Filmskaparen Azad Larki: Som exiliranier är jag skyldig att ge röst åt dem som demonstrerar mot regimen
I den självbiografiska kortfilmen Att fly från Sverige, som tidigare i år visades på Göteborgs filmfestival, dokumenterar Azad Larki sin mammas sista dagar i landet innan hon tvingas lämna Sverige efter ett avslag från Migrationsverket. En vinterdag i slutet av januari, medan protesterna i Iran pågår för fullt och kriget ännu inte har brutit ut, träffar Marcus Bornlid Lesseur filmskaparen för ett samtal om familjens flykt från Iran, livet som papperslös i Sverige och hur en tillvaro i exil kom att forma hans väg in i filmskapandet.
Inför min intervju med kortfilmsregissören Azad Larki är jag lite osäker på hur jag ska förhålla mig till frågan kring hans identitet. Är den tjugofyraåriga filmskaparens namn verkligen hans namn? Kommer han gå med på att låta sig plåtas? Allting är lite oklart.
I den självbiografiska Att fly från Sverige – som visats som en del av ett kortfilmspaket på Göteborgs filmfestival – är hans ansikte maskat, och det framgår av filmen att han lever i Sverige som papperslös. Däremot visas hans föräldrars ansikten upp utan förvrängningar. Även de är papperslösa, och om han nu inte vill bli spårad av myndigheterna är han aningen inkonsekvent.
Att mammans ansikte är omaskat spelar förvisso inte någon roll; hon befinner sig inte längre i landet och löper därmed inte längre någon risk att utvisas till Iran, varifrån hon och resten av den trehövdade familjen flydde för sju år sedan.
Just detta är också temat för Att fly från Sverige – mammans beslut att lämna Sverige till förmån för Storbritannien efter att Migrationsverket avslagit hennes asylansökan och därpå dragit in hennes arbetstillstånd. Under den vecka som föregår hennes avsked dokumenterar Azad alla familjens interaktioner, och fångar under den knappa kvart som filmen pågår berättelsen om hela deras liv i Sverige, närmare bestämt Göteborg.
Det är en mycket bra film, finstämd och drabbande, och jag rekommenderar alla att kolla in den.
När jag träffar Azad på Göteborgs föreningscenter, där han jobbar för MIM (Mitt i mötet) Kunskapscentrum, en organisation som riktar sig till ungdomar i särskilt utsatta förhållanden (däribland ensamkommande), får jag direkt klarhet i hur det ligger till med identitetsfrågan.
Migrationsverket har åberopat verkställighetshinder, de kan för tillfället inte utvisa honom till Iran. Därmed kan han nu vara öppen med sin identitet, vilket inte var fallet när arbetet med Att fly från Sverige inleddes. Fotografen kan alltså plåta på bäst hon vill.
Att han fått en ny prövning grundar sig på att han varit politiskt aktiv i Sverige, och därför anses det vara för riskabelt att skicka tillbaka honom till Iran. Nu är han återigen asylsökande.
– Jag är tillbaka där jag var för sju år sedan, när jag precis kom hit. Migrationsverket säger att jag kan ansöka om dagsersättning från myndigheten igen. Det ligger på ungefär 19 kronor per dag. Men då måste jag flytta tillbaka till Migrationsverkets boende.
Det var du inte så sugen på, kan jag tänka mig.
– Nej. Men nu har jag också fått rätt till vård. Som papperslös har man bara rätt till vård som inte kan anstå, man måste alltså vara döende. Och jag är inte rädd för att polisen ska sätta mig i förvar längre. Det har varit ett sånt skräckscenario för mig. De där förvaren är ju byggda för att krossa dig som människa, för att du ska gå med på frivillig återvandring.
Azad kommer från en familj av aktivister. Flera av hans släktingar avrättades av den iranska staten efter revolutionen 1979, andra hamnade i fängelse. Hans föräldrar lyckades länge undgå att hamna i onåd hos myndigheterna och under sin tidiga uppväxt hade familjen det gott ställt, men turen lämnade dem när Azad var sjutton.
Då kom föräldrarnas oppositionella åsikter i dagen, och de var tvungna att gå i exil. Här i Sverige fick de snabbt avslag på sina asylansökningar, varpå familjen överklagade besluten till förvaltningsrätten som två år senare gav myndigheten rätt.
– Den största emotionella dippen för mig var när jag fick reda på att jag inte kunde plugga, inte fick gå på gymnasiet som alla andra. Då blev jag desperat och började söka efter andra vägar. Jag fick till sist kontakt med en workshop, kopplad till Ljungskile folkhögskola, som var riktad till personer utan uppehållstillstånd som vill lära sig svenska.
”Folkhögskolorna är verkligen det finaste vi har i Sverige.”
Han säger att det fanns en ”catch” till pluggarrangemanget. Alla studenter var tvungna att spela in en film på svenska som ett led i att tillägna sig språket. Azad hade noll intresse av det momentet.
– Jag pluggade matematik och fysik när jag gick gymnasiet i Iran, och hade inget intresse över huvud taget. Jag kollade på film såklart, men det var allt.
På sikt blev det här hans väg in i filmskapandet. Motvilligt satte han igång med filmprojektet, och tipsades av en lärare vid kursavslutet att söka in till en allmän linje på just folkhögskolan i Ljungskile. Det var där språket började lossna för honom, omgiven som han var av mestadels svenska studenter.
– Folkhögskolorna är verkligen det finaste vi har i Sverige. Det blev min väg in i samhället på alla sätt och vis.
När undervisningen digitaliserades till följd av pandemin tömdes internatet på studenter och Azad blev nära nog ensam kvar. Han mäktade inte med att återvända till livet som papperslös i föräldrarnas tredjehandslägenhet i Bergsjön i Göteborg. I stället började han under sin isolering – och med uppbackning från Roozbeh Behtaji, som höll i den nämnda workshopens filmundervisning och senare samregisserade Att fly från Sverige – skriva på ett manus till en kortfilm.
– Jag var ensam och bollade med personerna från filmrörelsen Göthenburgo och med folk i Iran som jobbade med film. Och så sökte jag finansiering från ett ställe som heter KulturUngdom, det är en förening med ett långsiktigt uppdrag för regionen. Jag fick 15 000. De var jätteöppna, jag hade förberett en pitch men när jag ringde killen sa han att det räckte med att jag skickade in ansökan.
Det låter ju väldigt smidigt.
– Ja, och så sökte jag pengar från Göteborgs stad, men för det behövde jag ett personnummer. Så jag hörde av mig till en kompis och frågade om jag kunde använda hans personnummer – och de pengarna fick jag också.
Vad handlar filmen om?
– Samma ämne som Att fly från Sverige. Den heter Nummer 11, och utspelar sig på elvans spårvagn som går fram och tillbaka mellan Bergsjön och Saltholmen. Det är en sån extrem segregation som man ser i ett 30-minutersspann. Från det fattiga där jag har bott till Saltholmen som är något helt annat. Filmen handlar om en tjej som i princip bor på spårvagnen, och är inspirerad av en vän som var asylsökande som gjorde detta.
Nummer 11 togs emot väl av publiken. Den tilldelades KulturUngdoms filmpris, den prisades på Frame Filmfestival och på Sveriges Kortfilmsfestival i Stockholm utsågs Azads manus till årets bästa.
– Plötsligt fick jag 10 000 här och sedan 10 000 där. För en asylsökande som lever på 1 700 i månaden är det mycket pengar. Då kände jag: Shit, det här funkar, jag måste fortsätta med detta. Så jag tänkte att jag skulle göra en ny film om en person i min situation som vunnit pengar för att göra film, men som sedan får avslag på sin asylansökan och som måste fly från Sverige. Annars utvisas han till Iran där han hotas av avrättning. Då tar den här killen pengarna och köper ett pass för det. Av dåligt samvete filmar han sedan sin flykt för att leverera något slags resultat.
”Utvecklingen i landet gör mig mycket oroad.”
På sätt och vis föregick fiktionen verkligheten när det kom till arbetet med Att fly från Sverige. Azad satte igång med filmen men lade det åt sidan för att arbeta med ett multimediaprojekt inspirerat av Kvinna, liv, frihet-protesterna i Iran; han säger att han som exiliranier anser att han är skyldig att ge röst åt de människor som demonstrerar mot regimen i landet.
– Det är en av mina absolut viktigaste drivkrafter. Utvecklingen i landet gör mig mycket oroad.
När Azad sedan återgick till den gamla filmidén förlorade hans mamma i samma veva sitt jobb som fritidsledare, efter att hennes asylansökan avslagits. Hon bestämde sig då för att ta sig till Storbritannien.
– Att förlora sitt arbetstillstånd krossade henne. Hon älskade verkligen sitt jobb. Både hon och min pappa skulle ha varit med i min film och vi började spela in lite, men mamma hade redan bestämt sig för att fly och hon mådde extremt psykiskt dåligt. Det var den mörkaste tiden i hennes liv, säger Azad och fortsätter:
– Hon är en revoltmänniska, hon sa att hon skulle ta sig till Storbritannien och sedan skulle hon se till att både jag och pappa kom dit. Men jag och min pappa, som är lite mer konservativa av oss, sa att allt skulle bli ännu värre om hon blev arresterad. I efterhand kan jag se att läget inte kunde bli så mycket värre för henne än vad det redan var.
”Vi har ett hem i Sverige där vi inte får bo och vi har ett hem i Iran som vi inte kan åka tillbaka till. Ingenstans får vi vara.”
Så ni försökte övertyga din mamma om att hon skulle stanna?
– Nej. Som vi alltid säger i familjen: Vi har ett hem i Sverige där vi inte får bo och vi har ett hem i Iran som vi inte kan åka tillbaka till. Ingenstans får vi vara. Hon hade lärt sig språket, hon hade jobb och det störde henne som fan att hon inte fick stanna. Och det handlar ju bara om en underskrift, det var en stämpel som gjorde att hon inte kunde stanna. Hon kunde inte acceptera det.
I stället blev Att fly från Sverige alltså en skildring av Azads avsked till sin mamma. Han säger att dokumentationen av hennes sista dagar i landet blev ett sätt för honom att tillbringa så mycket tid som möjligt med henne inför hennes avfärd, samtidigt som det hjälpte honom att distansera sig från sin egen separationsångest.
– Jag har elva timmar material med mina föräldrar från den här tiden och det är nog mer värdefullt för mig än den faktiska filmen. Att fly från Sverige är ju femton minuter och de kan ju betyda något för de som går och ser dem. Men det material som jag sitter på…
Det kommer du alltid kunna komma tillbaka till.
– Ja, verkligen. Och nu är hon i Storbritannien, hon fick uppehållstillstånd där fyra månader efter att hon kom dit. Men jag har inte träffat henne sedan dess. Hon har ju återreseförbud, eftersom hon inte självmant återvänt till Iran. Men vi får se. Hon kanske kan återvända på sikt.
Azad får tårar i ögonen och ursäktar sig för detta.
– Min familj är ett team och alla vi tre fyller ett syfte i det teamet. Min pappa är den lugna mellanhanden. Jag är den som fixar saker, svenska grejer och myndighetsärenden. Mamma är den som håller hemmet levande. Och våra temperament passar varandra, det är därför vi är en bra match, och jag tror att man ser det i filmen.
Han tystnar ett ögonblick.
– Nu när jag och pappa är ensamma med varandra… Det är inte samma sak. Vi har det bra. Men den tredje personen saknas.
Text: Marcus Bornlid Lesseur
