Bergmanveckan undersöker skräcken i Ingmar Bergmans filmer
Varje år samlas kulturarbetare, filmälskare och Ingmar Bergman-entusiaster på Fårö för att djupdyka i en av vår tids mest inflytelserika regissörer. Bergmanveckan bjuder på filmvisningar, paneldiskussioner och föreläsningar. Och med Fårös dramatiska landskap som fond utforskar årets festival skräcken Bergmans verk.
Regnet piskar mot ansiktet när färjan lämnar Gotland och påbörjar den korta resan över till Fårö.
Den vanligtvis lugna ön förvandlas under en vecka i juni till ett pulserande centrum för filmkonsten och dess entusiaster.
Efter en kort cykeltur från färjeläget anländer jag till festivalens kärna, Bergmancentret.
Det gamla huset var en gång i tiden Fårö västra skola men har sedan bildandet av stiftelsen utgjort öns kulturcentrum. Det går knappt att tränga sig in genom dörrarna till centret som kryllar av nyfikna besökare och inbitna Bergman-fantaster.
På den stora gräsplanen strax utanför välkomnas jag av Jannike Åhlund, ordförande för stiftelsen Bergmancenter på Fårö och en av dem som grundade veckan för över 20 år sedan. Hon berättar om årets tema: mellan natt och gryning.
– Vi ville undersöka skräcken hos Bergman och knyta an till modern tematisk film. Utgångspunkten är inte bara Bergman och hans verk, men det finns alltid spår av honom. Det är viktigt för oss att kontextualisera och befinna oss i samtiden.
Allting startade när Jannike, som då var konstnärlig ledare för Göteborgs Filmfestival, köpte hus på Fårö. Där föddes idén om ett slags lillasyskon till den stora filmfestivalen. Idag har den utvecklats till ett kulturcenter, konstnärsresidens och en given samlingspunkt för alla som intresserar sig för Ingmar Bergmans konstnärskap.
Efter vårt samtal ska Jannike upp på scen för att moderera ett samtal om hur vi kan omtolka Bergmans verk för att de ska vara relevanta för samtiden. Hon lyfter hur intresset för att dekonstruera regissörens verk har ökat de senaste åren, både i Sverige och internationellt.
– Under året som gått har vi sett ovanligt många omtolkningar av Ingmar Bergmans verk på svenska och utländska scener och skärmar. Tv-serien Trolösa i ny tappning av Tomas Alfredson, Fanny och Alexander på Teater Galeasen i Hannes Meidals och Jens Ohlins regi, som opera i Bryssel och i stöpsleven finns planer på remakes av tre Bergman-filmer.
Jag tar farväl av Jannike som skyndar sig iväg och kliver upp på utescenen. Själv går jag tillbaka in på centret där besökarna har flockats för att skydda sig från regnet. På Kafé Smultronstället har borden ockuperats och fyllts av koppar med olika värmande drycker. Längst bort vid ett bord sitter manusförfattaren Peter Birro. Han kommer precis från Fårö kyrka där han deltagit i ett samtal om filmen Vargtimmen tillsammans med prästen och filmvetaren Marjut Ervasti. Filmen hade premiär 1968 och är egentligen Bergmans enda anspråk på skräckgenren.
Peter Birro är återkommande gäst på Fårö och tillbringade förra året tre veckor på ön genom ett residens på Bergmangårdarna. Där föddes idén till hans senaste projekt – en film som tar avstamp i Fårö och Bergmans 60-talsfilmer. Mötesplatsen Kafé Smultronstället, döpt efter en av Bergmans 50-tals filmer, väcker minnen hos Birro som berättar om sitt första möte med regissören.
– Som åttaåring brukade jag smyga upp på kvällen och gömma mig bakom soffan när mina föräldrar tittade på TV. En kväll tittade de på Smultronstället där Victor Sjöström drömmer en mardröm. Han promenerar runt i en tom stad och möter sig själv i en likkista. I det ögonblicket upptäckte jag filmens kraft, där föddes min längtan efter att jobba med film.
Birro berättar om sitt eget filmskapande och varför han återkommer till Ingmar Bergman och Fårö som en inspirationskälla.
– Vi lever alla under Bergmans skugga, även de som inte har sett hans filmer. Fårö är som en plats utanför världen, perfekt för en film. Man kan kannibalisera på hans filmer och tematik på samma sätt som han kannibaliserade på andras.
Vi kommer in på hur Bergmans konstnärskap hade sett ut om han varit verksam idag och Birro påpekar hur regissören på många sätt var före sin tid, inte minst när det kommer till att porträttera kvinnor.
– Jag tror att man som konstnär har en tematik som man återkommer till, den hade nog varit densamma, men hans verk hade sett annorlunda ut. Han var en pionjär på många sätt, han porträtterade till exempel kvinnors känsloliv. Han skrev komplexa kvinnoroller under en tid då det var väldigt ovanligt och han hade helt fantastiska kvinnliga skådespelerskor, utan dem hade han inte blivit så stor.
Jag tar farväl av Peter Birro och tränger mig fram genom de välfyllda rummen tills jag når Bergman-biblioteket. Här fylls hyllorna av böcker och tidskrifter som dokumenterar regissörens verk och privatliv. Vid ett av borden sitter Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman och lektor i filmvetenskap. Han är här för att inviga det, för i år, nya inslaget Bergman Lecture där forskare från hela världen bjuds in för att föreläsa. Han är här för att prata om Bergmans tid i München och hur den präglades av den västtyska vänsterterrorismen.
– Förståelsen av hans konstnärskap har kretsat kring honom själv, hans demoner och uppväxt. Han har setts som ett geni, isolerad från sin samtid. I verkligheten var han mycket mottaglig för omvärlden. Han fascinerades av dessa figurer och greps av deras öden. Han var aldrig revolutionär eller socialist, men han drogs med i tidsandan.
När Bergmans relevans för samtiden kommer på tal påpekar Jan att intresset har ökat, särskilt bland unga, och han tvivlar på att det skulle ha funnits en Bergmanvecka på 90-talet.
– För min och tidigare generationer stod personen i vägen för verket, man var trött på honom och tyckte att han var problematisk. För bara 10 år sedan var döda vita män det sista som någon intresserade sig för. Med gen-z har det kommit en våg av nykonservatism, det har blivit lite hett med upphöjda genier igen, det finns en nostalgi.
Han tar även upp Skammen som ett exempel på hur publiken idag är mer mogen för tematiken än när den skrevs på 70-talet.
– Filmen handlar om ett inbördeskrig där det är oklart vem som är förövare, då uppfattades det som att han inte tog ställning eller att han ursäktade kriget. Den sortens gråskala uppskattades inte då, men det finns en annan känslighet för det idag.
Jag tar mig från biblioteket ner till den lilla biograf som utgör Bergmancentrets själva hjärta. Här har en förväntansfull publik samlats för att se Bergmans kanske mest utskällda verk, spionthrillern Sånt händer inte här från 1950. Har ni inte sett den? Ni kanske inte ens hört talas om den? Då pustar Bergman antagligen ut i sin grav, lättad över att hans gedigna kamp för att filmen aldrig skulle sändas har burit frukt.
Filmen är en politisk allegori och handlar om den onde sovjeten Atkä Natas som spionerar på flyktingar i Sverige. Bergman var konsekvent apolitisk och ägnade sig hellre åt det själsliga och personliga än åt samhällsfrågor men lyckades ändå alltid gå i dialog med den politiska samtiden. På grund av detta hamnade han ofta i hetluften och blev ständigt kritiserad av vänstern för sin borgerliga samhällssyn. Med detta som bakgrund blir filmen mycket svårtolkad. De mest välvilliga kritikerna var övertygade om att filmen var satir, vilket med största sannolikhet inte stämmer.
Klockan är 03.30 och jag vandrar i motvind längs den ödsliga landsvägen mot Bergmancentret. De karga vindarna från havet gör sig påminda och jag inbillar mig att det är Ingmars andar, att de lever kvar här. Solen som börjat gå upp kastar ett mjukt ljus över landskapet och skuggorna blir ovanligt långa, som de blir i vargtimmen. Anledningen till min promenad är natt-visningen av just Vargtimmen. När jag skymtar det upplysta centret och siluetterna av sömndruckna besökare blir allt fler, återkommer Jan Holmbergs ord om veckans betydelse till mig.
– För 20 år sedan var detta en mer eller mindre bortglömd plats och Bergmancentret var en övergiven skolbyggnad. Idag är det ett blomstrande kulturcenter, ett residens för konstnärer, författare och forskare. Nyvakna filmentusiaster sluter tappert upp på gården för att tillsammans uppleva något gammalt, på nytt. Allt detta, tack vare att några få eldsjälar bestämde sig för att det här är en viktig plats och att det finns någonting här, som är värt att bevara.
Text: Moa Lund Pettersson
