Blue Eye Samurai sticker ut från Netflix typiska grå sörja

Netflix har som bekant gått från hyrfilmsfirma till internationell megalit med tassarna lite här och var – främst känt är företaget såklart som streamingtjänst. Länge har de också producerat sina egna filmer och serier. Det röda N:et ser nog få som en kvalitetsstämpel, vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket skräp de pumpar ut. En av de senaste N-märkta serierna är skapad av det maka paret Michael Green och Amber Noizumi, deras första samarbete, och ett ambitiöst sådant.

Titeln är bedrövlig såklart. “Blue Eye Samurai”, kom igen. Bäst att tänka på något annat. Handlingen är klassisk, spontant nästan klyschig: det hela utspelar sig i Japan på 1600-talet, under tiden då inga västerlänningar fick befinna sig i landet. Huvudpersonen är den hämndlystna samurajen Mizu (röstsatt av Maya Erskine), som har, som titeln indikerar, blå, runda ögon – “like a dog!”. Det här handikappet har berett henne ett sånt besvär att hon har svurit att döda alla fyra vita män som fanns i Japan vid tiden för hennes födelse. Låter det inte lite tradigt? Det är det i varje fall inte. Berättelsen klingar. Skillnaden mellan Blue Eye Samurai och Netflix typiska grå sörja är att serien gör konstnärliga anspråk, tar sig själv på allvar och bäst av allt – är självsäker från början till slut.

Redan från första anblicken av Blue Eye Samurai på min 32-tummare på andra sidan av rummet förstod jag att det här var något särskilt. Animationen är slående. Mizu hugger och fäktar sig igenom vackra vinterscener tillsammans med sin ofrivilligt anförskaffade padawan Ringo (Masi Oka) och sin rival Taigen (Darren Barnet) för att nå ärkeskurken Abijah (Kenneth Branagh), en av Mizus potentiella fäder. Måleriska landskap kontrasteras mot våldsamma blodbad, och man sitter och njuter. Man känner hur berättelsens trådar dras samman, hur de sakta knyts ihop.

Parallellt med Mizus strapatser följer vi även prinsessan Akemi (Brenda Song) vars far försöker hitta en lämplig make åt henne i härskarklassen, medan hon vill gifta sig med den fattige Taigen. De är båda starka kvinnor som gör det som krävs för att få sin vilja igenom i det oerhört patriarkala samhälle de lever i. Kvinnor får inte resa utan att ha en man med sig. Därför gömmer Mizu att hon är kvinna – de allra flesta ser henne som en man. Båda två gör det de kan för att nå sina mål utifrån sina egna förutsättningar, det är kul att se utan ett uns moraliserande. Det är komplicerat, helt enkelt.

Risken finns att den här typen av serier kanske tar sig själva på lite för stort allvar. Som tur är finns det ljuspunkter här och var, men de kommer inte från Mizu som är besatt av hämnd. Hennes charmiga, blinda läromästare försöker hålla henne på jorden. Lantisen Ringo, född utan armar, har bestämt sig för att bli något stort och insisterar på att vara Mizus lärling. Mizu är skyldig Taigen en kamp på liv och död, det är därför han följer med – han vill inte att någon ska döda henne innan honom. Fowlers komiskt monstruösa ondska och hans slemmiga allierade Heiji Shindo (Randall Park) är också välkomna inslag.

Politiska intriger, japanska Metallica-covers, hämnd och heder – det hela bäddar för en episk saga. När en serie dessutom lyckas kombinera sofistikerat berättande med vacker animation så sitter man bara och ler medan man kollar. Det krävs ambition, men det blir kvalitet.

Text: Viktor Hagström