I en värld av själlösa musiker som sjunger om påhittade stadsidyller och all ai-skit som ständigt förgriper sig på oss, visar Big Thief att musik ska leva och få oss att känna saker.
Efter att ha konsumerat en alldeles för dyr pizza med tillhörande dyr dryck, kliver jag in på Sentrum Scene i Oslo. Snart har jag ännu en 120-kronors öl i handen och lyssnar på Dylan Meek, bror till Big Thief-gitarristen Buck Meek, som vältrar sig i sin egen musikaliska talang. Han anstränger sig hårt för att visa hur enkelt musiken kommer till honom och att han minsann kan. Efter den lite halvt obekväma neppo-förakten är det dags.
Adrienne Lenker öppnar med några av hennes egna låtar. Hon lyckas direkt att beröra med sin sköra röst och skickliga gitarrplock. Publiken sjunger knappt med och de få ljuden som hörs är snörvel från tappra försök att svälja gråten. Efter Adriennes Anything drar bandet igång låten Double Infinity. Nu är det lite som att vi får komma in i ett vardagsrum där Big Thief jammar och dricker te. Man fastnar fort i känslan och får uppleva den ena magiska stunden efter den andra. Allt från Adriennes briljanta gitarrspel, Bucks otroliga känsla för att skapa atmosfär och James Krivchenias lekfulla, lite slarviga men ändå otroligt tighta trumspel. Det hela smälter stundtals ihop till ett enda stort psykedeliskt mönster som får en att påminnas om att den bästa musiken baseras på känsla.
Sättet bandet leker med dynamik är det största utropstecknet för mig. Att gå från en lugn lunkande familje-jam känsla till distade gitarrer och skör skriksång är otroligt träffande varje gång. Ibland går det någon sekund efter att låtarna är slut innan publiken börjar applådera – som om man inte riktigt förstod vad som nyss hände. Det känns ofta som att bandet är minst lika tagna som publiken. Det här skapar långa pauser mellan låtarna som ofta är välbehövliga för att alla ska samla sig innan vi ger oss av på nästa känsloresa.
Under spelningen blir det tydligt att det är Adrienne som leder ensemblen. De tittar ständigt på henne och hon dirigerar kollektivet till framgång. Under introt till låten not a lot, just forever pausar hon bestämt bandet och säger att de spelar fel tempo. När de sedan drar igång i hennes ”korrekta” tempo märks en markant skillnad. Det är som att alla i bandet slappnar av och låten blir faktiskt otroligt mycket bättre. Petigt och oproffsigt kan man kanske tycka, men det är tydligt att hon är geniet bakom succén.
Vi som var på plats fick uppleva en unik stund med bandet. Hela konserten var otroligt gripande och den familjära stämningen gjorde att vi vaggades in i Big Thiefs varma värld.
Text: Oliver Hüller
