Är vi determinerade dockor i en teatervärld?

Tänk om vi människor är determinerade. Att vi är förutbestämda och har ett speciellt syfte här på moder jord. Liksom, vi är brickor i ett spel, kungar och damer i kortleken eller marionettdockor som på lösa tunna trådar vinglar upp och ner styrd av… styrd av…, ja, styrd av vem då?

Äsch, glöm det. Såklart vi inte är. 

Eller jo, styrd av en sån där fördold mystärkraft som bitit sig fast underifrån och är den som nu bestämmer riktning och väg åt oss handlingsförlamade människor. Den fördolda kraften piskar oss, slår rot i huvudet där den alltmer tar över våra tankar och samvetsbetänkligheter, begär endast begär. Den sveper liksom om oss som när ett täcke sveper frusna kalla kroppar, klär rustar bygger vår mänsklighet och vidare. 

Okej, okej, jag vet mycket väl om att vi inte lever i någon science fiction värld med fördolda krafter, så ja, jag bör nog sluta ponera nu. 

Men tänk.

Vadå? 

Tänk om vi på riktigt är marionettdockor då? Alltså styrda och bestämda, att vi rentav sitter fast i ett osynligt snöre som härskar, leker med oss ovanför. Likt en navelsträng som inte går att klippa loss så har detta snöre till lina etsat sig fast i oss sedan födseln och byggt upp vårt allas marionettliv. Vi tycker oss bara tro att friheten är vår, att den är obevakad och illimiterad men kanske är allt (världen) inte mer än en illusion vi var dag ser och försöker ta oss an? Världen är stulen, friheten är inte fri – den liksom vår omvärld är endast rekvisitan för vår marionetteater vi så blodigt tilldelats roller i. 

Återgå till verkligheten.

Vilken verklighet?

Sluta. Lägg av. Försök inte.  

Jag kan inte släppa tanken, se mig mätt på den. Tidvis känns det som att vi spelar teater, att alla bara spelar med, att jag har en roll i en pjäs jag inte har skrivit. Vi har fått repliker, ett manus att öva in och kläder att bära och mat att äta och ett hus att bo i och en skola att gå till och ett jobb att sköta och en. 

Andas. 

Ja, jag andas. Sluta tjata om andningen. Det är precis som i en teater, jag blir styrd. Kan inget annat göra. Varför all denna teater? Varför alla dessa bestämmelser? Jag vill bort bara bort. Det snurrar och surrar i huvudet. Alla ljud, alla måsten terroriserar mig. Skär och skär, skjuter begär efter begär laddat med hetsiga skottrepliker. Det blir en krigszon, det är krig i oss. Krig i oss marionettdockor nu. Som elvispar i skallen.

Sartre propagerar för. 

Vem?

Existentialistfilosofen Jean-Paul Sartre propagerar för att ”existensen föregår essensen,” inget kan och bör bli i omvänt scenario som du nu tror att det är. Människan, alltså du, har i Sartres anda inget förutbestämt syfte här på moder jord utan du måste själv skapa dig ett syfte (denna essens), och en subjektivitet så att du inte faller offer för den illusoriska marionetteatern.  

Sartre säger och Sartre tror, men hur kan den styrande kraften som oupphörligt piskar på oss, förklaras? För du känner den också, du spjärnar ju emot, vill ifrån. Har till och med tittat upp på linan och försökt klippa sönder den. Saxen är dock gömd, leker kurragömma med oss. 

Nej, jag har inte tittat upp.

Ursäkta, jo.

Okej, jag erkänner. Jag har tittat upp men jag såg där ingen lina. Blev endast lurad. Vår allas filosof Sartre kallar tanken för ett självbedrägeri vilket går att likställa med ett sånt där förfalskat tillstånd vi ibland trycks in i och faller offer för. Ett tillstånd du just nu nästan frivilligt lockats in i. Du tror oss vara som ting, skapta och förutbestämda utan möjlighet till någon som helst påverkan. Kungar och damer i kortleken eller ja, dessa trassliga tråddockor till egenskap. Vad det i själva verket handlar om är en ångest, du liksom vi alla bär på en existentiell ångest. Vi känner ångest över vår tid på moder jord eftersom vi gång på gång behöver göra uppoffringar, ta ohanterliga beslut och bära ansvar. Ett ansvar över oss själva, över livet som är allt annat än denna inövade teatervärld. Det är ett obestämt livescenario, går varken i repris eller i slowmotion, kan inte, har aldrig kunnat pausas. Vill inte pausas heller. Stundtals försöker vi greppa taget om världen och detta livescenario, stundtals vill vi eskapistiskt fly bort från det tunga ansvar den medför. Kanske är det så för dig här och nu. Vad är det som hänt? 

Tystnad. Det blev tyst några andetag. Trött på att leta efter bot och svar. 

Det är när tyngden blir för tung, när händerna inte längre orkar bära som musklerna imploderas och faller ihop, viker sig inåt som ett vulkaninbrott. Vi blir kungar och damer i kortleken, styrs av andra, följer varandra för att sedan orka bära oss själva högre upp än någonsin och slita oss ur självbedrägeriet. Men en fråga, vilka är det egentligen som spelar kort?

Tystnad. Lång denna gång. 

Vilka?

Eh… vi människor?

Ja, vi blir styrda av människor. Av andra människor. Av oss själva. Av vår vilja, av vår rädsla, av vårt pulserande hjärta som slår volter utan stöd. Du är egentligen inte determinerad, bestämd. Det är bara dina känslor och tankar som krockar och styr dig just nu. Vill så gärna dit och dit, ut på äventyr. Ut på flykt, in på vägar, ut igen. Kanske kan man därför säga att du är ett fyrverkeri som exploderar, som i explosionen sliter din kropp åt alla möjliga håll som gör att du faller ner lite varstans på moder jord. Att sedan hitta bitarna och pussla ihop dem, hitta dig själv men på flera olika ställen samtidigt gör att du ständigt slits mellan att vara hel och halv, ibland ingenting alls och ofta, alltjämt väldigt väldigt förvirrad i en sån komplex, oroligt delad kropp. Men tänk om. Tänk om vi på riktigt hade varit dockor. Determinerade dockor i en teatervärld. 

Ja, tänk om. Det hade terroriserat, skrämt mig på riktigt. 

Tystnad.

Jag hade letat efter saxen då.

Jag med. Eller förklarat krig mot existensen. 

Text: Hanna Lindberg