Att försvara Kanye år 2020
Som Kanye-diehard var 2018 ett jobbigt år. ’Slavery was a choice’, MAGA-Kanye och den stökigaste Twitter-feeden vi sett från artisten. Höjdpunkten: hans hittills svagaste album, ye. Jag spenderade den sommaren i Berlin, Europas woke-aste stad, där jag under barkvällar i Neukölln tvingades rationalisera min fandom för den excentriska Kanye som nu befann sig på en jobbig sida av det politiska landskapet.
Dags att rationalisera igen. Fans av West har alltid landat i två saker:
Ett: han har konstant levererat bland den bästa musiken och konsten de senaste två decennierna har haft att erbjuda, både i studion och på scen.
Två: att han säger vad han tycker utan att filtrera sitt beteende.
Hans fans ser det sistnämnda som en frisk bris av ärlighet i stark kontrast till liknande megastjärnors över-medietränade profiler. Narrativet är alltså att Kanye skapar ståhej med sin konservativa position för att han vägrar tyglas. Hans karriär har präglats av att gå emot förväntningar: rappa när han endast skulle producera, skapa kläder när han endast skulle göra musik, vara finsmaklig och vifta svansen med högmodiga modehus när han var afro-amerikansk rappare.
Problemet var att han sommaren 2018 inte släppte Yeezus, eller My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Han släppte ye. Ett kort album som många fans idag ser som hans sämsta. Plötsligt var musiken inte på topp längre.
Således behövde Kanye-fansen bemöta en ny verklighet: att Kanyes grund till ståhejet inte var för att han är en missförstådd konstnär som vägrar tyglas och ovillkorligt säger vad han tycker. Grunden var bara marknadsföring. Och plötsligt var hans personlighet, hans ofiltrerade, ärliga beteende, inte lika ärligt längre.
Snabbspola till 2020 och Kanye har hunnit backa från sin support för Trump och flera gånger ändrat vilket presidentval han kandiderar för sedan den första deklarationen 2015. Han har slutat svära när han rappar och är nu strikt kristen musiker (även fast en ständig ström av leaks från skrotade albumet Yandhi har mättat fans med nog hård okristen musik full av profaniteter under samma period). Framförallt har han solidifierat statusen av sitt sko-imperium Yeezy som nu officiellt gjort honom till dollarmiljardär – till och med den halvintresserade modeentusiasten kan hålla med om att Forbes som häpnade över detta var mycket late to the party. Han har välkomnats tillbaka in i hiphop som oproblematisk med en kalljummen famn efter att ha dykt upp i Chicago och deltagit i protester och sedan släppt Wash Us In The Blood, sin senaste singel, där han positionerar sig som pro-Black Lives Matter.
Han kandiderar nu även officiellt för presidentvalet.
Faktumet att han skulle kandiderat som republikan om inte för Trump räcker nog för att de flesta svenskar ska tycka att hela kampanjen är problematisk. De största pikarna en center-liberal skulle ha mot Kanyes valkampanj är att han är anti-vax och pro-choice. Faktumet att han skulle vilja se en regering lik det hemliga kungadömet Wakanda från Marvels Black Panther är helt absurt, men så typiskt Kanye.
Efter att ha läst klart artikeln om hans kampanj vänder jag mig till min franska väninna som sitter bredvid och summerar artikeln. Hon häpnar och förstår inte alls vad han håller på med. ”N’importe qoi”. De på Twitter som inte ser detta som underhållning rasar över hur Kanye måste lägga av nu. De häpnar: ”vad håller han på med?”, ”han måste verkligen vara galen”, ”det här är utan tvekan en till manisk episod”. Han har till och med missat deadlinen för att få kandidera i fyra delstater.
Kanyefandom åsido: tydligen kunde Trump bli president på helt o-ortodoxa retoriska grunder. Det krävs inte en stor slippery slope av presidentval till för att vilken amerikansk kändis som helst med stort nog ego ska se möjligheterna att ta sig in i vita huset.
Politiska syner på Kanyes ambitioner åsido: hur undgår man att se mönstret i Kim och Kanyes handlingar? Kanyes kulturella kapital är stort nog för att han ska kunna casha in på sina fans and beyond, likt Trump, oavsett vad han gör. Folk glömmer hejvilt att West i mitten av 00-talet sa att George Bush inte brydde sig om den afroamerikanska befolkningen och att han inte många år senare avbröt Taylor Swifts tacktal på MTV Video Music Awards. Observera: när Kanye West ofiltrerat och ärligt pratar från hjärtat om att afroamerikanska individer behandlades helt annorlunda från kaukasiska individer under Hurricane Katrina, och om att Beyonces video är bättre än Swifts flera gånger om, ser du varför fansen älskar ofiltrerade och ärliga Kanye. Vilken annan artist på den nivån vågar bete sig så? Sätten han valde att förmedla dessa åsikter på var helt förkastligt. Men hör och häpna: han blev förlåten båda gångerna, och dessa händelser gjorde honom bara större.
Det är inget sammanträffande att Kanye i fjol valde att använda Kardashians feed som plats att leverera nyheter kring det nya albumet Jesus Is King och att hon samtidigt säljer sina produkter där. Det är inte heller något sammanträffande att Kanye säger att albumet kommer på fredag och sen, utan att leverera, väntar flera dagar med att ge någon uppdatering. Fansen (yours truly inkluderad) uppdaterar Kardashians Twitter-feed flera gånger per dag i hopp om minsta nyhet, och vi lär oss ”av en slump” om Kardashians Skims och ljusstakar som delas över hela feeden. När albumet till sist kommer, och inte lever upp till hypen, blir Kanye förlåten av fansen för sitt sviniga beteende och löser ändå next-level hype och relevans inför nästa projekt – precis som efter sommaren 2018. Exakt samma sak hände två veckor sedan, när nya skivan Donda: With Child enligt Kanye skulle släppts på fredagen – hela helgen passerade och i skrivande stund, 11 dagar senare, har han varken bett om ursäkt till sina fans eller klargjort när skivan faktiskt kommer släppas. Däremot har han hunnit tweeta som vanligt: bland annat teasat för sin kommande kollektion med the GAP och understrukit hur etablissemanget försöker förstöra hans rykte.
Musiken (speciellt de läckta låtarna) är vid det här laget bättre än 2018, men det är ruskigt tydligt nu vad som är bättre än musiken: marknadsföringen.
Tyvärr verkar folk inte förstå att när Kanye nämns i varenda politiska nätverk kring sin bid for presidency så brakar diskussioner igång i en kärnreaktion i varje hushåll, utekväll och på varje forum på nätet. Detta är Kanyes reach, i ett medieklimat där det enda du behöver för att överleva är förmågan att skina över det konstanta bruset. Kanye stjäl hela showen. I sitt första kampanjmöte började han gråta om abort och ryktena brakade igång om hans mentala hälsa och om hur stormigt förhållandet med Kardashian verkar vara efter att han sa att hon ville stänga in honom. Kardashian försvarade Kanye på Instagram där hon försökte göra allt till en större moralisk diskussion om mental ohälsa och detta bidrar bara magnitud på magnitud till jordbävningen som är Kanye Wests mediacirkus – som igen mycket lägligt är öppen i samband med att han när som helst släpper skiva.
Som Kanye-diehard 2020 är det inte jobbigt för att man behöver försvara de saker Kanye säger som ibland råkar vara idéer värda att diskutera. Man blir bara besviken när man inser att vi hellre kallar kändisar galna istället för att analysera kopplingarna mellan singeln, albumet, skorna, de galna tweetsen, presidentkampanjen, de maniska episoderna och ståhejet. Man blir ännu mer besviken när vi, media inkluderat, inte ser läxan i det hela, och lär oss av den. Illusionen att konceptet ”viral”, även om det inte kallas för det längre, inte är en fundamental del av vår internetålders marknadsföring – och att Kanye inte är en mästare i denna typ av marknadsföring – hänger fortfarande över varenda woke och icke-woke individ som direkt dömer Kanyes ståhej som en katastrof.
När vi ser tillbaka på första decenniet av Kanye’s karriär kommer det kännetecknas av artistens fantastiska beats och inflytelserika musik. Andra decenniet: artistens sneakers och genialiska marknadsföring. Om det tredje kännetecknas av ett politiskt inflytande som påverkar de nästa tre presidentvalen återstår att se.
Text: Charles Lundman
@charles.mp3
