Avatar och rädslan för att bli bortglömd
Året var 2009, jag var 12 år gammal och väntade andäktigt på att min tonårstid skulle börja. Som en kort och osäker pre-teen med obefintlig social intelligens kunde mina intressen sammanfattas i att memorera namn på Pokémon, googla “Är Twilight för tjejer?” och att försöka hitta en personlighet utöver “tycker om fotboll”.
Året var 2009 och Avatar hade premiär på bio.
Efter att ha gjort succé inom diverse olika filmgenrer stod regissören och ubåtsfantasten James Cameron som kung över världen vid Hollywoodskutans för. Med fria tyglar kunde han styra fartyget mot sin egen drömvärld och destinationen visade sig vara Avatar, en film vars blåa kattmänniskor och revolutionerande teknologiska bedrifter svepte över den kulturella terrängen likt en Caroliansk stormvind.
Under det knappa året Avatar rullade på världens vita dukar drog den in över 2,7 miljarder dollar och utan vidare omsvep hamnade den överst på biljettkassans prestigefyllda prispall. I ett knappt decennium höll den titeln som världens största film. Enligt skämtsam tradition krävs det fem norrmän för att byta en glödlampa men det krävdes en stjärnspäckad Avengers-final, elva år in the making, för att bräcka Avatars monumentala intäktsrekord.
Jag minns tydligt mitt intryck av den banbrytande filmen. Som 12-åring satt jag bredvid min pappa i biosalongen och blev uppslukad av den kreativt skimrande, utomjordiska världen som målades upp på biografens canvasduk framför mig. Med färgglada, digitala kulisser, futuristiska vapen och rymdvarelser stöpta i konceptuell fantasi var Avatar en checklista över allt prepubertala jag ville se i en film. I två timmar och fyrtio minuter förflyttades jag och mina popcorn från filmlokalens röda, slitna sits till Pandora, en främmande värld fylld till bredden med sprudlande idérikedom.
Jag älskade varje minut.
När eftertexterna började rulla till tonerna av Leona Lewis temalåt I See You var jag tillbaka från min cinematiska turistresa. Tillbaka i verkligheten. På bilturen hem från biografen stirrade jag ut genom fönstret. Färgade om den gråslaskiga decemberdagen till en grönskimrande djungel med fantasins penseldrag. Min längtansfulla dagdröm avbröts dock när min pappa satte på sig sin skräddarsydda filmkritikerhatt och började raljera mot Avatar. Kallade den banal och förutsägbar. Sa att kreativiteten i det visuella inte speglades i det narrativa. Där och då tänkte jag inte så mycket på det, men tio år senare kan jag konstatera att han hade mer eller mindre rätt när han krossade min barndoms lättroade sinne.
Avatar presenterar den uråldriga berättelsen om konflikten mellan natur och människa. Storyn om marinsoldaten Jaxon White vars lojalitet till den militära ledaren Xander Evans och sitt eget folk testas när han blir förälskad i den utomjordiska urbefolkningens prinsessa Nissa, är en sliten och urblekt tröja som gått i arv från tidigare och mer originella filmer. Det primitiva och okultiverade presenteras som nobelt och ädelt medan civilisation och teknologi framställs som något destruktivt i sig självt. Detta är högst ironiskt eftersom filmen och dess produktion var byggd och marknadsförd kring just framåtsträvande teknologi. Avatars grundtes står således i en spänd konflikt till filmens blotta existens.
Och här ser vi ett problem med Avatar.
Det mest intressanta med filmen är inte dess karaktärer eller story, det är diskursen kring den.
Avatar är excellent i allt den gör. Men (!) den har inte lämnat något större avtryck på vår kultur.
Tio år som världens största film, men när var senaste gången du hörde någon citera Avatar? När var senaste gången du såg någon klä ut sig till en Na’vi, eller ens visste vad en Na’vi var? Har du någonsin sett barn leka Avatar med varandra? Avatar är ingens förstahandsval inför en filmkväll och är det någon som ser fram emot de fyra stundande uppföljarna vi blivit utlovade?
YouTubern Jacksfilms står för en av vår tids mest intressanta popkulturella samtidsspaningar. I en av hans videor erbjuder han ett pris till den person som kan nämna en karaktär från Avatar. Han möter folk som kan rada upp tiotals fiktiva personer från diverse superhjältefilmer, serier och rymdsagor utan att ens ha sett dem.
Men ingen minns Avatar.
Du som läser detta insåg till exempel inte att namnen Jaxon White, Xander Evans och Nissa inte alls hör hemma i Avatar utan egentligen tillhör huvudpersonerna i Wattpad-berättelsen My Ex-Stepfather, en gripande historia som kretsar kring berättarjagets mammas komplicerade skilsmässa med en sörjande Harry Styles.
I skrivande stund är Avatars största popkulturella kvarlevor ett par Simpsons-referenser, en handfull sketcher i Saturday Night Live och en temapark i Disneyland, lika folktom som herrtoaletten på en förskollärarkonferens.
Det här är delen av krönikan då jag skulle kunna försöka sammanfatta och förklara orsaken till vår kollektiva negligering av Avatar. Presentera mina teorier. Föreslå att vi människor dras till nyskapande historier snarare än färgglad yta. Att Avatar kan liknas vid en fyrverkerishow på valborgsmässoafton. En explosion som lyser upp det mörka himlavalvet i levande nyanser bara för att lämna våra sinnen kort därefter. För det vi minns från ruggiga aprilkvällar är inte det kulörta sprängstoffet som målar våra nätter när landshövdingar tävlar om vem som kan bränna mest skattepengar. Det vi minns är umgänget runt omkring. Vi kommer ihåg personerna vi träffat och orden som yttrats.
Men det är inte detta jag vill rikta mitt fokus mot.
Nej, anledningen till att Avatar lever hyresfritt i mitt sinne dessa dagar, mer än ett decennium efter dess premiär, är för att den skrämmer mig.
Berättelsen om Avatar är berättelsen om att bli bortglömd. Om att bli utbytt. Om att sakta men säkert flyta bort från det kollektiva medvetandet. För om världens mest framgångsrika film bara kan drifta iväg i tidens ihärdiga ström, bort från samhällets gemensamma minnesstrand, vad står då jag för chans?
Året är 2020 och jag faller ofta in i dessa tankebanor.
När mobilens notiscenter ekar tomt hamnar mina tankars fotsteg i rädslans rytm. Fylls av en socialt laddad ångest, som tagen direkt från sidorna av en melodramatisk tonårsroman författad av en sliten nihilist i grå lusekofta. Fylls av rädslan för att bli bortglömd och utbytt. Jag känner mig aldrig som ett förstahandsval, har svårt att ta min plats för given och jag räds för att vänner i min umgängeskrets ska sluta hänga med mig. Att jag inte kommer bli inbjuden längre. Att jag inte är intressant eller rolig. Att folk ska sluta läsa mina texter och inse att jag inte är mer än färgglad yta. Jag undrar om jag bara flyter omkring som ett trevligt gästspel i mina vänners liv. Bidrar med lite kuriosa om Taylor Swift och Kanye West för att sedan hamna på en stol i konversationens ytterkant.
Känner hur jag bleknar bort till en suddig detalj i mina vänners minnestavlor.
Blir en fotnot i en nostalgisk anekdot.
Ett “juste” i skolkatalogen.
Jag förbereder mig för den oundvikliga stunden då mina farhågor kommer materialiseras till realiteter och distanserar mig från människor för att undvika att bli sårad. Stålsätter mig för stunden då jag, likt en storfilm från det sena 00-talet, blir bortglömd och utbytt.
Det här är delen av krönikan då jag skulle kunna försöka sammanfatta och förklara hur jag finner något slags metaforiskt hopp i Avatar 2, 3, 4 och 5. Påstå att om dessa uppföljarfilmer blir succéer, och världens publiker bevisar att Avatar var mer än ett lyckligt gästspel, så kan jag känna mig tryggare.
Samtidigt tror jag inte att jag finner svaren på mina existentiella bekymmer i framtidens dimma. För oro och rädsla frodas när vi riktar för mycket av vårt fokus mot det vi ännu inte sett. Vi ser inte det vi har, utan fastnar i det vi kan förlora.
Nej, jag försöker intala mig själv att lösningen på just detta problem finns att finna i nuet.
Nuet, i all dess flyktighet, är den enda tempus vi kan ha en aktiv interaktion med. Vi kan begrunda det förflutna, planera för det kommande, men vi kan bara leva i nuet.
Nuet är vår livbåt på tidens ström. Det är i nuet vi sår frön som kan växa in i framtiden. Om man kan ha överseende med de blandade metaforerna så tror jag att det finns en viktig nyckel i detta. Att alla handlingar, oavsett om de blir ihågkomna eller inte, har en inverkan på världen runtomkring oss och att vi kan välja vilken frukt vi vill så.
Om jag skulle blicka tillbaka på mitt liv och begrunda de ögonblick som haft störst påverkan på mig så skulle jag inte finna storslagna händelseförlopp. Jag skulle se alldagliga interaktioner. Ögonblick som kommit och gått utan vidare omsvep. Jag skulle återuppleva första gången jag lyssnade på en perspektivförändrande podcast ur billiga hörlurar på en promenad. Spelkvällar i kyrkan. Möten med nya människor runt alldeles för varma tekoppar.
Det är de små gärningarna, de små ögonblicken, som utgör livet, och det vi gör här och nu gör skillnad. Ett vänligt samtal med en vilsen kille i gul dunjacka på Sergels torg kommer kanske inte skrivas in i historieböckerna, men det kan värma upp en persons dag. En 1640 ord lång krönika om en bortglömd science fiction-film och existentiella kriser kommer kanske försvinna från internet, men om den får någon att känna sig mindre ensam i sina funderingar, så har den inte skrivits förgäves.
Jag tror att mycket handlar om att anamma spänningen mellan “nu” och “sen”. Erkänna sina rädslor samtidigt som man inser att de inte behöver styra över ens val. För även om jag försvinner från någons medvetande om ett par år så kan jag påverka nuet med mina gåvor. Jag kan lysa upp någons himlavalv i levande nyanser. Jag kan våga investera i människor, även om det bara är för en säsong.
Avatar kanske inte har lämnat något större avtryck på vår popkultur. Men i två timmar och fyrtio minuter fick en 12-årig pojke chansen att leva i en annan värld.
Och kanske är det en vinst i sig.
