Han är världsstjärnornas go-to för att ratta bakom spakarna i kontrollrummet när en skiva ska spelas in. Han har säkert producerat minst en av dina favoritplattor, om inte flera. Han är mannen som vunnit bästa producent tre år i rad på Grammisgalan. Jag pratar såklart om historiens mest överarbetade producent Jack Antonoff, som är tillbaka med ett nytt album med sitt alldeles egna band Bleachers.
Vid denna tidpunkt i karriären är Antonoff lite av en gåta. Som ett fan av popmusik är det svårt att inte dra en liten lätt suck när man ser hans namn på upphovslistan. Min fråga är: måste han verkligen producera allt? Halvvägs in i lyssningen av Bleachers tappar man bort sig bland alla influenser. Det låter som en urvattnad blandning av artister han tidigare jobbat med: Taylor Swift, The 1975 och Lana Del Rey osv osv osv… Bandets föregående platta Take the Sadness Out of Saturday Night kändes mer unik i jämförelse och fri från soundet av hans frekventa kollaboratörer.
Eftersom hela Bleachers sound är baserat på nostalgi och intertextuella referenser blir det minst sagt klurigt att urskilja smakerna som den förvirrade självbetitlade Bleachers framkallar. Med det sagt är inledningen I Am Right On Time följd av Modern Girl och Jesus Is Dead en härlig och sprallig start på albumet. Här lyckas Antonoff fånga den nostalgiska känslan han alltid jagar. Modern Girl är höjdpunkten bland dessa tre, den är rolig, kvick och framförallt underhållande. “I guess I’m New Jersey’s finest New Yorker / Unreliable reporter / Pop music hoarder” sjunger Antonoff till rockande musik som är så snabb att han knappt hinner med. I denna stund petar även sången lite på hans image som den överarbetade producenten, vilket är kul.
Men kort därpå sjunker hela albumet in i en svacka som bandet, för resten av speltiden, kämpar med att ta sig ur. Alma Matter som gästas av Lana Del Rey är början på denna nedgång, där hon tillsammans med Antonoff sjunger över ett drömmigt beat. Texten är mest bara pinsam: “Smokin’ me outta sight / Well, summer’s gettin’ hotter / Threw her T-shirt down… / Screamin’, Fuck Balenciaga”. Bättre än så vet vi att Antonoff kan vid det här laget.
På Bleachers sämsta stunder påminner musiken om något man redan hört. Detta blir oftast fallgropen när det kommer till nostalgisk pop, en fallgrop som nästan alla sentimentala artister gör sig skyldiga till någon gång. Vad jag tror att Antonoff försökte fånga på Bleachers är något i samma stuk som Baltimore-baserade artisten Dijon lyckades med på sitt album Absolutely. Ta en låt som Credits! eller Big Mike’s från Dijons album, här kan man höra hur Springsteen-poppen från 80-talet vrids och vänds till någonting helt nytt och unikt. Även om Antonoff försöker gå samma balansgång är det ganska tydligt att han inte helt lyckas få till den.
Problemet är dessutom att spåren inte vågar utveckla sina idéer fullt ut. Den melankoliska balladen We Are Going To Know Each Other Forever hittar äntligen fotfästet mot slutet med en varm och storslagen synt. Men precis när den börjar värma upp sig så tonar den plötsligt ut i tystnad och vad som följer därefter är ännu en lugn och trist ballad. Som lyssnare blir man bara frustrerad.
I slutändan blir det svårt att charmas av retroprinsen från Bleachers när han försöker fånga samma ljudlandskap som på Born In The U.S.A. På de bästa stunderna kommer han nära, framförallt när man får höra hela bandet spela tillsammans. Men under de sämsta stunderna vill man hellre bara lyssna på musiken han försöker återskapa.
