Årets bästa album – 2023
Ännu ett år lider mot sitt slut, och ännu en uppsjö av släppta album har vi med oss i bagaget. Tänka sig att vi har hunnit recensera hela 70 av dessa här på KULT, varav några kanske till och med har hittat en plats i vår samling av årets bästa album. Vad passar inte bättre i dessa sentimentala mellandagar än att ta en titt tillbaka på musikåret när vi snart säger hejdå till 2023? Här nedan hittar ni våra topp 30 favoritalbum från det gångna året, och här finns hela spellistan!
30. Ooh Rap I Ya – George Clanton
Det har alltid varit klyschigt att beskriva den sortens chillwave som George Clanton ägnar sig åt som “nostalgisk”. Men vafan – låt den som lyssnar på Ooh Rap I Ya och inte känner en stark bitterljuv längtan tillbaka till enklare dagar kasta första stenen. Är albumets mättade, sprängfyllda ljudbilder mer stil än substans? Absolut. Men det spelar liksom ingen roll när George Clanton bemästrar den här stilen så otroligt väl. Det här handlar om 90-talsdyrkan på alla fronter. Gitarrerna är shoegaze, syntarna är powerballad, sånginsatsen är boyband – och helheten är underbar, soldränkt melankoli.
Anton Ånell
29. KAYTRAMINÉ – KAYTRAMINÉ
Ett album som satte ljus på vardagen i år även långt efter att det släpptes var KAYTRAMINÉ – det legendariska samarbetet mellan DJ:n Kaytranada och rapparen Aminé. Två storheter i sina respektive genrer: house/elektroniskt och alternativ hiphop, som tillsammans lyckades koka ihop ett lekfullt album med en storslagen produktion, dansanta rytmer och träffsäkra rim med glimten i ögat. Dessutom hittar vi ett gäng gäster som alla bidrog till dess helhet: Snoop Doog med sin självsäkra västkust-aura på spåret EYE, Amaaraes smörlena stämma på Sossaup och den kaxiga poeten Freddie Gibbs som spottar bars på letstalkaboutit. Ett album värt att lyfta för alla er soltörstande läsare där ute: varsågoda att luta er tillbaka, sätt på albumet och dröm er bort till ett glassigt och varmt Kalifornien.
Linda Lauermann
28. 99 Nights – Charlotte Cardin
För egen del står Charlotte Cardin för årets största genombrott. 99 Nights är kanadensiska Cardins andra album, och det sätter nya riktlinjer för hur melankolisk popproduktion kan låta. Teman som ensamhet, ångest och bristande självkänsla behandlas över karga, intressanta och hookiga ljudbilder.
Om inte popdängor som Puppy, Confetti och Jim Carrey tilltalar finns det även smakprov på hur Cardin rör sig i andra genrer – Looping för tankarna till R&B runt millennieskiftet, How High är så där mysigt indiepoppig och avslutande Next To You kan vara en av de mest tårdrypande pianoballaderna i år. Välj och vraka, men Cardin står orubblig som avsändare.
Theo Hafström
27. Detta har hänt – David Ritschard
Söderortssonen David Ritschard har undsluppit få öron de senaste åren. Sedan pandemin har hans raketkarriär både förundrat och oroat. Detta har hänt är hans tredje album och en samling av singlar, EP:s och nyskrivet material som han producerat sedan succéalbumet Blåbärskungen.
Mixa country med punk och indie? Inga problem. På skivan ser vi breda samarbeten med bland annat Slowgold och Viagra Boys egna Sebastian Murphy. Det är en skiva som ryker av solidaritet, människovärme och den käftsmäll som ibland kallas livet. Höjdpunkter är Rosenlund Revisited, Rockbotten med H. SELF och Duplantis Blues.
Felicia Malmqvist
26. Rat Saw God – Wednesday
Att lyssna på Wednesdays femte album Rat Saw God är som att sätta sig i baksätet på en riktigt sliten bil och köra runt, runt. Det är en sinnlig resa, dofter och ljus smyger sig in i bilen (“Hot rotten grass smell / ‘Fuck all y’all’ down the wishing well”), det är vackert och rått utanför (There’s a sex shop off the highway / With a biblical name”), världen flimrar förbi i all sin sorgliga fulhet och fantastiska prakt (“Suddenly it’s a tragic story / But that’s what’s so funny”). Rat Saw God är 37 minuter fläckfri indierock, som utgörs av ett fantastiskt lapptäcke av anekdoter, platser och minnen – en fullträff där livets fula och vackra flyter samman.
Daria Spitza
25. everything is alive – Slowdive
Som giganter inom sin genre är shoegazebandet Slowdive tillbaka med ett sällsynt skivsläpp. Bandet har existerat i olika konstellationer och soloprojekt sedan 1989, trots det kan antalet skivsläpp räknas på en hand. Kvalitet före kvantitet med andra ord, och de levererar ett fulländat album i everything is alive.
Självklara höjdpunkter är albumets öppningsspår shanty, den viskande kisses och skin in the game som för tankarna till Julee Cruise. Lyssningen är att bli insvept, omfamnad och hjälpas ta ett djupt andetag i takt till mjuka melodier i oändliga lager av distade instrument.
Felicia Malmqvist
24. SCARING THE HOES – JPEGMAFIA & Danny Brown
JPEGMAFIA har med sin breda, innovativa diskografi positionerat sig som en nytänkande artist på den internationella hiphopscenen. På SCARING THE HOES hartar han sällskap av Danny Brown; ytterligare en av rappens riktiga ess.
Albumet de trollar fram är kanske det mest spännande i hiphopväg detta år; från första drop på LEAN BEEF PATTY slungas lyssnaren av en livsomvälvande kick följt av ett hektiskt break, och sedan vaggas man av en vacker, svävande sample. Deras energinivåer flyter sömlöst samman, och produktionen är så nytänkande att det knakar. Det hörs inslag av drum’n’bass och frijazz, och JPEGs kännetecknande kick håller albumet pulserande och slagkraftigt. Vem om inte han kan sampla Kelis Milkshake och esoteriska flöjter på ett och samma album, och få denna tillsynes omöjliga blandning av ful- och finkultur att funka ihop?
Sultan Ahmed
23. Red Moon In Venus – Kali Uchis
Kali Uchis öppnar dörren och visar ett rum med röda silkeslakan, rosblad och dimmat ljus. Red Moon In Venus är en essä för den hopplösa romantikern. Detta drömmiga och feminina album är behagligt sammanhängande, från det soniska till de gästande artisterna Summer Walker och Omar Apollo.
Den colombiansk-amerikanska sångerskan förför med pop och R&B som låter len som smör och framför vackra fraser om både optimistisk och hopplös kärlek. ”I’m the first girl that got you romantic” delar Uchis i Endlessly, något som känns allierat med albumets övergripande tema. Red Moon In Venus är en verklighetsflykt till naturen där vi får chansen att omges av rosor och romanser.
Nardos Tekle
22. 10,000 gecs – 100 gecs
För att lättare förstå sig på 100 gecs vilda och experimentella album så kan man visualisera det hela som ett smörgåsbord, utsmyckad med varenda typ av macka och pålägg. Från detta smörgåsbord plockar duon Dylan Brady och Laura Les från varje nischad och bortglömd popgenre som någonsin existerat för att skapa en riktig Frankenstein-skapelse till album.
Hollywood Baby blickar tillbaka till poppunkens stortid, I Got My Tooth Removed blandar vals med 90-talets ska-genre och Billy Knows Jamie låter som en gammal nu metal-banger. 10,000 gecs är inte bara en kaotisk upplevelse, utan en studie i bortglömda poptrender hela 20 år tillbaka.
David Brignoli
21. Böjas i tid – Love Rönnlund
Stockholmsbaserade Love Rönnlund avslutade 2023 med en smäll och släppet av hans andra album Böjas i tid. I en ändlös ström av texter som är fyllda med en revykänsla, barsk humor och blodigt allvar lyckas Rönnlund återigen fängsla och underhålla sin publik. Ljudbilden är experimentell och explosivt jazzia med nyanser av allt från bossa nova och bluesballader till rock- och funkinslag. Sväng med till Pank Funk och Nattbuss 791, roas av Reportage och luta dig tillbaka till Skyldigt blå. Albumet har lite av allt, och allt och lite till.
Allis Sääsk Berglund
20. 96 – Rami
Ramis debutalbum 96 följer sedvanan för svensk hiphop: det bjuds på trap och bashment, och det rappas och sjungs om en livsstil som blivit det svenska kulturlivets favoritfarhåga. Men albumet i helhetlt bjuder också på det där lilla extra som gör 96 till ett minnesvärt verk: narrativet är starkt igenom albumet och rappen är berättande.
96 är bra på att måla en komplex, nyanserad bild över Ramis samvaro; ett inte sällan kallt samhälle som driver folk till mörka platser. Platser så mörka att Rami ifrågasätter om sådana som han skulle kunna få komma till paradiset. Som artist är Rami en mästare på att rappa, och hans breda arsenal av flows tillåter honom att växla tempo, sinnesstämning och känsla. Därför är 96 ett självklart val till ett av årets bästa svenska gangsterrapalbum.
Sultan Ahmed
19. Why Does the Earth Give Us People to Love – Kara Jackson
Debutalbumet från den Chicagofödda sångaren och poeten Kara Jackson är en omvälvande, hjärtskärande och ljuvlig lyssning. Med avskalade ljudbilder som bärs av en ekande gitarr lyckas Jackson fängsla sina lyssnare med sin förtrollande röst och ärliga texter. Albumet utforskar teman som kärlek, ilska och förlust som tack vare Jacksons klockrena låtskrivande blir oförglömligt. Skickliga och kaxiga låtar som dickhead blues och pawnshop, flytande och melankoliska spår som brain och no fun/party; Jackson lyckas fånga en hel kostcirkel av känslor på plattan.
Med fingertoppskänsla så konstruerar Jackson dessa spår som är sprängfyllda med både skönhet och smärta. Det finns en mjukhet samtidigt som låtarna bränner en, hon skapar och väver dessa låtar av den tunna linjen som ligger någonstans mellan. Att detta är 24-åringens debutalbum lovar gott inför en framtid med mer musik från Kara Jackson.
Allis Sääsk Berglund
18. Fountain Baby – Amaarae
Ghanansk-amerikanska Amaarae fyller det tomrum som M.I.A. lämnat efter sig. Kanske inte baserat på enbart genre, men baserat på artisteriet båda utstrålar. På Amaaraes senaste album Fountain Baby blandas R&B och afrobeats, och resulterar i experimentell pop lik den M.I.A. och blev känd för när det begav sig.
Hårda och frenetiska beats ackompanjeras av Amaaraes förtrollande röst och skapar en abstrakt atmosfär – likt den runt en lägereld i en påkostad fantasyfilm. När afrobeats tar allt mer plats i mainstreamen behövs det en ledstjärna som både visar det bästa genren har att erbjuda samtidigt som den ställs på sin spets – och Amaraae visar med Fountain Baby att hon är helt rätt kvinna för jobbet.
Theo Hafström
17. Something To Give Each Other – Troye Sivan
På Something To Give Each Other är Troye Sivan är ung, framgångsrik, och jävligt kåt. Under ett år då den senaste tidens disco-revival inte längre känns lika kul att dansa till slår Sivans house grooves på spår som euforiska singeln Rush och den oerhört snygga What’s The Time Where You Are? extra hårt. Inget album i år är mer redo för dansgolvet, och att Sivan balanserar dessa högre tempon med mästerlig, trånande R&B på spår som How to stay with you och In My Room gör bara helheten än mer imponerande.
Från början till slut är Something To Give Each Other en otroligt kul platta som helt enkelt känns bra i hela kroppen. När många andra jagar lata, nostalgiuttnyttjande samples, lyckas Troye Sivan på fullaste allvar få en sample av memeklassikern Shooting Stars låta smakfull. Det går nog inte att säga det tydligare än så: Troye Sivan är en popstjärna i total kontroll över sitt hantverk.
Anton Ånell
16. the record – boygenius
Vad får man egentligen när man kombinerar tre av världens kanske mest framstående singer-songwriters och låter dem gå fullständigt loco med stämsång, nihilistisk indie och sin obesvarade kärlek till bland annat Leonard Cohen? Ja, du får the record.
När Julien Baker, Lucy Dacus och Phoebe Bridgers bestämmer sig för att lägga sina solokarriärer åt sidan för en stund och gå ihop som boygenius skapas någonting som är så mycket större än de själva. the record blev inte bara en indieklassiker nästan från dagen den släpptes. Albumet är också ett monument av tre artister på sina karriärers absoluta peak. Samtidigt som varje medlem skiner starkare än kanske någonsin blir de som oslagbara som en trio.
Gustav Stjernkvist
15. With A Hammer – Yaeji
Under våren 2023 släppte den koreansk-amerikanska artisten Yaeji sitt andra album With A Hammer, och det slog minst sagt in dörrar som med en hammare. Ett projekt bestående av 13 kraftfulla spår som tar med lyssnaren på en resa ner i en gott och blandat-påse av smakfulla ljudbilder, omväxlande temposkiftningar och oväntade musikaliska inspirationer. Med sitt elektroniska sound som grund hittar vi även genrer som jazz och dancehall, och det är fascinerande hur bra dessa motsatser vävs ihop till låtar som överraskar lyssnaren positivt med sina uttänkta produktioner, inget verkar ha lämnats åt slumpen.
Yaeji har lyckats levererat ett nytänkande och slagkraftigt album, och just därför råder det ingen tvekan om att verket platsar bland årets bästa. Trots sin bredd lyckas albumet hålla en röd tråd och det ryms känslor som sårbarhet, frustration och frigörelse, med höjdpunkter som Passed Me By, Submerge FM och Done (Let’s Get It).
Linda Lauermann
14. Heavy Heavy – Young Fathers
Skottarna i Young Fathers har sedan de bildades för 15 år sedan alltid gjort nästan precis tvärt emot vad som förväntas av dem. Denna experimentella indiegrupps fjärde album, Heavy Heavy, är bara ytterligare ett bevis på att man aldrig riktigt vet var man har dem. Å ena sidan är det ett dansvänligt album med sambatakt och knivskarpa hooks. Å andra sidan ett rent psykotiskt, experimentellt och kompromisslöst sådant. Heavy Heavy gör med andra ord allting rätt för att man som lyssnare ska hamna i limbo mellan “vad fan är det här?!” och “det låter ändå riktigt nice”.
Med en kombination av all möjlig folkmusik från kontinenterna, foolproof brittisk indie och trummor i plural skapar skottarna detta bitterljuva dansalbum som trots sitt progressiva sound fångar lyssnaren i en form av hypnotiskt tillstånd. Likt en ballong med lustgas ger den lyssnaren en lavin av intryck på samma gång för att sedan pysa iväg tills nästa gång.
Gustav Stjernkvist
13. The Age of Pleasure – Janelle Monáe
Från start till slut utstrålar Janelle Monáe självförtroende på The Age of Pleasure. Monáe går från att kaxigt hävda att hon kan sno din partner till att kalla sig själv sexy, haute, pretty och handsome. Allt detta till dansvänlig R&B med inslag av karibiska influenser och en stråkkvartett som kompletterar hela albumet som handen i handsken.
På albumet delar Monáe en magisk somrig fantasi fylld med lust och det rus som ett nytt kärleksintresse kan ge dig. Med samarbetande artister som bland annat Sister Nancy, Grace Jones och CKay är visionen förgylld. En strandfest, en fruktig drink och ett härligt sällskap känns plötsligt inte så långt ifrån vardagen, i alla fall under 32 minuter.
Nardos Tekle
12. Horizon Inn – Fricky
Frickys andra album Horizon Inn blandar några av artistens största kännetecken – det anekdotiska låtskrivandet, det starka melodispråket och den inneboende lekfullheten – med en hel del nya, mer oväntade inslag. Vi förs längre bort från hiphopen och in träder istället genrer som drum and bass, jungle och R&B, där Frickys hantverk verkligen får briljera. Resan genom Horizon Inn är ständigt fartfylld och överraskande – DiCaprio är lekfull och vass, Puff Daddy Issues atmosfärisk och old school, Nattbuss poppig och sårbar. När Fricky rör sig mellan stilar och genrer är det med en enorm finess som imponerar och berör på samma gång, och där allting snyggt knyts ihop.
På Horizon Inn visar Fricky att han står stadigt utan att stå still. Albumet genomsyras av ett framåtdriv och utveckling – Fricky lyckas återuppfinna delar av sitt artisteri, samtidigt som han behåller sin kärna och känns säkrare än någonsin i sitt uttryck.
Daria Spitza
11. Raven – Kelela
Kelela lämnade en märkbar frånvaro efter sitt debutalbum och senaste projektet Take Me a_part, The Remixes. Efter fem år är Kelela tillbaka med ett efterlängtat album som erbjuder en personlig berättelse som betonar hennes återfödelse – Raven.
Till skillnad från artistens debutalbum som delar hennes råa emotionella intensitet, får lyssnarna ta del av Kelelas resa från ett fridfullt och introspektivt perspektiv i Raven. Kelela lyfter teman som ensamhet, avskildhet och emotionellt läkande, och som en kontrast ackompanjeras det av ambient- och klubbmusik som gör det svårt att sitta still. Kelela lyckas hitta balansen mellan att dela det helande vi kan få av att ta avstånd från vissa situationer och personer, samtidigt som hon vill nå och skapa närhet till sin egen community som svart queerperson.
Med inspiration från svarta teoretiker, 90-talets elektroniska dansscen och symbolik, har artisten skrivit texter som ska förstärka och ge ytterligare livsenergi. Genom Raven delar Kelela den lärdom hon har tagit med sig under sin paus, och visar hur mycket hon har utvecklat sitt musicerande.
Nardos Tekle
10. The Land Is Inhospitable And So Are We – Mitski
De senaste åren har Mitski stundtals flirtat med idén av att lägga ned sin musikkarriär helt och hållet. Anledningen till det har att göra med hennes komplicerade relation till fansen och livet i rampljuset som intensifierats markant efter hennes viralitet på TikTok. Fram tills förra året hängde denna fråga obesvarad – skulle Mitski lägga av helt? Men efter förra årets Laurel Hell och hennes senaste album The Land Is Inhospitable And So Are We verkar det som att hon möjligtvis hittat en mer bekväm plats som offentlig person.
Mycket av den interna konflikten kring att skapa musik med höga förväntningar på en återspeglas i musiken. Speciellt på spåret I Don´t Like My Mind där Mitski vädjar “Take this job from me” för att slippa sina egna självkritiska tankar. De självreflekterande texterna är tonsatta med en sparsam miljö av akustiska instrument. Den avskalade musiken lämnar utrymme för Mitski och hon hamnar plötsligt rakt i strålkastarna igen.
I en tid av självgoda influencers och artister som kapitaliserar på sin image gör Mitski motsatsen. Istället håller hon upp en spegel mot sig själv, blickar in och beskriver sitt självhat med en sällsynt medmänsklighet.
David Brignoli
9. Paradis Garage – Division 7
2023. Året då löjligt upspeedade versioner av låtar blev mer virala på TikTok än dess original och musiksverige introducerades för artificiell intelligens och mastodontturnéer som världen aldrig tidigare skådat. Med andra ord, året då vi samtidigt kunde konstatera att gitarrocken var… ja, ganska så jäkla ute.
Enter, Division 7. Bandet som fick oss att glömma att musik faktiskt kan göras med fler än tre instrument. Debutalbumet Paradis Garage osar av svettiga kvällar i replokaler, folköl och gitarrunk. Samtidigt som texterna berättar vemodiga kärlekshistorier i Shane MacGowan-nivå och melodislingorna är lika jäkla smittsamma som ett SARS-virus. Paradis Garage är med andra ord 50 minuter av ren och skär svensk indierock, så som den både ska och förväntas vara. Varken mer. Varken mindre. Men den är också ett bevis på en scen, en kultur och ett sound som vägrar glömmas bort.
Gustav Stjernkvist
8. Idol – Solen
Solen är indierockbandet från Gävle som under de senaste tio åren stadigt stigit på den svenska musikhimlen. Med sitt femte album Idol levererar de det svensk indie kan bäst: vemod, framtidshopp och starka melodier. I vissa fall (som på Ikaros och Musiken) ackompanjeras de tunga riffen med stråkar och blås. Det är rakt igenom ett stabilt album med en och annan överraskning. I sista låten Franskt disko tar skivan en oväntad vändning med sju minuter sprakande pop som för tankarna till vad storebröderna Kent sysslade med på Tillbaka Till Samtiden – särskilt på Vy från ett luftslott.
Andra låtar som sticker ut är öppningsspåret Lovikka, som sätter sig direkt i minnet och kommer utan tvekan vara en öppningsakt på många livespelningar framöver. I spåret Malin skänks stöd till den som är mitt uppe i ungdomens mest vilsna tid – ett vykort över en 29-årig tjej vars tankar vandrar till sin olyckliga kärlek medan hon går hem till sin andrahandslägenhet. Mest iögonfallande är ändå att Solen gör sitt första samarbete hittills, i form av kärleksduetten En sommarnatt med Stella Explorer.
Solen har blivit ett av Sveriges större rockband, med en annan tyngd på axlarna än att vara den tidlösa indie-clichén som underdog. Låtarna handlar inte längre om att vara i virvelvinden, utan på andra sidan. Texterna beskriver den ungdom och nätter som varit. Ja, livet blev kanske inte som det var tänkt, men “ge det ta tid, dom där drömmarna är värt ett liv”.
Felicia Malmqvist
7. Praise a Lord Who Chews but Which Does Not Consume; (Or Simply, Hot Between Worlds) – Yves Tumor
Både titeln och innehållet till Yves Tumors senaste album är mastigt och maxat, det går inte att missa det. Den amerikanska musikern har under åren tagit musikvärlden med storm med hens experimentella och genreöverskridande musik och detta album är inget undantag. Musiken blandar genrer och skapar låtar som är hybrider av elektronisk pop, punk, alternativ indie och neopsykedelisk rock. På det senaste albumet omgivs lyssnaren av vassa industriella ljud, intensiva elektroniska beats, distade gitarrer, ekande stämmor och en slags övernaturlig känsla.
Tumor tänjer och spränger gränserna och lyckas skapa något helt eget. Det musikaliska landskapet lyssnaren får kliva in i är mystiskt och fantasifullt med fängslande och inlevelsefulla spår som Heaven Surrounds Us Like a Hood och Echolalia. Albumet bjuder på texturer som nästan fysiskt känns hos lyssnaren som i God Is a Circle och Lovley Sewer. Tumor skapar väldigt maximalistiskt utan att det kokar över till att bli överflödigt, musiken är skapad i strukturerade lager som framhäver och smälter in i varandra på ett otroligt skickligt sätt. Det finns mycket att upptäcka och utforska på albumet, och varje gång man återvänder finner man något nytt.
Allis Sääsk Berglund
6. GUTS – Olivia Rodrigo
Efter genombrottet med debutalbumet SOUR som kom 2021, släppte vår allas nya popprinsessa Olivia Rodrigo uppföljaren GUTS i år. Förväntningarna var nog rätt höga efter en sådan storslagen debut, och denna gång möts vi av en hårdare, rockigare och tämligen hämndlysten Olivia.
Även på detta projekt hittar vi typiska Rodrigo-ballader, men de är färre än på debuten och albumet är snarare präglat av snabbare melodier, starkare inslag av instrument som trummor och elgitarrer, och skulle väl snarare kunna beskrivas som ett käftsmällsalbum med mycket drama och känslor. Hon flirtar med nostalgiska ljudbilder som påminner en om Avril Lavigne och 00-talets punkrock, med albumhöjdpunkterna all american bitch och get him back!.
En sak är säker: GUTS är ett välproducerat och lysande andra albumprojekt där Rodrigo visar att hon kan leverera texter och känslor i fler format än ett.
Linda Lauermann
5. Desire, I Want To Turn Into You – Caroline Polachek
Få verk detta år har lyckats med att skapa en lika upplevelsefull värld som Caroline Polacheks Desire, I Want To Turn Into You.
Efter ett förtrollande nummer av amerikanskan på Way Out West denna sommar stod det klart att detta album var ett av årets bästa. Influenser från triphop och new wave till trance och flamenco sätts samman till en ny, säregen stil, och limmet är Carolines röst. Den är kraftig ochmjuk, den förför och den ber. Det finns en strävan efter perfektion i allt Caroline gör, och Desire är inget undantag.
Desire handlar om ett begär som är så kraftigt att det får Caroline att vilja bli sitt begärsobjekt – det hintas om i albumnamnet “I Want To Turn Into You”. Det är turbulent, mäktigt och fullt av möjligheter, och det utspelar sig i en värld som Caroline tar oss igenom på albumet, från öppningsspåret Welcome To My Island till sista låten Billions. Det leks med låtstrukturer och genrer, och resultatet blir en maximalistisk upplevelse som speglar begäret självt. Caroline förstår euforin i att älska, att blotta sig och att leva sig in i möjligheten, men också skörheten och obeständigheten som kommer med den. Hon målar upp en kalejdoskopisk bild av en av mänsklighetens starkaste drivkrafter, och fan vad vackert hon gör det.
Sultan Ahmed
4. Oas – Dina Ögon
En av årets vackraste albumupplevelser är signerad Dina Ögon – Stockholmsbandet som sedan debuten 2021 bara fortsatt att överträffa sig själva. Kvartetten, som består av Anna Ahnlund, Christopher Cantillo, Daniel Ögren och Love Örsan, svävar i ett varmt ljudlandskap som genremässigt landar någonstans mellan jazz, soul och soft rock. På Oas vävs dessa genrer ihop till ett uttryck som blir nostalgiskt och experimentellt på samma gång – en utsökt kombination, där hantverket skiner igenom varenda ton.
Oas infriar till fullo löftet som titeln väcker; albumet är en fristad, en tillflyktsort fylld till bredden av soliga, atmosfäriska gitarrer, lunkande slagverk och svävande texter som för det mesta kretsar kring naturen eller relationer. På spåret Mormor slungas vi in i ett universum av broderade dukar och mormorsögon fyllda av månar, medan Berget bjuder på både skarpare tempo och tematik utan att tappa den ömma framtoningen. Mot slutet av albumet finner vi spåret Docka, som rör sig likt en mjuk, mjuk våg, medan orden “Docka varje hamn / Det kan göra dig hel igen / Du kan stanna och dyka / Du kan hitta nån / Som är / Där och hittar dig” trösterikt sköljer över produktionen.
På Oas förenar Dina Ögon ren skaparglädje och känsla med enorm skicklighet. Resultatet blir ett album som inte bara är en ren fröjd att lyssna på, utan som också skiftar och växer med varje lyssning.
Daria Spitza
3. Javelin – Sufjan Stevens
Få album omringas av en sådan stor sorg som Javelin. Dels förlorade Sufjan Stevens sin livspartner Evan Richardsson i början av året. Ett par månader innan släppet av Javelin blev Sufjan dessutom inlagd på sjukhuset för Guillain-Barrés syndrom. I ett meddelande från artisten delar han med sig att han kommer att tillfriskna helt och att vistelsen på sjukhuset även skänkt honom en rejäl dos av hopp. På Tumblr skriver han: “I know I’ve often been the poster child of pain, loss, and loneliness. And I can be a misanthrope at times. But the past month has renewed my hope in humanity”.
Omständigheterna gör därför Javelin till en omskakande lyssning. Utöver albumets 10 spår utforskar Sufjan de stora frågorna kring livet, döden och allt däremellan. På Will Anybody Ever Love Me? kolliderar mycket av denna tematik till ett vackert arrangemang som växer i takt med hans längtan. Låten, likt många andra, är dessutom utsmyckad med en vacker bakgrundssång som skänker musiken en extra hoppfull gnista.
Javelin är på många sätt en retur till samma höga kvalitet som artisten tidigare gjort sig känd för. Efter Carrie & Lowell skulle det ta en rad experimentella album innan Sufjan återvände till sin karakteristiska ljudbild av fingerplockade gitarrer och dova piano ackord – men inte helt utan en kompromiss. Arrangemangen på Javelin växer stundtals mardrömsliknande, ett vackert kontrast till de annars mjuka gitarrerna som Sufjan sjunger över. Man blir därför uppslukad av Javelin, både av musiken men också av Sufjans röst som aldrig vacklar, även fast han har massa anledningar till att göra det.
David Brignoli
2. Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd – Lana Del Rey
Lana, Lana, Lana. Som en tidig tvivlare måste undertecknad verkligen be om ursäkt. Jag var aldrig riktigt såld på Born To Die eller Ultraviolence. Jag var som bäst tveksamt inställd till Lust For Life. När Norman Fucking Rockwell! landade som en atombomb höll jag plötsligt käften. Med Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd är även jag redo att kalla Lana Del Rey en av vår tids allra mest tongivande låtskrivare.
Från sekunden introspåret The Grants lyfter Lanas gospelbetingade neo-americana upp från gröna ängder till höga berg och vidare mot himlen sitter man fast i ett hårt grepp som inte släpper på väl över en timme. Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd är det svepande ljudet av en helt fri låtskrivare. Det finns så många ögonblick där man som lyssnare inte kan göra något annat än att tappa andan. När A&W helt plötsligt byter skepnad från lågmäld ballad till hypnotisk hiphop-banger. När titelspårets bön om att bli ihågkommen når sin fulla kraft som en slägga rakt i hjärtat. Den stråkburna stämsången med Father John Misty, av alla jävla människor, som skickar Let the light In rätt ut i stratosfären.
Did you know there’s a tunnel under Ocean Blvd är ärligt talat ett utmattande album. Så många textmässiga och melodiska avkrokar som de flesta låtskrivarna aldrig skulle utforska, och framför allt så många musikaliska slag i magen att det tar ett tag att smälta. Sen återvänder man – för ytterst få album berör så här mycket.
Anton Ånell
1. dom har bara gett mig ett namn – Jelassi
Fatima Meijer, mer känd under mellannamnet Jelassi, har länge varit en av Sveriges stora bubblare på hiphopscenen. Trots att flowet, produktionen och attityden alltid funnits där har det breda erkännandet dock fått dröja – men efter släppet av debutalbumet är det dags att rikta allt ljus mot Jelassi.
Rader, flows, och teman avlöser varandra på dom har bara gett mig ett namn och switchas så frekvent och naturligt på samma gång att det är svårt att tro att det är Jelassis debutalbum. Råa berättelser om drogmissbruk, klass och uppväxt levereras alltid med ena mungipan spänd och makalös produktion av Nisj. mellanmål (vila i frid kewin <3) griper tag mest: Jelassi inleder med att berätta om tiden med “fritids och mellanmål” och skildrar en oskuldsfull tid med skorstensröktung balkong, innan hon kommer in på hennes första bästa vän Kewin som gick bort i tsunamin i Thailand 2004.
På dom har bara gett mig ett namn tar Jelassi med dig till hennes barndom och ungdom i Farsta strand med allt vad det innebär. Vi tas med in i badrummet hemma hos unga Fatima där de tunga existentiella frågorna ställs mot spegelbilden: vem är jag förutom mitt namn? 2023 kan man konstatera att Jelassi är en poet, en skildrare och en artist som fyller ett stort tomrum i musiksverige.
När topplistorna flödas av svensk rap som ständigt försöker hitta nya riktningar att röra sig i genremässigt, står Jelassi stadigt i sin moderna tappning av det tidiga 00-talets hiphopskola – och hon besitter en röst som bara väntar på att göra sig ännu mer hörd.
Theo Hafström
Hela spellistan med våra 30 bästa album hittar du här!
