Att jobba har blivit ett privilegium
Arbetslivets idrottsmentalitet är en framgångsfaktor för några och en hälsofara för många. ”Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig. För just nu är jag ju inte hemlös. Nu överlever jag. Just nu”, skriver Christopher Kalfjäll och Oskar Lindh.
1971.
Med hippie-hår och sandaler går Steve Jobs in i Ataris högkvarter. Han tänker stanna tills han får ett jobb. Personalchefen blir förskräckt. Ska de ringa polisen?
Chefsingenjören pratar med Jobs. Ser något i honom, kanske sig själv: intelligens, list och entusiasm. Vem ska göra halva världen skärmberoende om inte Steve? Jobs får jobb. Och ska charma många fler.
Jobs var ett arsle, arslen klarar sig bra. Även de excentriska. Han duschade inte. Fruktdieten som skulle rädda honom från all stank i världen stod kollegorna inte ut med. Han fick ta nattskiftet – ensam.
”Burrell Smith tänker pissa på Steve Jobs skrivbord.”
Entreprenören pissar in sitt revir och tvingar bort “dumskitarna”. Av svordomar blir han ambitiös. På ambitionens topp startar Jobs ett företag. Nu ska han ensam dra in tusentals människor i maskineriet. Arbetare ska slita och få utmattningssyndrom på kollekt. Bill Atkinson blir först i världshistorien med algoritmen som gör cirklar på Mac-gränssnittet. Jobs tvingar honom att trolla fram rektanglar med rundade hörn.
Cirkeln är aldrig tillräckligt stor. Människans värde räcker aldrig. Alla ska bli kopior av någon större än de själva. Framgångsfientligheten ska tystas och drivas bort.
Burrell Smith tänker pissa på Steve Jobs skrivbord. Makten utmanas sällan av de friska. Men Jobs har hört ryktet. Låter Smith säga upp sig innan kontoret blir vått. Så småningom blir den briljanta hårdvarunörden schizofren och galen och kastar sten på Mister Jobs bostad. Så små stenar kan inte skada så flådiga hus. För ett förmöget arsle blir Burrells fall en billig affär.
2000-tal.
Burop när Gary Vaynerchuk avslöjar Jobs elakhet. Det är redan allmän vetskap men måste ändå paketeras och säljas in på South by Southwest för att betyda någonting. Men inte ens ett av världens största tekniska och innovativa kulturevenemang kan spotta på en gud.
Problemet är inte entreprenörerna som blev gudar. Det är deras offer, de sönderbråkade som faller i glömska. Arbetarna ska vara del av något större till priset av att kritiklöst lyda maktens hornsignaler. Jesus vädjan på korset hjälpte ingen. De sugs in i framåtskridandets svarta hål, som ljuset i en döende stjärna.
Som om han vore bättre producerar Vaynerchuk instruktionsvideor om att utnyttja sociala medier och samla positiv energi till att lyckas med företag. Jobs jobb är att exploatera jobb. Vaynerchuks att skapa rena sirénsånger. De hårdnackade tar efter varandra. Andra värderingar, samma galenskap.
Hur skulle Jobs kunna vara snäll i ett land som USA, när hans talang gör honom bättre än andra? Han måste bli en inspirerande ledare eftersom det högsta goda i ”Land of the free” är att slava för genier. Att vara elak ingår i jobbet med att sålla folk. Agnen måste skiljas från vetet och Steve Jobs sårar känslor så att förloraren växer eller knäcks. Halva världen blir beroende av ens produkter, om man vet hur tumskruvar kläms åt. Mister nice guy med jämlika ideal hamnar i ett internatrum på folkis. Den hårdnackade visar vägen när tryggheten står på spel.
”Ambition är ett privilegium.”
Men hur många människor måste gå sönder innan någon sätter ner foten? Hur mycket psykiska trauman får en begåvning kosta? Småentreprenörernas dumma ekon säger att elakheten i Jobs personlighet skiljer ledare från följare. Mer elakhet blir en ingrediens i deras framgångsrecept.
Kritiker gör vad de kan för att stoppa hans inflytande. Ingen ska äga så mycket makt att deras frihet skadar andra. Men det går inte. Slavdrivare kan man bara älska eller hata. Till hans försvar ägnade Jobs åtminstone sin tid åt produkter och företag. Efterträdarna dikterar självförgudande bullor i presidentpalatset. Nu är det länge sen någon bad om ursäkt för en elak begåvnings offer. Människor kommer att fortsätta råka illa ut men det är det tydligen värt.
Och de goda begåvade? Deras liv skrynklas ihop och hamnar i papperskorgen. Överdriver jag något? Jag sparkas från fem jobb för två funktionsvariationer. Ingen kan smida lycka utan pengar till tak och lite mat. Ambition är ett privilegium.
“Du verkar förstå vad det här jobbet går ut på och vad du ska göra, men vi vill ha människor med praktisk erfarenhet”, säger de med avskedsmin. De ska alltid vara så plastigt trevliga. Alla fattar vad det handlar om ändå: Min autism och ADD och depression och ångest och allt som skaver mot prestationskraven. Tills arbetsgivarna tänker likadant, och jag sitter fast i “låg arbetslivserfarenhet”.
”De stora entreprenörerna ska vara nördarnas revansch. Jag har alltid undrat vilka nördar de menar.”
Chefer efterapar Jobs. Vissa döljer det bättre än andra. Vore jag bara som honom… Mister Jobs med rätt att döda. Med rätt att skita på ideal. Jag skulle springa vägen till kommunhuset och vråla att jag aldrig i livet ska slängas ut på gatan eller överleva på socialbidrag när studielånet tar slut. Skulle de lyssna? Eller måste de desperata ta fram vapen för att anställningsbarhet är ett livsuppehållande begrepp igen?
Får inte avslöja mig på jobbintervjun, måste vara kompetent inför fursten. En starkare, arbetsduglig, mera anställbar människa finns runt varje hörn. Jobs diagnoser – vilka de än var – gjorde honom till übermensch. Han fogade sig aldrig, hoppade av universitetet för att starta egen verksamhet. Övertalade vännen som skapade Apple 1-datorn att få sälja den. Gjorde tvåan bättre så att alla ville ha. Gjorde flickan på smällen, kränkte henne offentligt och döpte en dator efter barnet.
Medmänsklighet tar tid som de ambitiösa inte har. De måste bygga företagen som skapar jobben som skapar ett samhälle med vinnare. Det är ju vad kapitalismen går ut på. Jobs var kapitalets geni och dess underbarn. De stora entreprenörerna ska vara nördarnas revansch. Jag har alltid undrat vilka nördar de menar.
2005.
Det viktigaste är att vi följer hjärtat, säger Jobs i sitt Stanford-tal. Han dog några år därpå. Videon har 520 000 likes. Inte ens cancern hotade honom. Doktorerna fick inte öppna kroppen. Istället strikt vegandiet, akupunktur och råd av ett medium. Till slut flåsade döden honom i nacken ändå. En stark entreprenör kan inte bära sig själv för alltid. Hans vilja är – som bäst – ett gummiband som sprätter tillbaka i pannan. Steve Jobs sparkades först från chefsrollen. Sedan fullständigt, från sitt egna företag. Skit, kallade han de anställdas prestation. Han ville lyckas till varje pris, skapa datorer lika heliga som Jesu Kristi. Han var en fanatiker av rang. Oavsett känslorna som måste såras på vägen verkar stordåd för somliga vara en födslorätt.
Skadar elaka entreprenörer mera sig själva än andra? Låt folket hoppas i alla fall. Vad ska de annars trösta sig med när deras ledare förstör liv och upphöjs till framstegets kejsare? De befruktar världen genom att våldta den och benådas för sin charm och sitt slit. Framgång är en förlossning där modern inte alltid överlever. Men liv måste spillas om de starka ska bestå. Rockstjärnorna skrek “Lev snabbt, dö ung!” Trångsynta entreprenörer tog deras protestsånger till en lömsk och unken nivå. Om de är nöjda med denna erövring är de för sluga för att avslöja.
”Vilken osynlig samhällskraft vill göra mig så anmärkningsvärd!?”
“Ambition” kallas sen länge gränslösheten i deras strävan. Sen när korrumperas etiken? Vem ska bli ljuset i mörkret när de eldiga bränner anställda som vedklabbar? Jag måste begå en protesthandling. Därför pluggar jag humanism. För att bli en sapiens med själ, istället för en högavlönad economicus. Men är du inte ambitiös nog så ska de tvinga sin strävan på dig. För nu är grandiositeten norm! Min autistiska själ måste bli en algoritm som räknar ut hur man maximerar vinst per klockslag. Om den nu vill ha en chans till jobb. Helst ska jag bli lycklig också. Lyckligast blir jag med en välbetald karriär.
Vilken osynlig samhällskraft vill göra mig så anmärkningsvärd!? Skulptera fram mitt bästa, rikaste jag. Hur ska det vara möjligt utan offer? Kan någon med så jämlika ideal bli annat än en oduschad filosof-författare i en enrumslägenhet, med studieskulder på 300 000 och lönebidragsanställning? Inte ens de utbildade går säkra. Ingen får vara lamm på ett slagfält. Bättre att bli varg på Wall Street.
Hjälper det att stå på sig? När chefen ringer för att avskeda mig, vore det anständigt att käfta emot? Integritet räcker inte, det krävs talang för att olydnad ska tålas. Med rak rygg ska vapen bäras på slagfält. Jag ska kräva att få slava tills jag lärt mig bli slavdrivare. Man kan hyllas för ett sådant kall. Om man är driftig nog.
Jag vill ha tak över huvudet och det är allt. För Jobs är det inte nog. Därför hatar jag honom. Jag är inte Jobs eller Musk eller Bezos som vill äga världen och beresa rymden, därför hatar jag dem. Jag hatar excentriska dårar, så paradoxalt fria att de kan krossa andras liv när det behagar dem.
Regn smattrar mot rutan, tvångskollektiviseras i pölar utanför fönstret. Smatt smatt smatt. Blåsten bryter loss grenarna. Jag vill in i skogen. Bli en varg som mördar för att den behöver. Utan att veta av några samvetsförebråelser.
Sluga affärsmän försöker bli vargar. Försöker bli rovdjur när de kan vara människor som ler, skakar hand, går på bröllop och dricker punsch i tevesoffan. Hur mycket måste man skämmas för att förvandla sig till djur?
”I den här världen finns ingen barmhärtighet för någons behov.”
Av kärlek, säger jag till nissen på kommunhuset att jag behöver ett jobb. Inte för att jag är bättre. Inte för mitt hjärtas skull, utan för att slippa stirra på regnet hela dagarna, ensam bakom fönstret. Det kostar för mycket att tycka illa om entreprenörer, när man saknar begåvning att casha in på.
Jag vill inte vinna pyrrhussegrar. Jag vill bidra till det gemensamma, utan att offras eller hjälpa dårar skörda offer. Jag vill lita på människor och glädjas åt dem, bara för att de finns. Jag vill inte vara Musk. Jag vill inte vara Jobs. Jag vill inte starta korståg för framåtskridandets skull. Men då måste jag dö. För vart finns arbetsgivaren som jag vågar avslöja mig inför? Som vill anställa mig och min efterblivenhet?
I den här världen finns ingen barmhärtighet för någons behov. Man sparkas när man lyfter foten, och trampas när den sätts ner. Så slussar de mig till Arbetsförmedlingen. Och Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig. För just nu är jag ju inte hemlös. Nu överlever jag. Just nu.
Vissa skulpteras alltid till sina bästa jag. Skapar egna företag där arbetare piskas som cirkusdjur. Andra piskas, hamnar på gatan utan sandaler att tigga i. De var för obegåvade. Deras utanförskap är lika välförtjänt som fattigdomen. Steven Jobs filosofi var enkel: Vissa är utvalda, andra inte. Skulptören är tillgänglig för de redan frälsta. Slaven ska bli herre, det är enda vägen upp. Lid alla helvetets kval, det gör dig stark nog för lönsamhetens krav. Du ska blöda på vägen till de köptas himmel, där förnödenheter upphandlas och affärerna går bra. Allt har ju sitt pris. Slavar ska plågas för löner och högmod. Lathet före fall, ditt kall är din rätt till liv! Bara den hårt arbetande har rätt till varma duschar när livet fylls av smuts.
Text: Christopher Kalfjäll & Oskar Lindh
