Att älta eller inte älska – det är frågan
Älska. Ta bort två konsonanter och lägg till en annan så fort du ett nytt ord. Älta, till exempel. Snarlika ord, inte bara på papper, utan också i livet. Man älskar, och man ältar. Man ältar om man älskar. Om man räcker till för varandra. Om man gjorde det. Om man någonsin kommer att göra det igen. Är kärleken äkta, eller är man bara ensam och olycklig. Och kåt?
Detta kan ta sin form på många olika sätt. Men låt oss börja vid steg 1. I dagens klassiska kärlekshistoria:
Efter dagar, kanske veckor, av desperat swipeande på diverse dejtingappar (det finns alldeles för många) dyker en trevlig, men halvkul typ upp. Man går på dejt och dricker lagom dyr öl. Man ser kontot tömmas på pengar medan man lyssnar på allt från snyfthistorier om skilda föräldrar till redogörelser för diverse resor. Man nickar och hummar och plötsligt stannar han upp och ser på en. “Du är så bra att prata med”. Blicken full av allvar. Ja, jo tack. Nu har jag visserligen bara lyssnat och varit idel öra i en och en halv timme, men för all del! Man kysser varandra och slår följe till tunnelbanan. Ropar “Jag hör av mig!” medan man kastar sig in i vagnen.
Man hör inte av sig. Istället ger man sig ut på de förbannade apparna igen tills nästa möjliga kärleksobjekt dyker upp. Man går och dricker öl på samma ställe som sist och servitrisen ger en menande blickar. Man blir lite på kanelen och har det plötsligt trevligt som aldrig förr och han är smart, snygg och rolig och man bara måste gå hem med honom (och det pronto!).
När man vaknar är man lätt illamående. Sängen känns främmande under en, lakanen fuktiga men på något sätt ändå prassliga, och armen som ligger runt en är så tung och har liksom klibbat fast, ja nästan växt in i huden. Man vågar inte röra sig. Blickar ut i tomma intet. Reviderar huruvida man ska försöka smita eller stanna. Sträcker lite på sig i ett försök att diskret väcka liv i den tunga kroppen. Det fungerar inte. Man snor sig i lakanen, hinner precis bestämma sig för att: nej, nu går jag, när han slår upp ögonen som ser tindrande på en. Plötsligt har några tafatta kyssar blivit till en lång frukost och när man ska gå säger man: “Vi ses”, och den här gången gör man det också. Inte för att det är några sprakande fyrverkerier eller kärleksstormar, utan mest för att man kan. För att det är trevligt att inte vara ensam.
”Man vet inte, men plötsligt har en ’relation’ (detta besynnerliga ord, vad betyder det ens?) utvecklats. Och då finns det ingen hejd på älskandet eller ältandet.”
Och rätt som det är går man där på stan, hand i hand, och försöker klura ut hur man egentligen hamnade där? Det skulle ju bara vara en angenäm liten romans. Man funderar och funderar och funderar. Är jag kär? Eller bara kärlekssjuk? Kärlekskrank? Närhetsberoende? Dålig på, för att inte säga oförmögen, att vara ensam? Man vet inte, men plötsligt har en “relation” (detta besynnerliga ord, vad betyder det ens?) utvecklats. Och då finns det ingen hejd på älskandet eller ältandet. Detta är nämligen det andra, och sista steget.
Man älskar och man ältar. I all oändlighet. Om ältandet inte fanns hade den monogama kärleken varit död och begraven för längesen. Kanske hade den aldrig ens existerat. För vad håller två människor exklusivt till varandra om inte deras minnen? Och vad är att minnas om inte att; ideligen diskutera, tjata (om), tugga om, idissla, upprepa, mala, traggla (synonymer.se stödjer min tes). När passionen tryter och ens älskade sitter i soffan i sina fula mjukiskläder och blänger på datorn plockar man fram sina minnen. “Åh så bra vi hade det den där sommaren.”, tänker man. “Åh, vad fint vi hade det då!”. Bläddrandet i minnesbanken påminner en om att kärleken trots allt finns där. Att den i alla fall funnits och nu nog bara ligger lite gömd under gamla adidasbyxor och smutsig disk. Så man försöker tåflirta, men foten dras undan. Man petar lite på honom, men får ingen reaktion. Man petar igen och möts av ett suckande “Vad är det?”. Man ger upp direkt. Går och lägger sig i all sin självömkan. Kåt, bitter och ensam. När man vaknar på morgonen har han redan gått till jobbet. Han har inte sagt hejdå.
Samlivet känns torrare än Atacama, men man lämnar inte för det. Går bara suckande ut i köket för att se vad kylen bjuder på för delikatesser. Man tar fram en gammal ost. På kylskåpet sitter bilder från semestrar och dejtkvällar. Leende ansikten på brunbrända kroppar. Kyssar och omslingrade armar. Nostalgin slår till igen och man glömmer att man igår låg tragisk och självömkande i en stor dubbelsäng. “Sådär kan vi ju få det igen.”, tänker man. Och det kan man också. För i minnenas land förenas och försonas vi. En tyst pakt vi bestämt oss för att inte bryta.
Så är det då så farligt att älta? Om man ska välja mellan att älta eller inte älska menar jag? Om man kan se ältandet som tvåsamhetens räddare i nöden? Jag vet i alla fall vad jag väljer. Jag är mästare i ältandets konst – och jag älskar tvåsamhet. Jag är ältandets Picasso.
Text: Alma Bergenström Jequier
