Babygirl utlovar erotik men levererar en pk-version av Fifty Shades of Grey
”Allt i världen handlar om sex förutom sex. Sex handlar om makt.” Ta det uttjatade Oscar Wilde-citatet och släng det i valfri AI-generator. Lägg till lite buzzwords om manligt och kvinnligt och nutidspolitik i form av en värld efter me too, snack om maktstrukturer och voilà – du har skapat filmen Babygirl.
Nicole Kidman spelar en kvinna, Romy, som verkar ha allt. Hon lever livet i vad som ser ut att vara en perfekt familj och leder ett framgångsrikt företag. Filmen inleds med en sexscen mellan Romy och hennes make, spelad av en skäggig Antonio Banderas, där de båda verkar ha det mycket skönt och kul, men skenet bedrar. Efteråt väntar Romy tills han somnat, lägger sig på golvet i ett annat rum och onanerar framför porr där någon blir kallad “good girl”. Ett sexuellt dubbelliv har direkt introducerats! Nästa morgon, efter en perfekt familjefrukost, blir Romy nästan attackerad av en hund utanför sitt företag, men en ung kille på gatan lyckas stoppa det. Något i den här hundattacken väcker en oväntad sexuell förvirring hos Romy (och hunden kommer återkommande att funka som en härligt övertydlig symbol för det djuriska och för kontroll).
När vi följer henne på jobbet etableras Romy som en mäktig vd för ett företag som jobbar med robotar och automation på lager – inte ett supersexigt ämne, men det känslolösa, tekniska och hårt inrutade är en tacksam bakgrund och förstärker känslan av att vilja bryta sig loss, även om jag kan känna att det är lite övertydligt med symboliken ibland.
Av en slump så är den unga killen på gatan en praktikant som just ska börja på företaget. Denna praktikant, spelad av Harris Dickinson, är alltså den unga man som skyddade henne mot hunden på gatan. Han ser verkligen ung och lite mesig ut, men är rak och kaxig mot Romy, vilket också väcker en lust inom henne. De båda inleder en affär där Romy, trots att hon själv knappt vill erkänna det, ger upp sin kontroll. Jag förstår verkligen varför Nicole Kidman hyllas för denna roll. Hon är rakt igenom trovärdig och förvandlar scener, som hade kunnat bli skrattretande, till något oväntat starkt. Det finns en tyngd i hennes ansikte när praktikanten påpekar att han tror att hon “likes being told what to do”.
Jag tycker verkligen att denna film får fem av fem på vissa punkter – den är visuellt riktigt snygg och temamässigt är den bevisligen helt rätt i tiden med tanke på all uppmärksamhet den fått, men tyvärr faller det för mig på de viktigaste delarna. Filmen beskrivs som en erotisk thriller men för mig fattas det en verklig spänning, en brist på äkthet och desperation. Hoten från den yngre praktikanten om att han ska avslöja deras affär och få Romys korthus att rasa känns reellt, men jag känner aldrig att det är ett så katastrofalt scenario. Kanske är det ett cyniskt tankesätt, men jag sitter lugnt i biostolen, trygg i tanken att en rik företagsledare nog kommer landa på fötterna. Naturligtvis med förödande personliga konsekvenser för sin perfekta familj, men just eftersom familjen är så perfekt upplever jag den som anonym och får svårt att verkligen bry mig.
Filmen har på ett sätt fingret på pulsen, men det känns som att de aktuella ämnen som tas upp gör det på ett rätt slappt sätt: tänk om kvinnan är vd för ett robotföretag och mannen är mjuk konstnär (hennes man är en teaterregissör), hur känner vi då? Vad ska vi tänka om en bossig kvinna som vill bli dominerad men inte vågar erkänna det för sin mjuke konstnärsman? Vi får lite vaga ledtrådar om att Kidmans karaktär haft en traumatisk eller åtminstone annorlunda barndom, och att hon gått i terapi, men det är inget filmen går vidare in på. Det är många spår som nämns i förbifarten, men jag saknar som sagt ett riktigt djup.
Detsamma gäller samtliga personer i filmen, utöver Kidmans karaktär. Hennes familjeliv, som ju är något att förlora, består av en mycket passionerad och älskande make och två typiskt coola, rika barn som verkar bära på en extrem mognad, men de känns mer som symboler än en riktig familj. Det starkaste och mest verkliga ser vi i Romys ögon när hon försöker balansera sina känslor kring kontroll och att behålla eller förlora makt.
Jag vill ge en stor guldstjärna till soundtracket av Cristobal Tapia de Veer, mest känd för att ha gjort musiken till tv-serien Utopia (2014). Det är mörkt, erotiskt och obehagligt, men ges tyvärr inte tillräckligt mycket utrymme. Istället fylls flera scener av pop i bakgrunden, bland annat den eviga dansscenslåten Dancing on My Own av Robyn, och de blir tyvärr lite barnsliga. En sensuell striptease/sexscen till George Michaels Father Figure känns konstlad och konstig, men det kan också bero på att Kidman dricker mjölk från ett fat som en sexig liten katt.
Filmskaparen Halija Reijn har lyckats skapa en helt okej sexig film, som är en politiskt medveten version av Fifthy Shades of Grey för en värld efter me too.
