Artur Bagheri och Lara Levin i ett samtal inför Bokmässan 2026
Författaren bakom diktsamlingen Prinsens toner Artur Bagheri och kulturskribenten Lara Levin snackar Bokmässan, efterfesterna, utanförskapet, 2020-talets orientalism och Lilla Al-Fadji. Hur börjar man skriva om man har en erfarenhet som är marginaliserad? Dessutom: skrivtipsen ni inte kände till.
Lara Levin: Artur minns du när vi var bebisar, läste poesi på “Akt Ung!”, kedjerökte på en balkong och var helt adrenalinstinna. Den känslan har jag inför Bokmässan i år.
Artur Bagheri: Det var första gången jag hade läst poesi på en scen över huvud taget. Brukar säga att vår Akt Ung-klass är den bästa klassen hittills. Men varför känner du så inför Bokmässan? Jag blir mest lugn för jag smälter in bland massa goodiebags med böcker, i ett hav av andra som skriver.
Levin: Bokmässan är modeveckan vi aldrig har haft i Göteborg. Den enda gången om året jag lämnar mina läsglasögon hemma. Den enda gången om året min skärmtid inte landar på 5 timmar. Hur som helst. Vi hängde på Gläntas efterfest förra året. Fick reda på att din diktsamling Prinsens toner skulle bli utgiven. Berätta om den.
Bagheri: Där snackar vi adrenalin. Diktsamlingen är en början och ett slut på en del av mig själv. Ofärdiga och färdiga känslor och tankar från mitt liv, genom en autofiktiv röst, och sedan var den ute. En hommage till livet under ens tidiga och mid-20s. Plus jag fick utlopp för mina favoritteman att skriva om: livet & kärleken under det här decenniets orientalism. Suck. Men kul.
Levin: Titlarna lyder: ”nu orientalism”, ”swedish history x” och ”rupi on crack”. Många strofer är så starka att de saknar utgångsdatum. Å ena sidan finns den exotiserande blicken på ”blatten”, å andra sidan tolkar jag det som att det inte existerar något utrymme för diktjagets erfarenheter i vissa kulturella rum. Det är en upplevelse på individnivå som många människor i ett mellanförskap kan relatera till. Vad tror du det handlar om?
Bagheri: Exakt! Diktjaget är irriterad för att han måste anpassa sig till en kultur där blattar sätts i fack. Man måste ha en hög moralisk kompass och starka ställningstaganden i frågor som berör ens identitet. Diktjaget tycker det här är helt ointressant och förlegat. Han orkar inte leva under ett exotifierat förstoringsglas. Vi får ha kul på samma premisser som andra författare utan att behöva stå till svars för andras vanföreställningar om oss. Det här diktjaget har spenderat mestadels av sitt liv med att ha kul med sina coola kompisar och de relationer han haft. Låt oss bara skriva i fred, du vet?
Levin: Jag tänker på de här sakerna inför Bokmässan. Känslan av att inte passa in, eller som du nämnde tidigare, att man bara smälter in. Det är svårt om man skildrar en erfarenhet som inte många känner till. Vad ska man göra för att sticka ut? Säg inte att man ska vara som Lilla Al-Fadji aka Sveriges Tony Clifton. Jag har försökt. Människor blir obekväma.
Bagheri: Det är det lättaste sättet att bli sedd som ofarlig. Jestermaxxing så å säga. Men har du alltid känt så? Du sticker ut med dina recensioner och poesi. De känns så ärliga och genomtänkta. En balansgång mellan att du bryr dig om ämnet men inte bryr dig om vad mottagaren tycker. Det är hårfin linje. Dock tycker jag att du borde låta folk bli obekväma. Anamma din inre Larry David.
Levin: Jag och Larry David har typ samma förnamn. Han är verkligen the kritiker. Vad skulle du ge för tips till de som skriver om en erfarenhet många inte känner till?
Bagheri: Var en utomjording bara! Skriv som om ingen kommer någonsin läsa det eller förstå det. Då tänker du inte på vem som kommer läsa det heller. Det är ingen som kommer döma en för det. Och om någon läsare gör det: deras förlust. När jag skrev min debut blandade jag manus, rytm inspirerad från musik, växlade mellan tre olika språk fram och tillbaka. Fick höra att det var “experimentellt”, något jag aldrig hade tänkt på. Men i efterhand var det bara för att jag brydde mig mindre om hur det skulle tas emot och ville bara få ut de erfarenheterna som jag skildrade. Det passar i dikter för där kan man bryta mot reglerna och det var befriande. Vad hade du gett för tips till AktUng-Lara innan hon skulle på scen?
Levin: Mitt tips till AktUng-Lara är: stamma inte. Annars tänker jag på hur en ung tjej från förorten hörde av sig till mig och frågade hur man börjar skriva. Jag trodde fritidsgårdarna hade hand om sådant. Att lärare uppmuntrade till sådant. Jag är tacksam för plantskolor som KULT Magasin och Akt Ung! Men skaffa dig ett riskkapital och våga bli refuserad. Invandrarbarn som oss är vana vid att känna skam. För sina föräldrar. För sin kultur. Använd den energin. Den gängse bilden att man ska ha koll på en viss typ av litteratur är delvis en myt. Det finns mjuka värden som är lika viktiga. Jobba på dem. Och lyssna inte på Simona Mohamsson.
Bagheri: Gåshud! Mantra! Ljus! Uppmanar alla att rama in allt det du nyss sa. Välsigna din & deras pennor! Vi ses på Bokmässan.
