vilja plocka upp en bok för att plöja ytterligare några sidor. Verkligheten som boken skapar är en stark sådan, och därför fortsätter man att läsa, bara lite lite till, för att återigen få suddas ut och befinna sig bland sidorna, bara lite lite till. En stark debut som genererar stort intresse för vad Hedman ska komma med härnäst.
