Efter månader av väntan har Ariana Grande äntligen släppt sitt sjunde album. Fans och GP (general public, alltså folk som inte är fans men lyssnar ändå) har spekulerat kring vad det blir för musik, hur Ariana ska bemöta de anklagelser om otrohet som surrat kring henne i över ett års tid, och om hon ska lyckas toppa sina tidigare publikfavoriter till album. Sedan 2022 har popstjärnan tagit en helt ny vändning i sin karriär och spelat in musikalen Wicked i London, med ny look och ny skandalomsusad relation på köpet. Ariana Grandes album nummer 7 heter eternal sunshine och är baserat på konceptet från filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind, från 2004, med Jim Carrey i huvudrollen. Filmen handlar om ett par vars relation är så toxisk att de bestämmer sig för att radera sina minnen av varandra. Som vi ska höra, kommer Arianas förändring i karriären även med ett helt nytt sound.
Albumet börjar med att Ariana med klar, avslappnad röst ställer sig frågan: Hur kan jag veta om jag är i rätt relation? Frågan ackompanjeras av stråkar och ett luftigt, sagolikt beat. Hennes luftiga röstläge, som fick så mycket kritik på albumets första singel yes, and? smälter ihop med bakgrundsmusiken till ett smörlent ljudpaket värdigt en Disneyfilm. Hennes ljusa röst blir en kontrast till de ganska mörka teman hon sjunger om: skilsmässan från hennes exman Dalton Gomez på spåren bye, eternal sunshine, i wish i hated you och don’t wanna break up again, och hennes komplicerade relation till pressen på we can’t be friends, yes, and? och true story.
Titellåten eternal sunshine levereras över ett mjukt beat med en produktion som blandar flera lager instrument, och lager på lager av Arianas röst, vilket är karaktäristiskt för hennes musikproduktion. Titeln, eternal sunshine, är dubbeltydig eftersom evigt solsken brukar symbolisera något underbart, men i filmen som låten refererar till skapas det eviga solskenet genom att radera ut alla minnen av kärlek som gått fel. Vill man ha evigt solsken till priset av minnet av någon man älskat? Ariana lyckas i låten skapa en melankolisk känsla samtidigt som hon droppar en bomb till pressen och fansen när hon sjunger “hope you feel alright when you’re in her” och insinuerar att hennes exman var otrogen med en annan i hennes egen säng.
Albumets bästa låt, supernatural, handlar om sex (ja, faktiskt). Är det med hennes nya skandalomsusade kärlek Ethan Slater? Ariana är en riktig romantiker och har historiskt skrivit musik till sina pojkvänner (till exempel låten pete davidson på plattan Sweetener från 2018). Det är här hon briljerar och låten visar det som Ariana är allra bäst på: att förmedla ren glädje och eufori genom musik.
Samtidigt börjar det bli tröttsamt att det eviga temat i Arianas musik är dem hon dejtar. Varje album, varje era, och de flesta av hennes största hits hänger ihop med någon pojkvän. Det var något jag trodde skulle ta slut under thank you, next-eran 2019, när hon på titelspåret sjöng att hon är okej med att bara vara ensam ett tag. Väldigt snart efter det förlovade hon sig och släppte plattan Positions där nästan varje låt verkade handla om hennes dåvarande make. Gillar man Arianas musik, så måste man nästan acceptera att hon inspireras av sina kärlekar. Hennes musikinspiration följer dock en cykel av att bli ihop-göra slut som börjar bli alldeles för repetitiv. Jag är tacksam över att det åtminstone finns några låtar på eternal sunshine som klarar av Bechdeltestet, och att det finns låtar här och där i hennes tidigare diskografi som har kreativa teman (breathin om att andas sig igenom en panikattack, till exempel). Men det återstår att se om framtida plattor kommer fortsätta följa samma mönster, eller om musiken kommer att inspireras av nya teman framöver.
Trots detta finns det ingen popartist idag som kan mäta sig med Arianas briljans, röst och förmåga att vara delaktig i produktionen av sina egna låtar. Produktionen är originell och varje lyssning ger något nytt. Albumet har inte nått samma otroliga streamingsiffror som thank you, next från 2019, men med hjälp av producenterna Max Martin och Ilya Salmanzadeh har hon skapat ett album som är nyskapande, refererar till pophistoria, använder nya sound, och är en fröjd att lyssna på. Hon har helt lämnat sin gamla pop-persona och look, och resultatet är musik som passar alla som uppskattar pop.
Text: Regina Petrushenko
