Är kärleken möjlig utan att tro på änglar?

Det är fruktansvärt att säga att man längtar efter kärlek. Det är fruktansvärt för att det gör en sårbar och blottad, och för det är att erkänna att det man vill allra mest är något man inte har, och kanske inte heller förtjänar. Ändå vittnar de översvämmade dejtingapparna, samtalen jag har med mina vänner på krogen och populärkulturen om att kärleken är något vi alla söker, är besatta av och längtar efter.  

Någon som tar sig an både kärleken och kärlekslösheten är bell hooks, en amerikansk författare, teoretiker, aktivist och en av feminismens förgrundsgestalter i USA. Nu kommer hennes klassiska verk Allt om kärlek – nya visioner från 1999 ut på Brombergs, i svensk översättning av Kerstin E. Wallin och med förord av Valerie Kyeyune Backström. Det är en bok som framför en radikal syn på kärlek och hur den kan omvälva och omvandla inte bara oss som människor utan hela vårt samhälle.  

Centralt i boken är att hooks erbjuder en definition som hon sedan utgår ifrån i sin förståelse av kärlek. Den är hämtad från psykiatern E. Scott Peck och dess andra del lyder: ”Kärleken är vad kärleken gör. Kärleken är en viljeakt – det vill säga både en avsikt och en handling. Viljan innebär därtill ett val. Vi är inte tvungna att älska. Vi väljer.” Hon skriver att vi väljer våra handlingar och vet att de får konsekvenser, men när det gäller kärlek tänker vi på den som något bortom vår kontroll. hooks menar att detta är skadligt för samhället, och möjliggör både så kallade passionsbrott, att människor ”dödar för att de älskar”, och att föräldrar slår sina barn och samtidigt hävdar att de älskar dem. Kärlek som handling tvingar oss att ta ansvar för våra beteenden, samtidigt som det öppnar upp begreppet som något mer än slump och sammanträffande.  

Boken är som starkast i kapitlen om barndom och familjekärlek. hooks försvarar samhällets allra svagaste, barnen, och skriver att: ”Misshandel och försummelse kan inte existera tillsammans med kärlek. Misshandel och försummelse utesluter kärlek. Omsorg och bekräftelse, motsatserna till misshandel och förödmjukelse, är kärlekens grundpelare. Ingen som tillgriper misshandel kan rättmätigt påstå sig älska.” Detta gäller också våld i nära relationer. Och även om hooks kanske går lite långt i att påstå att man aldrig kan såra någon man älskar, är kärlek som antites till våld viktigt och slående självklart i all sin enkelhet.  

Som politiskt verktyg menar hooks att vi i samhället bör anamma en kärleksetik. En kärleksetik skulle innebära allas rätt att vara fria och leva ett gott liv, och att vi skulle göra val baserade på en tro på ärlighet, rättvisa och samhörighet, både i offentligheten och privat. Här är Allt om kärlek kanske mest intressant, eftersom hooks framtidsvision är både enkel och komplex, radikal och naiv. Hon menar att vi måste släppa all önskan om att härska och istället praktisera förlåtelse och omtanke. Jag vill gärna kunna tro på det, och framför allt är det beundransvärt att hooks verkligen verkar göra det.  

Trots att boken riktar viss kritik mot religion och hur den används för att försvara rasism, imperialism, sexism och homofobi har den ett definitivt kristet förhållningssätt till både livet och kärleken, och lyfter bön, andlighet och en syn på kärlek som gudomlig kraft som vägen framåt. Och här skaver det på allvar för mig. hooks skriver:  

”Närvaron av änglar, av änglalika andar, påminner oss om att det finns en mystisk värld som inte kan förklaras av den mänskliga tankeförmågan eller viljan. Vi upplever alla detta mysterium i vårt dagliga liv på något sätt, hur ringa det än är, antingen vi betraktar oss själva som ’andliga’ eller ej. […] Vi betraktar ofta händelser retrospektivt och kan urskilja ett mönster, som låter oss intuitivt erkänna närvaron av en osynlig ande som leder och styr vår väg.” 

Det är användandet av ”vi” som stör mig här. Jag tror inte på att tvingas erkänna änglar eller en osynlig ande för att kunna ta emot och ge kärlek, vilket hooks verkar mena att en ”uppriktig sökare på kärlekens väg” bör göra. Det känns, för mig som icke-religiös, som en förolämpning, och här tappar hon mig. Genomgående i Allt om kärlek är just detta att hooks bestämt hävdar saker som sant, samtidigt som hennes källor mest verkar vara hennes eget liv. Kan man lita på en analys om den inte underbyggs av mer än egna erfarenheter och sådant som känns sant? Jag är skeptisk.  

Jag tror att det finns något att hämta i Allt om kärlek, men också en hel del att lämna. Kanske läses boken bäst så, eftersom allt som får oss att stanna upp och fundera över, och kanske omvärdera, vår egen syn på saker är värdefull läsning. För trots att jag antagligen aldrig kommer att ersätta orden ”jag tror att jag är förälskad” med ”jag har känt samhörighet med en person på ett sätt som får mig att tro att jag är på väg att uppleva kärlek” så som bell hooks förespråkar, eller känna närvaron av änglar i vardagen, finns det ett värde i att boken tvingar mig som läsare att ta kärleken på allvar. Det tar jag med mig. Men jag tror ändå att man gör bäst i att vända sig till hooks med sina frågor om intersektionell feminism, och till någon annan med sina kärleksbekymmer. 

TEXT: Vilma Wirenhed