BEACH 2021: Del tre
Ted Gärdestad hade rätt: Sol, vind och vatten ÄR verkligen det bästa som finns. Sommarens tre byggstenar! Och vet ni var man kan få både sol, vind och vatten? På beachen! (Otrolig segway, vi vet). Vi bad er läsare att tolka temat BEACH 2021 i valfri konstform och resultatet portionerar vi ut till er i fyra fantastiska delar.
Idag har det blivit dags för del tre, och här möter vi Clara Vida i en ström som garanterat kommer få er att dras med. Simma lugnt!
DIE MOTHERFUCKER DIE MOTHERFUCKER DIE
Jag lyser.
Har karaktär.
Sjuk utstrålning.
Det låter kanske som att det där är pålagt för att kompensera för att jag inte är snygg, men det stämmer inte.
Jag är snygg. Skitsnygg faktiskt.
Vacker också. Det tycker jag verkligen.
Jag har klyschigt fina ljusblå ögon, pissbra hår och blekta ögonbryn för att visa att jag är cool och inte bryr mig om att vara pissnygg. Jag tar inte mitt utseende på så stort allvar vet ni. Jag kan göra lite så impulsiva saker, färga håret, bleka brynen, jag bryr mig inte. Mitt utseende är inte min identitet. Jag är formbar. Jag är ingen ikeabyrå.
jag är ingen ikeabyrå.
jag är ingen ikeabyrå.
Jag har snygg kropp, fina bröst, kurvor och handleder.
En unison utandning av välbehag.
Min kropp är mjuk och len, men såklart med behåring här och där för att markera att min kropp är min.
Jag tycker om min behåring, för det är en del av mig. Och när håret växer växer jag. Då finns det mer av mig här i världen och då blir det en lite bättre värld. Precis på samma sätt tycker jag om mina stora vader, för dom är en del av mig. dom bär mig genom livet, mina stora kraftiga vader.
Jag är smart, rolig när jag känner mig trygg, och lite sådär charmigt blyg när jag känner mig otrygg. eller otrygg och otrygg,
Osäker kanske jag ska säga?
-Osäker.
-Osäker!
Jag har ett fantastiskt inre. Det bara bubblar inuti mig av känslor, erfarenheter, minnen och tankar. utanpå också. Jag är inte bra på att hålla saker inne, och det är en fördel, visste ni det? Det är min styrka. För då kan människor förstå mig, dom kan läsa mig. Och det är inget negativt, tvärt om. Jag hatar människor jag inte förstår mig på, som jag inte kan läsa. dom gör mig otrygg, eller ska jag säga osäker?
Osäker, ja.
Dom får mig att känna mig osäker. Jag orkar inte känna mig osäker, jag bara pallar inte det. Då går jag hellre. Jag går, bara sådär.
Jag luktar gott, har bra andedräkt. Jag är omtänksam, sympatisk, förstående, ödmjuk och snäll.
Allt detta är jag.
Jag är allt det här.
Min enda fråga är, hur kan ingen vilja ha mig?
Hur kan det vara fysiskt möjligt att ha levt tjugotvå år, med dessa ljusblå ögon-
-med denna oerhörda karisma-
-med dessa kraftiga, saftiga vader-
-utan att en enda jävel velat lägga beslag på detta kap?
Jag förstår inte det.
Det förstår inte jag.
Antingen så är det något fel på er-
-Det måste vara något fel på er era dumma idioter-
-Jag hatar er allesammans-
-Eller så-
Törs jag säga det?
Kan jag ha fel?
Kan jag ha helt fel uppfattning om mig själv, kan det vara så att allt detta jag sagt i detta erkännande-
-denna bikt-
-bara är en enda stor lögn?
Ett enda stort självbedrägeri.
På insidan av mina stora kraftiga lår så finns det små röda märken. det ser nästan ut som blodådror. brandbilsröda skarpa linjer som skapats av friktionen av mina lår som gnider sig mot varandra medans jag går. Det ser nästan ut som små moderna linjekonstverk. Varje dag innan jag går och lägger mig lyser jag med min mobillampa på dom små konstverken. Bara för att titta vad som målats idag. Snart är hela mina lår fyllda med röda linjekonstverk.
På baksidan av mina lår finns det små gropar. Dom är svåra att titta på utan att skada ryggen så jag brukar istället bara känna på dom med fingertopparna. räkna dom. varje kväll blir det fler.
Jag håller på att bli tjock. Jag känner det.
Jag lägger ingen värdering i det.
Ingen värdering över huvudtaget.
ingen värdering alls.
-men jag vet att snart kommer jag att va tjock. Jag undrar hur jag kommer se ut när jag är tjock. Kommer jag passa bra i allt tjockt. Kommer det framhäva saker i mig som inte framhävts tidigare. Kanske mina fantastiska ljusblå ögon.
På mina bröstvårtor växer det hårstrån.
Jag har inget problem med behåring i övrigt men just dom tycker jag bara inte om. Dom plockar jag bort med pincett. skamset.
Inte skamset över att jag har hår på brösten,
utan för att jag plockar bort dom.
Slänger bort delar av mig själv ner i handfatet. Delar som jag själv och så många andra propagerar för ska finnas kvar på min kropp. Så jag gör det i smyg. Om nätterna då alla sover brukar jag smyga in på badrummet, tända mobillampan, balansera den mellan haka och bröst medans jag gräver ner pincetten djupt ner i hårsäckarna i mina bröstvårtor.
Vartenda litet hår ska bort. Till och med dom som inte vuxit ut än, minsta lilla antydan till hår på mina annars så perfekta små rosa bröstvårtor ska bort.
Ett, två, tre, fy-
men vafan.
Kom upp nu ditt envisa jävla hårstrå. Du ska inte få terrorisera min bröstvårta. Så jag gräver. Jag gräver djupt ner i hårsäcken, så djupt jag bara kan med den spetsiga delen av pincetten. Jag försöker ifrån djupet bända upp hårstrået, ifrån höger, ifrån vänster, ifrån norr och syd. men hårstrået vill inte komma upp. Huden är vägen. Jag tar fram en sax. oroa dig inte, en liten harmlös nagelsax bara.
Jag kniper tag om det hudklädda hårstrået med hjälp av pincetten och sen försöker jag klippa av hudbiten med nagelsaxen. Det går sådär, trögt och huden känns seg och envis, men efter ett par öppningar och stängningar med saxen så går det och hudbiten lossnar och när huden är bortklippt syns ett litet litet svart hårstrå. jag för pincetten mot hårstrået och greppar tag om hårstrået och drar hårstrået långsamt utåt. Hårstrået släpper taget om min hud, och en lättnad sköljer över mig likt ingenting jag kan jämföra med. Och där står jag, mitt i natten när alla sover, naken på badrummet. Jag tittar på hårstrået och ler, medans blodet rinner längs min mage. För jag vann.
Jag har en vacker röst,
en personlig men inte allt för grov dialekt.
Jag har bra artikulation.
Helt okej kroppskontroll.
Jag dansar väldigt bra.
Låt mig betona väldigt bra.
Inte för att jag pluggat det eller så-
-utan jag bara har det i mig.
Jag tror kanske det beror på mitt fantastiska inre. Jag kan liksom inte hålla det inne.
Jag kanske helt enkelt är för bra.
Jag står över alla likt en gud dom inte kan nå, eller se.
Nästan som om jag vore osynlig.
Ja, så är det nog.
Text: Clara Vida
