Att förändras: en metod – Édouard Louis
Det finns ett problem med självframställning, särskilt för den som har ett behov av att bli förstådd. Proust behövde sju romaner, Knausgård sex, Rousseau återvände ständigt till sitt liv men avslutade aldrig Bekännelser. Jaget tycks helt enkelt inte vilja fångas mellan två eller fler pärmar.
Den franske Édouard Louis är plågsamt medveten om detta – och om allt annat omkring sig – för nu återvänder han till sin ungdom för femte gången. Från leriga byvägar, alkoholiserade föräldrar och otaliga timmar framför teven till Paris salonger, vin för en månadslön och att tala på Kulturhuset. Louis måste vara världens mest framstående klassresenär just nu, ändå är han inte lycklig – varför?
Att förändras: en metod tar vid där Att göra sig kvitt Eddy Bellegueulle slutar. En twink plockas upp av sin klasskompis Elena och hennes mor Nadya, en sorts lägre borgerlighet med vänstersympatier och smak för vin, klassisk musik och litteratur. De ger honom namnet Édouard, klär honom i anständiga kläder och lär honom föra sig i en mindre universitetsstad. Medelklasslivet visar sig snart inte vara tillräckligt för honom. När han får träffa Didier, en intellektuell tillika homosexuell och klassresenär, inser han att målet heter den akademiska aristokratin (en klass som vi saknar här).
Sedan Eddy Bellegueulle har mycket hänt. Louis har överösts i berömmelse och blivit äldre, fått nya perspektiv och gjort upp med sina föräldrar. Humorn och värmen som vi minns från tidigare har gått förlorat till förmån för en mer analyserande och intim, mer ångerfull och experimentell stil. Att förändras är en uppgörelse med ett tidigare liv och en vädjan till försoning med personerna som han gjort sig kvitt för att uppfinna Édouard Louis: föräldrarna, vännerna och de som hjälpte honom på vägen.
Ständigt detta ursäktande bara. Louis gräver djupare och djupare i sina relationer för att förstå och förklara sig själv för fadern och sin första riktiga vän. Så intressant som person är han tyvärr inte. Att ta på sig bördan för samhällets orättvisor och det maniska behovet att bli förstådd är skolboksexemplet på narcissism, men vem har inte det idag? Skildringen av klass, ett tvärsnitt genom Frankrike, är mer intressant än hans samvete och den ganska slappa moraliska diskussionen som pågår genom romanen. Därför är det trist att han ger mer utrymme åt det senare.
Louis är som bäst i skärningspunkten mellan biografi och sociologi. Greppet återkommer igen och nu blickar han uppåt. Klassresan, denna trötta klyscha, ser ofta ut så här: vägen upp i samhället visar sig vara en serie uppoffringar och invigningar för att göra sig av med ett tidigare jag och allt som är knutet till det. Om Louis visar någonting nytt så är det otryggheten för den som saknar eget kapital. Inträde till salongerna, dejter med euromiljonärer och en soffa av isbjörnsskinn är en liten tröst för den som behöver sälja sex för att betala en tandreglering.
Revanschen mot föräldrarna blir tillslut en vindikation för dem, efter att ha sett aristokratins överflöd och respektlöshet för lägre stående. Som en produkt av klassamhällets extremer mer än någon annan kan Louis enkelt säga: båda är lika perversa. Framför allt belyser han hur de möjliggör varandra – och därmed det absurda i klassresan som ett politiskt ideal. Vad är en isbjörnssoffa värd när den står på dina föräldrars grav?
De moraliska frågorna förblir olösta, förmodligen för det bättre. Édouard Louis har rättfärdigat att en femte gång återvända till sitt tidigare liv för att bli fri från det. Lajva intellektuell, ge allt och ge upp allt – så går metoden. Vi känner igen den, men de nya penseldragen på självporträttet ger en viktigt detalj: kvinnorna som tog hand om honom, de rika queermännen som möjliggjorde honom, personerna som han klev över på vägen.
Text: Love Frisell, @lovefaktiskt
