Gruppen – Sigge Eklund

Sigge Eklund har äntligen skrivit något som inte fått hela kultursverige att vilja begå kollektivt självmord. I Gruppen, hans senaste roman i den nu försiktigt imponerande raden av sex, skildras en ung, plågad kvinna på jakt efter status och bekräftelse. Till Aftonbladet säger Sigge att han inte har några problem med att förstå sig på just kvinnor och i Expressen skriver Lyra Ekström Lindbäck att Gruppen lika gärna kunde varit skriven av en ”ung kvinnlig debutant”. Jag ska berätta varför inget av det är sant.

Kvinnor älskar visserligen pengar och vackra saker, och om det är det inte ont av framför Sigges medelhavskuliss. Varje sida innehåller minst ett av elementen konst, lyxhotell, ostron, nyckelben, sommarhus, designerkläder och modeller. Förutom att i flera avseenden vara en äventyrsroman i ganska klassisk bemärkelse är det också till mångt och mycket ett relationsdrama. Handlingen kretsar kring gruppen om fyra (eller tre beroende på lagfärg) och det mycket speciella band de har till varandra. Som läsare blir man som den femte medlemmen i symbiosen av intrig och försoning. Och om jag vet något om tjejer så är det att det är mycket bättre att hänga med killar, för vi kvinnofolk är verkligen tokiga i drama.

Nej, det är inte handlingen som skaver. Som ett stort fan av Jude Law i The Talented Mr. Ripley skulle jag till och med kunna sträcka mig till att just den är goda 4+. Problemet är djupare rotat än så. Det som gör att Gruppen inte hade kunnat vara författad av en kvinna är att en kvinna aldrig hade kommit undan med det Sigge lyckas komma undan med. Det är helt enkelt för enkelt. Kruxet ligger i de alltjämt platta formuleringarna, upprepningarna, klyschorna. Det är en frisk havsbris, en brinnande törst, en tryckande hetta. Karaktärerna utgörs av grundlösa arketyper som den plågade författaren, den yngre älskarinnan och det revolterande barnet, förutsägbara till graden att det får mig att undra om det är ett samtida ironiskt konstprojekt. Visst får porträttet av Madrid staden att kännas levande, men det sagt från någon som aldrig varit där. Paellan är utsökt och bakom turiststråken gömmer sig stillsamma små torg för den som vet var man ska leta. Sigge blev inspirerad till att skriva boken efter att ha varit där på semester, men så som staden framställs hade han lika gärna bara kunnat upplevt den genom ett vykort.

I ett litterärt klimat där svårt = bra och ju färre som förstår desto bättre är det förvisso uppfriskande att läsa något som innehåller versaler. Det är skönt att läsa böcker för gammal hederlig rekreation istället för att sitta med rynkad panna och imaginär dumstrut för att referenser till arabiska poeter i New York flyger en över huvudet. Det är också skönt att sätta på Bachelor och äta chips till middag efter en lång dag på kontoret. Ytterligare en grej vi tjejer inte ens skulle våga drömma om;)

Det finns inte plats för kvinnan i trivialiteten som så ofta är äventyret, och att förstå kvinnor hade varit att lyckas förmedla det som manlig författare av en äventyrsroman. Eller åtminstone göra ett försök. En ung kvinna skulle aldrig bli debutant om hon gjorde det som Sigge Eklund gör i Gruppen. Den enda personen av motsatt kön som hade kunnat undkomma kritikernas dom är möjligtvis Sigges långt svurna fiende Läckberg. Ingen vidare jämförelse.

Text: Elsa Dahlin